Katarina Taikon var författare och ledande gestalt i romernas medborgarrättsrörelse och i kampen för mänskliga rättigheter under 1960- och 1970-talen.
Katarina Taikon föddes som yngsta barnet i en skara om fyra syskon 1932 i Almby, Närke. Mamman Agda Karlsson var bonddotter från Härryda och träffade, 21 år gammal, den betydligt äldre Johan Taikon på restaurangen Lorensberg, där hon arbetade som servitris och han som violinist. Paret fick fyra barn, Paul, Rosa, Pauline och Katarina. När modern dog av tuberkulos, 29 år gammal, var Katarina Taikon endast 9 månader. Pappan gifte 1945 om sig med en kvinna, som är förebild till Siv i Katarina Taikons Katitzi-böcker. Samma år splittrades syskonskaran då pappan lämnade bort Katarina Taikon till paret Kreuter i Skellefteåtrakten, bekanta från underhållningsbranschen. Katarina Taikon kom att stanna i två år hos Kreuters, men då Johan Taikon vägrade att låta dem adoptera henne placerades hon på Umebygdens barnhem. Han hämtade hem Katarina Taikon efter ett par veckor och så kom syskonskaran att återförenas.
Under uppväxten flyttade familjen ofta omkring. De livnärde sig på musikuppträdanden och tivoliverksamhet och Johan Taikon förtennade kärl i den mån det efterfrågades. Han var också silversmed, ett yrke som storasystern Rosa Taikon övertog som vuxen, tvärtemot traditionen som dikterade att smide går i arv från far till son. Orsaken, som Rosa Taikon själv har lyft fram, var att storebrodern Paul Taikon mördades 1962. Katarina Taikon fick hjälpa till med sysslorna i lägret, plocka ved och hämta vatten. Ibland fick hon tillsammans med storasyster Pauline åka i väg och sälja kopparbunkar som deras pappa förtennat.
Johan Taikon försökte få in sina barn i de lokala skolorna men motarbetades av rasistiska strukturer i välfärdssystemen och dito åsikter bland skolfolk, myndighetsrepresentanter och lokalbefolkning. Kringresande grupper som romer fick inte stanna särskilt länge på en och samma plats om de inte kunde bevisa att de hade ett reglerat arbete, och som sådana räknades inte de arbeten som Johan Taikon utförde. Familjens sysselsättning krävde dessutom att de reste vidare när en viss ”marknad” mättats. Av de anledningarna blev det svårt att få en sammanhängande skolutbildning för barnen. Första gången Katarina Taikon satt i en skolbänk var 1942. För att bidra till familjens försörjning sålde hon bland annat julkort som hon hade köpt på Åhlén & Holm. Utöver detta fick hon som 13-åring även ta hand om hushållsarbetet, eftersom de andra syskonen hade flyttat vidare. År 1945 började hon som elev i sommarskolan för romer som Stiftelsen Svensk Zigenarmission anordnade.
Livet var hårt för den tonåriga Katarina Taikon. Enligt hennes egna berättelser blev hon ofta misshandlad av sin styvmor medan fadern förhöll sig passiv. Familjen flyttade till Tantolunden och Katarina Taikon började i fjärde klass i Mariaskolan. Året efter, 14 år gammal, blev hon bortgift med en sex år äldre man. Äktenskapet var olyckligt och hon rymde snart från sin man. Efter flera rymningar och återföranden kom hon genom barnavårdsnämndens försorg till Stadsmissionens flickhem i Gamla stan. Kort därefter dog pappan och ett nytt liv började för Katarina Taikon. Hon fick arbete i Stockholm och började tjäna egna pengar.
År 1948 fick Katarina Taikon huvudrollen i Arne Sucksdorffs film Uppbrott och hon medverkade också, liksom syskonen och många andra romer, i flera andra filmer, bland annat i Christian Jaques Singoalla, baserad på Viktor Rydbergs roman med samma namn. I Singoalla framträder en rasistisk och stereotyp bild av romer som tjuvaktiga och ociviliserade och romerna skulle senare ångra att de medverkat. Katarina Taikons och systern Rosas kamp för romerna började när de fick utbildning och kunde läsa vad som skrevs om ”zigenare” i olika sammanhang. Enligt systrarna Taikons egna berättelse var det detta, och den nyvunna kunskapen om vad som stod i FN:s deklaration om mänskliga rättigheter, som var den tändande gnistan.
Filmrollerna öppnade en ny värld för Katarina Taikon. Hon började under 1950-talet att umgås i Stockholms konstnärskretsar och tog del av stadens klubb- och kafékultur. Hon tog de arbeten hon kunde få, allt ifrån statistjobb till caféservering och andra kortare arbeten. När hon och Rosa 1952 befann sig i en svår boendesituation erbjöd skådespelaren Per Oscarsson, som de hade lärt känna på ett av teaterjobben, dem att flytta in i hans stora villa i Ulriksdal. Där stannade de i flera år. Det var första gången som de bott någonstans under en längre tid.
I början av 1950-talet var Katarina Taikon en kort tid förlovad med skådespelaren Ove Tjernberg och 1953 föddes deras dotter Angelica. År 1957 fick hon sonen Michael tillsammans med konstnären Svenolov Ehrén och kort därefter träffade hon Björn Langhammer, som flyttade in hos dem 1958. Samma år påbörjade hon tillsammans med Björn Langhammer och Rosa Taikon en tvåårig utbildning på Birkagårdens folkhögskola. Med den grundläggande skolningen i bagaget gick hon sedan vidare och läste en företagsekonomisk utbildning på Påhlmans Handelsinstitut. Efter studierna tog hon över Vips American Ice Cream Bar på Birger Jarlsgatan. Glassbaren blev ett nav för många vänner och bekanta och bland kunderna fanns såväl raggare som skådespelare och konstnärer. År 1961 fick Katarina sitt tredje barn, Niki, tillsammans med Björn Langhammer.
Under 1960-talet uppmärksammades olika grupper som inte fick eller kunde ta del av den svenska välfärden. De svenska romerna fanns med bland dessa. År 1963 publicerade Katarina Taikon sin debutbok Zigenerska och debatten om romers situation och myndigheternas ansvar drog igång på allvar. Boken är en kampskrift, både politisk och självbiografisk. De egna erfarenheterna och berättelserna om romska traditioner vävs samman med kritik mot statens och myndigheternas slapphet och, inte minst, ”vanliga svenskars” rasistiska förhållningssätt gentemot romer. Boken fick stort genomslag i massmedia och blev startskottet på en engagerad, hård och slitsam kamp för romers rättigheter som Katarina Taikon drev och som skulle pågå ända till det tidiga 1980-talet då hon drabbades av hjärtstillestånd och hamnade i koma.
Vid flera tillfällen under 1960-talet uppvaktade Katarina Taikon tillsammans med Rosa Taikon och andra aktivister statsminister Tage Erlander samt andra ministrar och byråkrater. År 1964 träffade hon Martin Luther King i samband med att han kom till Skandinavien för att ta emot Nobels fredspris. Deras respektive kamp för medborgerliga rättigheter hade många gemensamma nämnare. Katarina Taikons arbete handlade i mångt och mycket om att ge information och skapa opinion, vilket hon gjorde genom att hålla föredrag, skriva artiklar och uppvakta byråkrater och kommunpolitiker. Hon reste runt och föreläste och var med i tidningar, TV och radio för att upplysa om romers situation i och utanför Sverige. Arbetet organiserades delvis genom Zigenarsamfundet, som Katarina Taikon startade 1964 tillsammans med chefredaktören Evert Kumm och socialläkaren John Takman. Rosa Taikon var också aktiv i samfundet, vars syfte var att verka för romernas intressen och deras inkludering i samhället. Vid denna tid delade Katarina och Rosa Taikon till viss del den dominerande analysen att romernas livsstil var dömd till undergång i det moderna samhället och att de därför måste anpassas och inpassas. De lierade sig därmed med tidens vänsterrörelse och gick tillsammans i första maj-tåget 1965 med plakat som krävde utbildning för vuxna romer. Senare under 1960-talet skulle de ifrågasätta detta synsätt och i stället anamma ett mer mångkulturellt förhållningssätt. Zigenarsamfundet upplöstes 1966 då de olika medlemmarna hade kommit för långt ifrån varandra för att kunna dra åt samma håll. Katarina Taikon och Björn Langhammer tog över utgivningen av samfundets tidskrift Zigenaren eller Amé beschás (”Vi bor” på romani), och engagemanget breddades från romers rättigheter till mänskliga rättigheter.
År 1969 publicerade Katarina Taikon sin första barnbok om den romska flickan Katitzi, och fram till 1980 skulle ytterligare tolv stycken komma ut. Hon hade haft idén att skriva för barn under flera år. I intervjuer sa hon att det är barnen som man måste påverka om man vill förändra. Katitzi-böckerna var bland de mest populära barnböckerna i Sverige under 1970- talet och Katitzis historia reproducerades även som serietidning, på LP-skiva och i en TV- serie.
År 1981 skilde sig Katarina Taikon och Björn Langhammer. Våren 1982 var hon sjuk, sliten och deprimerad. Hon drabbades av hjärtstillestånd vid en provtagning på ett sjukhus i Nacka och försjönk i koma, som hon aldrig vaknade ur. Hon låg i koma i 14 år och avled den 30 december 1995. Björn Langhammer skötte henne i hemmet tills han gick bort 1986. Då tog övriga familjen, Rosa Taikon och Katarinas barn Angelica, Michael och Niki, över vården tills hon dog på Svegs sjukhus i december 1995.
År 2012 publicerade Lawen Mohtadi boken Den dag jag blir fri, en biografi om Katarina Taikon, vilken också bildade grunden för dokumentären Taikon, gjord av Lawen Mohtadi och Gellert Tamas. I Skellefteå, där Katarina Taikon bodde i ett fosterhem, finns sedan 2015 Katitzis gata uppkallad efter henne. År 2015 instiftade Stockholms stad Katarina Taikon- priset om 100 000 kr. Syftet är att uppmärksamma och belöna de människorättsförsvarare, som genom sitt arbete främjar och skyddar de mänskliga rättigheterna i Stockholms stad.