Samtidigt som den så kallade allmänna och lika rösträtten infördes år 1921 så introducerades nya rösträttsbegränsningar. Det innebar faktiskt att vissa tidigare röstberättigade medborgare fråntogs sin rösträtt.
Att vissa tidigare röstberättigade förlorade sin rösträtt var en konsekvens av de beslut som fattades om rösträttens åldersgränser. Dessa beslut tillkom som ett resultat av många och långa förhandlingar som slutade i kompromisser mellan rösträttens förespråkare och motståndare. De rörde både rösträtten till andra och första kammaren, kommunala val och valen till landstingen.
Den allmänna och lika rösträtten infördes i flera steg. År 1909 beslutade riksdagen om utökad rösträtt för män till andra kammaren. Samtidigt höjdes dock rösträttsåldern från 21 år till 24 år. Kravet på en viss inkomst eller egendom togs bort men nu infördes istället andra så kallade rösträttsstreck. Rösträttsåldern till de kommunala valen förblev 21 år men begränsades av en 40-gradig inkomstbaserad rösträttskala. En förmögen person kunde alltså ha upp till 40 röster. Även ogifta kvinnor över 21 års ålder med inkomst och som hade betalat skatt hade rösträtt i de kommunala valen.
Det första valet till andra kammaren efter beslutet 1909 ägde rum 1911. Hade rösträttsåldern inte ändrats till 24 år skulle 181 430 i åldern 21–24 av den myndiga manliga befolkningen fått rösta om de hade tillräckligt hög inkomst. I städerna hade manliga industriarbetare i allmänhet en tillräckligt hög inkomst för att få rösta redan före 1909 till skillnad från landsbygdens arbetare. Det stora antalet unga arbetare i städerna innebar att beslutet fick större konsekvenser där än på landsbygden.
Myndiga utan rösträtt
Mellan åren 1918 och 1921 beslutade riksdagen om det som brukar kallas allmän och lika rösträtt för alla svenska medborgare. Rösträttsåldern till andra kammaren och till de kommunala valen blev 23 år medan rösträtten till landstingen och därmed till första kammaren höjdes till 27 år. I samtliga fall skulle den röstande ha uppnått rösträttsåldern året före valet. Det innebar att unga ogifta och skattebetalande kvinnor förlorade rätten att rösta i kommunalvalen tills året efter de hade fyllt 23. I valen till landstingen och därmed till första kammaren fick de, precis som männen, rösta först efter att de hade fyllt 27. Eftersom inkomststrecken togs bort så blev rösträtten nu lika. Men var rösträtten verkligen allmän när myndiga medborgare, alltså de som uppnått myndighetsåldern 21 år men ännu inte fyllt 23 eller 27, inte fick rösta?
Av de som var myndiga år 1921 så var det cirka 588 000 i åldern 21–27 (16 procent) som inte fick rösträtt till landstingen, och därmed indirekt till första kammaren, medan 138 092 kvinnor i åldern 21–23 (7,5 procent) och 137 591 (8,2 procent) män inte fick rösträtt i kommuner och till andra kammaren. Rösträttsåldern till andra kammaren sänktes dock till 23 år, vilket innebar att ytterligare ett åldersår av männen fick rösträtt.
Ogifta kvinnor i åldern 21–23 förlorade alltså sin rösträtt i de kommunala valen. En majoritet av kvinnorna i åldern 21–23 var på grund av den höga äktenskapsåldern fortfarande ogifta (och därmed betraktade som självförsörjande), men det är naturligtvis osäkert om dessa 65 000 kvinnor på landsbygden och 35 731 i städerna var registrerade som skattebetalande samt hade betalat sin skatt och därför räknades som röstberättigade. Den manliga befolkningen över 24 hade tidigare kunna rösta i landstingsvalen men fick nu vänta tills de var 27 år gamla. Också en del män förlorade på det här sättet sin rösträtt. Besluten innebar också att en medborgare som var valbar till andra kammaren vid 23 års ålder inte fick rösta till första kammaren.
Rösträtten 1921 – inte så allmän
Utvidgningen av rösträtten under åren 1918–1921 betydde alltså inte att den blev allmän i betydelsen att den omfattade alla myndiga medborgare på alla politiska nivåer. Priset för genomförandet av lika rösträtt blev istället att vissa uteslöts från delaktighet i den politiska ordningen. Bland dessa just unga människor som fråntogs sin rösträtt när åldersgränserna ändrades.
Det finns mycket som talar för att besluten 1918–1921, och de föregående partikompromisserna, var ett uttryck för misstänksamheten mot städernas och bruksorternas unga ogifta och rörliga befolkning. Deras ansvarstagande, sociala stabilitet och politiska mogenhet ifrågasattes. Demokratin kunde inte bli allmän på så sätt att den omfattade dessa unga myndiga medborgare förrän de hade visat sin politiska och medborgliga mogenhet. Det skulle dröja till 1940-talet.
Bengt Sandin, docent i historia vid Lunds universitet och professor emeritus i Tema Barn vid Linköpings Universitet, samt forskare vid Arbetarrörelsen Arkiv och Bibliotek.
Läs mer:
Texträttigheter: Du får använda materialet fritt om du anger upphov (fotograf, författare, konstnär). CC BY-NC
Bildrättigheter: Förstamajdemonstration på Kungsgatan i Stockholm 1934. Rösträttsåldern var vid denna tid 23 år fyllda året före val till andra kammaren och kommunerna, och 27 år fyllda året före val till första kammaren. Foto: Axel Malmström / ARAB fotosamling.
Hänvisa till artikeln så här: Bengt Sandin, ”De förlorade sin rösträtt 1921”, artikel på Demokrati100.se, www.demokrati100.se/de-forlorade-sin-rostratt-1921/ (hämtad ÅÅÅÅ-MM-DD).
