Bertha Wellin var Sophiasyster och politiker. Hon var högerns första kvinnliga ledamot och satt i riksdagen 1922–1936. Bertha Wellin var också med och startade Svensk Sjuksköterskeförening.
Bertha Wellin föddes 1870 och växte upp på södra Öland, där fadern var kronofogde i Vickleby. I hemmet värderades kunskap högt. Böcker och tidningar fanns alltid att tillgå. Bertha Wellin och hennes tre syskon undervisades till att börja med av en guvernant i hemmet. Från 1894 fick hon sin fortsatta utbildning på Sturkska skolan, en högre elementarskola för flickor i Kalmar. Därefter arbetade Bertha Wellin som sköterska på lasarettet i Kalmar under åren 1892–1894. Efter denna praktik beslutade hon sig för att utbilda sig till sjuksköterska. Det gjorde hon på Sophiahemmets sjuksköterskeskola i Stockholm 1895–1897 och utbildningen vållade inte Bertha Wellin några bekymmer. Vid kursens slut fick hon högsta betyget: Berömlig. Från juni 1900 tjänstgjorde Bertha Wellin på Serafimerlasarettet i Stockholm. Där arbetade hon som operationssköterska på en kirurgisk avdelning till 1907.
Under sin verksamma tid som sjuksköterska kom Bertha Wellin på olika sätt i kontakt med människors förutsättningar och vardag. Hon började reflektera över sin egen situation och ville utveckla och bredda sina kunskaper inom sjukvården och vidhängande områden. År 1907 reste hon till England för att studera hur man där arbetade med sociala frågor. När hon återvänt till Sverige fann hon sin plats som föreståndare för barnavårdsbyrån inom Svenska fattigvårdsförbundet. Hon samarbetade där med Kerstin Hesselgren.
Bertha Wellin spelade en betydande roll vid uppbyggnaden av Svensk Sjukskötersketidning och även vid tillkomsten av Svensk Sjuksköterskeförening. Bertha Wellin var redaktör för Svensk Sjukskötersketidning 1911–1933. Där kunde hon förmedla sina tankar på att skapa en sammanslutning för landets utbildade sjuksköterskor. Följaktligen var hon med om att starta Svensk Sjuksköterskeförening och var dess ordförande 1914–1933.
Bertha Wellin följde den politiska debatten dels genom pressen, dels genom de offentliga möten som kvinnoorganisationerna i Stockholm anordnade som förberedelse inför 1910 års kommunalval. Hon ansåg att kvinnorna måste göras medvetna om sitt samhällsansvar och stimuleras till att delta i det politiska arbetet för att därigenom på alla politiska nivåer öka den kvinnliga representationen. I Malmö bildades 1912 en kvinnlig avdelning inom den borgerliga valmansföreningen. Däremot var det svårare för kvinnorna att få vara med i Allmänna valmansförbundet (AVF) i Stockholm. Där tillämpades stadgarna på ett annat sätt. Dock gjorde en stadgeändring 1913 att det därefter blev möjligt för kvinnor att bli medlemmar. Fortfarande saknades dock kvinnor i organisationens beslutande instanser. Stadgarna reviderades på nytt 1919. En minimigaranti för kvinnors representation infördes på såväl central som regional och lokal nivå inom partiet. Kvinnor gavs även rätt att slå sig samman i särskilda kvinnoklubbar. Kvinnor som var verksamma inom Fredrika-Bremer-Förbundet, Röda Korset, Svenska folkförbundet, Landsföreningen för kvinnans politiska rösträtt (LKPR) med flera inledde då förberedelserna på ett moderat fristående kvinnoförbund. Resultatet blev Stockholms Moderata kvinnoförbund med Bertha Wellin som interimsordförande. Hon var noga med att poängtera att föreningen skulle vara självständig. År 1915 bildades en rikstäckande organisation, Sveriges Moderata Kvinnoförbund (SMKF), som därmed blev det första självständiga politiska kvinnoförbundet i Sverige.
Genom sitt ledamotskap i Moderata Partiets Kvinnokommitté var Bertha Wellin också involverad i arbetet med att förmå SMKF att ansluta sig till partiets organisation. I och med detta samarbetade hon inom Stockholms AVF med bland andra Arvid Lindman. Han insåg vikten av att kvinnor fanns med i partiet. På partistämman 1920 konstituerades så Högerns Centrala Kvinnokommitté, CK, där Bertha Wellin blev andre vice ordförande. Därtill nominerades hon på valbar plats i riksdagsvalet 1921.
Bertha Wellins första period i riksdagens andra kammare var mellan 1922–1924. Hon valdes till ledamot ytterligare tre mandatperioder fram till och med 1932. Under denna tid var hon högerns enda kvinnliga ledamot. De frågor som engagerade henne var främst sociala och jämställdhetsfrågor men hon deltog också i debatter om försvar, jordbruk, skatter och tullar. Att kvinnorna måste bli partipolitiskt medvetna var något som Bertha Wellin ansåg var viktigt för att nå framgång.
Bertha Wellin kämpade generellt för respekt och rättvisa för kvinnorna. Tillsammans med Kerstin Hesselgren i första kammaren och de övriga tre samtida kvinnliga riksdagsledamöterna i andra kammaren, Elisabeth Tamm (l), Nelly Thüring (s) och Agda Östlund (s), gick hon i bräschen för att höja barnmorskornas löner. Hon pläderade för särbeskattning för makar. I den frågan fungerade hon också som ordförande i en samarbetskommitté med företrädare för högerpartierna i Danmark, Norge och Sverige. Inriktningen på sociala frågor bestod under hela hennes tid som riksdagsledamot. Bertha Wellin argumenterade exempelvis starkt för ett förslag om moderskapsstöd även om partiet hade reserverat sig.
Bertha Wellin var ledamot i Stockholms stadsfullmäktige under tiden 1912–1927. Där var hon bland annat delaktig i beredningsutskottet, där hon kunde påverka i olika ärenden, exempelvis hur bostadsbristen och socialpolitiska problem för barn och äldre och hälso- och sjukvårdsfrågor skulle lösas. En annan väsentlig fråga för Bertha Wellin var att sjukvårdsväsendet skulle stärkas och att de kommunanställda sjuksköterskornas arbetsförhållanden och lönevillkor skulle förbättras. Hon var dessutom ledamot i hälsovårdsnämnden i Stockholm 1919–1929.
Bertha Wellin tog sig friheter som få kvinnor i hennes tid gjorde. Redan som barn gavs hon friheter som var ovanligt för en flicka född i slutet av 1800-talet. Hennes favoritsysselsättning var att rida barbacka. Hon var ”pojkklippt” vilket inte helt gillades då hon utbildades på Sophiahemmet. Bertha Wellin var viljestark, rakt på sak och tydlig i sin argumentation, inte bara i yrkes- och vårdfrågor utan också i sina allmänpolitiska uppfattningar. Bertha Wellin kan därför betraktas som en gränsöverskridare i förhållande till sin tids genusnorm.
Bertha Wellin tilldelades Illis quorum 1921 och 1935 fick hon Florence Nightingale-medaljen, Röda Korsets högsta utmärkelse för sjuksköterskor.
Bertha Wellin avled i Stockholm 1951 och är begravd på Norra begravningsplatsen i Solna.