G Louis De Geer

10. Gerard Louis De Geer, den föregåendes kusin, son till D. 8, f. 27 nov. 1854 i Kristianstad. Elev vid Nya elementarskolan i Stockholm 16 jan. 1870; avlade mogenhetsexamen därstädes 6 dec. 1872; student i Uppsala 3 jan. 1873; jur. fil. kand. 14 dec. 1874; jur. utr. kand. 18 okt. 1879. E. o. notarie i Svea hovrätt 22 okt. 1879; erhöll första domarförordnandet 26 apr. 1880; v. häradshövding 30 maj 1881; notarie i bevillningsutskottet under riksdagarna 1882—84; amanuens i finansdepartementet 12 jan. 1884; sekreterare i kommittén angående eftersökande och bearbetning av stenkolsfyndigheter 9 maj 1884—13 juni 1885; tf. kanslisekreterare i finansdepartementet 15 jan. 1888—maj 1892; sekreterare i kommittén angående statsverkets kassaförlagsfond 29 okt. 1888—11 dec. 1890, i 1890 års kommitté angående beskattning av inkomst från avkastning av skog m. m. 7—22 nov. 1890, i kommittén angående beskattning av maltdrycker 6 aug.—11 dec. 1891; inköpte och bosatte sig å Hanaskog i Kviinge socken 1892; ledamot av styrelsen för Hästveda—Karpalunds nya järnvägs-a.-b. fr. o. m. 1893 samt av styrelsen för Säveåns a.-b. 1895—1904 och 1906—15 juli 1930 (ordförande 21 maj 1918—15 juli 1930); ledamot av förvaltningsutskottet för Kristianstads läns hushållningssällkap fr. o. m. 1900 (ordförande 1905 —25); ledamot av riksdagens första kammare för Kristianstads län 1901—1914 B och var därunder bl. a. ledamot av första särskilda utskottet (ang. rösträttsreformen) 1907, av andra särskilda utskottet (ang. arbetslagstiftning m. m.) 1910 och av jordbruksutskottet 1911—1914A; ledamot av styrelsen för Skånska hypoteksföreningen sept. 1902— 1 mars 1905; ledamot av kommittén angående beskattning av vitbetssockertillverkningen 31 okt. 1902—17 maj 1904; sakkunnig angående byggande och underhåll av utfarts- och byvägar 11 nov.— 1 dec. 1904; landshövding i Kristianstads län 8 febr. 1905; av K. M:t förordnad ledamot av styrelsen för Östra Skånes järnvägs-a.-b. 1908—20; ledamot av styrelsen för riksdagens interparlamentariska fredsgrupp 1909—febr. 1914 (v. ordförande maj 1909—31 dec. 1913, ordförande 1 jan.— 27 febr. 1914) samt interparlamentariskt råd vid det femte nordiska interparlamentariska delegerademötet i Stockholm 27—28 aug. 1913; en av de sakkunniga angående statens övertagande av Sveriges utsädesförenings verksamhet vid Svalöv 5 juli—12 nov. 1912; ledamot av liberala samlingspartiets förtroenderåd 1913—14; ordförande bland de sakkunniga angående den lägre tekniska undervisningen, fortsättningsskolan och den lägre handelsundervisningen m. m. 15 dec. 1916 (K. bemynd. 3 nov. 1916) —3 okt. 1917 och i kommittén angående lagstiftning för reglering av arbetstidens längd m. m. 15 febr. 1918—13 mars 1920; ordförande i den svenska föreningen Nordens styrelse 1919—23 samt fullmäktig från 1924; statsminister 27 okt. 1920—23 febr. 1921; erhöll avsked från landshövdingeämbetet 5 juli 1923. RNO 1903; KNO1kl 1907; LLA 1913; erhöll Kristianstads läns hushållningssällskaps stora guldmedalj 1914; KmstkNO 1915.

Gift 20 juni 1883 i Stockholm med Magdalena (Magda) Margareta Sörensen, f. 2 juni 1861 i Stockholm, f 4 apr. 1924 i Kristian- stad, dotter till grosshandlaren Nils Georg Sörensen. och Magdalena Margareta Dahl.

D. hade till synes de bästa yttre förutsättningar för en lysande karriär som ämbetsman och politiker. Hans fader var det senare 1800-talets mest ansedde svenske politiker, och han tillhörde själv under studenttiden en vänkrets, av vilken åtskilliga på olika områden skulle nå en framskjuten ställning, såsom Ivar Afzelius, Gustav Lagerbring, Hugo Hamilton, Karl Herlitz. Genom tjänstgöring i riksdagsutskott, i K. kommittéer och i finansdepartementet blev han tidigt initierad i betydelsefulla administrativa och politiska spörsmål. Den lovande ämbetsmannakarriär, som otvivelaktigt vinkade, avbröts emellertid för tillfället, då D. 1892 av sin morbror greve G. Wachtmeister inköpte och bosatte sig på Hanaskog i Skåne och därmed vigde sitt liv åt jordbruksnäringen. Han hade, enligt vad han själv förklarat, »alltid haft förkärlek för mera praktisk verksamhet än den, som stod till buds på ämbetsmannabanan». Genom inköpet av Hanaskog blev han också i tillfälle att bereda sina föräldrar ett lugnt hem på deras ålders dagar. D. ägnade sig emellertid icke blott åt sitt jordbruk utan även åt varjehanda offentliga värv, som erbjödo sig: inom Kviinge socken och inom Kristianstads län, särskilt i dess hushållningssällkap. Då han 1905 kallades till länets hövding, kunde han i sitt nya värv bygga på en dubbel erfarenhet, både från sin tidigare administrativa bana och från sin verksamhet som jordbrukare. »Med den auktoritativa myndighet» — sades det om honom vid hans avgång —, »som en chef icke får sakna, har han kunnat ingripa i förvaltningen, och gentemot allmänheten har han kunnat framträda hälsosamt frigjord från byråkratisk ensidighet och med öppen blick för det praktiska livets krav.» Under D: s landshövdingetid inträffade i hans provins flera händelser, som på olika sätt satte hans förmåga på prov; särskilt stora krav ställde storstrejken 1909.

Med den ställning D. redan före sin landshövdingeutnämning intog i sitt län, var det rätt naturligt, att han av länets landsting placerades i första kammaren (1900). Här anslöt han sig till det s. k. moderata partiet, vars kärna var frihandlarna från 1890-talet och som hade Hugo Tamm, sedermera Gustav Tamm till ledare. Sedan partiet genom nyvalen 1911 starkt decimerats och upphört att existera, ingick D. 1912 i liberala samlingspartiet, som då erhållit filial i första kammaren. I det hela sammanföll D: s politiska åskådning med den traditionella liberalismen, och han följde länge tämligen strikt dess linjer. I unionsfrågan, som dominerade under hans tidigare riksdagstid, hörde han till dem, som starkast rea- gerade mot tanken att mot dess vilja hålla Norge kvar i unionen. På urtima riksdagen 1905 väckte han en motion, som gick ut på att riksdagen för sin del omedelbart måtte besluta riksaktens uppsägande och anhålla, att K. M:t måtte träda i underhandling med Norge om unionens avveckling. Liksom sin vän Ivar Afzelius var han nog innerst emot att man från svensk sida satte upp villkor för ett bifall till unionens upplösning. Sitt intresse för samförstånd mellan folken ådagalade D. genom sin anslutning till riksdagens interparlamentariska fredsgrupp, vars ordförande han en tid var, och därmed också till det av dettas tre nordiska grupper bildade nordiska interparlamentariska förbundet. Vid sistnämnda förbunds delegerademöte i Oslo 1911 höll D. å den svenska gruppens vägnar ett anförande, som väckte både bifall och på sina håll i Sverige klander på grund av dess radikala hävdande av fred och broderskap mellan Nordens folk. Det samförstånd, som D. så ivrigt, förordade, när det gällde de internationella förhållandena, ville han också ha tillämpat på det sociala området, i förhållandet mellan arbetare och arbetsgivare. Vid flera tillfällen (bl. a. i en artikel i Svenska dagbladet 1909) yttrade han sig i denna anda, och då regeringsförslag 1910 framlades om kollektivavtal, om särskild domstol i arbetstvister m. m., blev D. medlem i det för frågan tillsatta särskilda utskottet men fann till sin besvikelse, att resultatet blev helt och hållet negativt.

I rösträttsfrågan ställde sig D.helt på den liberala ståndpunkten. Han var sålunda från början deciderad motståndare till de proportionella valen och anhängare av majoritetsval. Under den hårda striden 1906 var han en av dem, som i sammanjämkningssyfte undertecknade den s. k. landshövdingemotionen, vilken accepterade Staaffska regeringsförslaget med tillägg av det s. k. Lundebergska villkoret och det s. k. Mosseboförslaget. D. tog även i en tidningsartikel till orda för motionen. Försöket att på majoritetsvalens grund lösa frågan misslyckades emellertid, och då den segslitna frågan 1907 avgjordes genom en kompromiss av helt annat slag än »landshövdingemotionens», var D. en av dem, som i det sista bekämpade det segrande förslaget, särskilt därför att genom detsamma första kammarens karaktär av överhus riskerade att utplånas. Sin motvilja mot proportionalismen har D. alltjämt bibehållit, såsom bl. a. framgick av en artikel i Forum (1921), vari han förordade en återgång till enmansvalkretsar, i varje fall för andra kammarens vidkommande.

Sin mest uppmärksammade politiska insats gjorde D. under försvarskrisen 1914. Med sitt »oförsonliga hat till kriget» förenade han, såsom han själv omvittnat, den fasta övertygelsen, att »vårt folk måste vara berett att försvara sitt land och sin självständighet». Inför det allvarliga världsläget under åren före 1914 greps han av oro, han kunde icke gilla den Staaffska regeringens avvaktande politik och tog både i tal och skrift till orda för en snar och effektiv förbättring av vårt försvar, i främsta rummet flottan. Då denna D: s hållning bragt honom i motsats till liberala partiets ledning, undanbad han sig vid början av 1914 års riksdag återval till partiets förtroenderåd. Såsom D. i en 1926 utgiven skrift omtalat, voro vid riksdagens början planer å bane att, »därest Staaffska ministären ej kunde förmås att uppgiva sin uppskovspolitik, få densamma avlöst av en annan liberal ministär, villig att söka påskynda den lösning, tidsläget syntes kräva». Överläggningar härom ägde på konungens anmodan rum mellan D., Joh. Hellner, Erik Trolle och några liberala riksdagsmän. Innan dessa överläggningar lett till något resultat, inträffade bondetåget och borggårdstalet. D: s ställning till det sistnämnda var enligt hans egen uppgift den, att han helst velat ha det avfattat på ett sätt, som icke nödvändigt skulle framkalla brytning mellan konungen och den sittande ministären, men att han, »för den händelse konungen var fast besluten att genast riskera en brytning med Staaff, ej hade något väsentligt att erinra mot den slutliga lydelse av detsamma, som delgivits mig». D. deltog också i försöken att medla mellan konungen och ministären. Då dessa försök misslyckades och Staaff avgick (10 febr.), mottog D. konungens uppdrag att söka bilda en ny regering. Men han gjorde det utan stora förhoppningar om framgång. Den s. k. konstitutionella konflikten hade nu svetsat ihop det liberala partiet till en fast enhet, och de liberala riksdagsmän, som anmodades att inträda i en ny liberal ministär, sade efter åtskilliga underhandlingar nej. Att försöka med en ministär av försvars-vänner utanför riksdagen, vartill D. från många håll råddes, ansåg denne lönlöst, då en sådan ministär enligt hans mening icke hade några utsikter att lösa försvarsfrågan. Slutet blev, att D. återlämnade sitt uppdrag till konungen (13 febr.). Efter vad som passerat ansåg han riktigast att utträda ur såväl liberala partiet som frisinnade landsföreningen; däremot vägrade han att efterkomma en i den liberala tidningspressen framställd uppmaning att före den nya riksdagens sammanträde avsäga sig sitt förstakammarmandat. Då detta utgick med det löpande året, blev D. emellertid icke återvald. D: s riksdagsmannabana var alltså avslutad, men så icke hans politiska verksamhet. Av Hammarskjöldska ministären utsågs han (nov. 1916) till ordförande i en kommitté, som skulle utreda frågorna om den lägre tekniska undervisningen, fortsättningsskolan och den högre handelsundervisningen. Kommitténs arbete låg till grund för regeringsförslaget och riksdagsbeslutet om praktiska ungdomsskolor, som kom till stånd 1918. Ett annat viktigt kommittéuppdrag, som betroddes D., gällde arbetstidens längd och fördelning (1918). Även i denna kommitté var D. ordförande, och han tillhörde kommittémajoriteten, vars förslag sedan lades till grund för lagen om åtta timmars arbetsdag. Sedan Nils Edens liberal-socialistiska ministär sprängts, Hjalmar Brantings ministär avgått på grund av motgångar vid andrakammarvalen och försöken att få till stånd en ny parlamentarisk ministär strandat, anmodades D. (okt. 1920) at| träda i spetsen för en opolitisk ämbetsmannaministär. Han åtog sig uppdraget utan större entusiasm, ty situationen var onekligen ganska brydsam. Å ena sidan gällde det att avveckla Ålandsfrågan, vilken var särdeles ömtålig med hänsyn till förhållandet till Finland; å andra sidan beredde den ekonomiska depressionen stora svårigheter vid uppgörandet av statsverkspropositionen. För att få budgeten att gå ihop tillgrep regeringen en kaffetull. Mot denna uppstod redan vid början av riksdagen 1921 en stark opposition, och då förslaget förekom i plena, avslogs det av båda kamrarna. Finansminister Henrik Tamm tog konsekvensen av nederlaget och inlämnade sin avskedsansökan. D: s prestige hade redan förut blivit i vida kretsar rubbad genom högerpressens klander av den slapphet, han enligt dess mening ådagalagt i fråga om äskanden för försvaret, och nu förebrådde man honom bristande ledning och kraft, när det gällde kaffetullen. Det visade sig också, att D:s kolleger inom ministären önskade hans avgång för att erhålla en kraftigare ledning. Slutet blev, att hela ministären inlämnade sin avskedsr ansökan men att alla utom statsministern och finansministern kvar-stannade; i spetsen för den sålunda rekonstruerade ministären trädde Oskar von Sydow (23 febr. 1921). Efter den korta »stats-ministerepisoden» återvände D. till landshövdingeposten i Kristianstad. Vid uppnådd pensionsålder (1923) avgick han från denna och bosatte sig åter på Hanaskog.

På äldre dagar har D. utgivit ett par memoararbeten. I »Strödda minnen från åren 1854—1924» (1926) har han berättat om sitt eget liv och även givit värdefulla skildringar av sin faders hemliv, särskilt under de år, som förflöto efter det denne utgivit sina minnen. Medan politiken är bannlyst från detta memoarverk, dominerar den helt i »Politiska hågkomster från åren 1901-—1921» (1926); vad som där meddelats har i ej ringa mån legat till grund för den framställning, som här ovan givits.