Arkeologin och upptäckten av demokratin

Svartvitt foto av två kvinnor på hästar i ett landskap med fält och berg.

Idag förknippas kanske inte rösträtt och demokrati med arkeologins traditioner. Snarare kan i synnerhet den äldre forskningen kopplas samman med begrepp som idag verkar oförenliga med dessa.

Arkeologin kring sekelskiftet 1900 har tillsammans med närliggande akademiska ämnen i vissa avseenden kunnat ställas emot främjandet av demokratin, inte minst när det kommer till forskningen om ursprung. Människor har kategoriserats utifrån hårfärg, hudfärg och genom skallmätningar. Dessa kategoriseringar skedde under en tid då samhället präglades av en strävan efter en nationell identitet och sökandet efter ett gemensamt ursprung.

Trots detta finns ett samband mellan de svenska arkeologerna och rörelser för demokrati och rösträtt. Detta demokratiska inslag kanske inte är lika känt som kopplingarna till nationalism och rasism, men arkeologin och arkeologerna var precis som många andra präglade av sin samtid på olika sätt.

Nationell gemenskap eller demokrati?

Kring sekelskiftet 1900 upptäcktes de flesta ”bevis” för svenskarnas storhetstid. Det gällde seklerna kring år 1000 som kom att kallas ”vikingatiden”. Tidsperioden var ett sätt att särskilja Sverige och Skandinavien från andra europeiska länder, då övriga Europa hade andra periodindelningar. Vikingatiden beskrevs som en storhetstid för skandinaverna och en av de ledande svenska arkeologerna, Oscar Montelius, skrev om detta i tidskriften Förr och Nu år 1872:

Bildtext: Arkeologen Oscar Montelius. Bild: Wikimedia

”Vikingatiden! – Hvilka romantiska tankar väckas icke vid minnet af denna bragdrika tid, då Nordens söner funno hemmet för trångt och stormade ut öfver hafvet för att söka ära och guld; då de grundade nya blomstrande välden i aflägsna länder och med sitt friska blod föryngrade folken i vestern och södern af Europa?”

Det var också denna bild som förevisades utåt när svenskarna skulle beskriva sin härkomst. År 1874 när världskongressen i antropologi och arkeologi hölls i Stockholm, visades både Uppsala högar och Birka upp som delar av landets storartade förflutna. Den vackra bilden var lätt att förmedla, speciellt när forskningen inom flera olika discipliner visade sig ha bevis som alla pekade åt samma håll. Motstånd och invändningar mot forskningen fanns, men det togs inte upp i förmedlingen till människor utanför den akademiska världen.

Bildtext: Porträtt av arkeologen Hans Hildebrand gjort av Elisabeth Warling (1897). Bild: Wikimedia

Arkeologen Hans Hildebrand skrev själv under sent 1800-tal att kultur och biologi inte hade något med varandra att göra, och menade att biologisk likhet inte behövde ha något att göra med kulturell gemenskap. Detta trots att han och många andra inom arkeologin och närliggande ämnen antydde det motsatta genom att försöka koppla svensken till en kultur som sedan länge var förbi.

Arkeologerna, rösträtten och demokratin

Jakten på det gemensamma förflutna i nationalistisk anda fick ett starkt fäste under samma tid som kampen för demokratiska rättigheter stärktes, med rösträtten som främsta krav. Samtidigt som Oscar Montelius och Hans Hildebrand skrev om Sverige och germanerna, tog de båda utanför arkeologin ställning för kvinnors rösträtt och andra inslag i kvinnokampen. Hans Hildebrand undertecknade en petition om kvinnlig rösträtt redan år 1889. Han var också ordförande för Fredrika Bremer-förbundet 1884–1903. Även Oscar Montelius var positiv till allmän rösträtt. Kanske var han influerad av sin hustru, Agda Montelius, som efterföljde Hans Hildebrand som ordförande i Fredrika Bremer-förbundet och som flitigt verkade för kvinnors rösträtt.

Oscar Montelius och Hans Hildebrand var de mest aktiva arkeologerna kring sekelskiftet, men deras ställning till kvinnokampen var inget som påverkade den nationalistiska hållningen inom deras arkeologiska forskning. Med dåtidens mått mätt var demokratin och nationalismen förenliga begrepp.

Hanna Rydh – den första kvinnliga arkeologen

Likt många andra områden påverkades arkeologin av det sena 1800-talets liberalisering. När kvinnor tilläts att studera vid universitet och högskolor fick de också möjlighet att ta plats inom arkeologin. Samma år, 1919, som riksdagens första grundlagsenliga beslut om den allmänna rösträtten togs, avlade Hanna Rydh som första kvinna doktorsexamen i arkeologi. Hon skrev sedan boken Kvinnan i Nordens forntid (1926), och bidrog därmed till att den arkeologiska forskningen även beskrev den fornnordiska kvinnans vardagsliv. De samhällsförändringar som ledde till den allmänna rösträtten kan ses i samband med att Rydh fick avlägga sin doktorsexamen, och att fler kvinnor fick ta plats inom arkeologin.

Arkeologi och demokrati 100 år

Trots det vi idag kan se som ett mörkt förflutet inom den arkeologiska och antropologiska forskningen kring sekelskiftet bör vi också minnas de kopplingar som fanns mellan den tidiga svenska arkeologin och demokratin med dess allmänna rösträtt. Arkeologin följde precis som många andra discipliner samhällets utveckling. När allmän rösträtt infördes ökade andelen kvinnor inom fältet, vilket vi idag i backspegeln kan se bidrog till att kvinnan så småningom började omnämnas mer ofta som en del av historien. Kvinnor började skriva kvinnohistoria.

Kanske är inte alltid rösträtt, demokrati och arkeologi förenliga med varandra, men i de fall där det var så finns än idag spår som är värda att fira. Vi firar nu 100 år av demokrati, 100 år av kvinnor inom arkeologin och 100 år med allmän och lika rösträtt.

Sofia Johansson, student i arkeologi vid Södertörns högskola

Läs mer:


Artikeln har tillkommit inom master-/magisterkursen Att kommunicera vetenskap vid institutionen Historia och samtidsstudier vid Södertörns högskola, hösten 2018, under ledning av Torbjörn Nilsson. De andra artiklarna handlar om samerna, kvinnokonferensen och nykterhetsrörelsen.

Texträttigheter: Du får använda materialet fritt om du anger upphov (fotograf, författare, konstnär). CC BY-NC

Bildrättigheter: Arkeologen Hanna Rydh till häst 1940. Fotograf: Nils Thomasson/Jamtlis fotosamlingar.

Hänvisa till artikeln så här: Sofia Johansson, ”Arkeologin och upptäckten av demokratin”, artikel på Demokrati100.se, www.demokrati100.se/arkeologin-och-upptackten-av-demokratin/ (hämtad ÅÅÅÅ-MM-DD).

Om Sofia Johansson

Sofia Johansson är student i arkeologi vid Södertörns högskola.

Visa alla artiklar av Sofia Johansson