Elfrida Andrée var den första svenska kvinnan som tog organistexamen. Hon var också Sveriges första kvinnliga domkyrkoorganist och orkesterdirigent. Hon komponerade kammarmusik och större verk för orkester.
Elfrida Andrée föddes 1841 i Visby, där hennes far, Andreas Andrée, var provinsialläkare. Hennes mor, Lovisa Lyth, kom från en välbärgad gotländsk prästsläkt. Elfrida Andrée hade två syskon: Fredrika, gift Stenhammar, och Tor. Fadern var mån om att hans båda döttrar skulle få utbildning. Fredrika Andrée utbildades till sångerska i Leipzig. Efter en resa till England 1851 föreslog fadern att Elfrida Andrée skulle utbilda sig till organist. År 1855 flyttade hon till Stockholm och 1856 tog hon sin första organistexamen vid Kungliga Musikaliska Akademiens undervisningsverk. Det gjorde hon som privatist eftersom kvinnor ännu inte hade tillträde till organistutbildningen. År 1861 examinerades hon sista gången och fick högsta betyg i samtliga ämnen. Då hade hon även studerat komposition för Ludvig Norman.
Elfrida Andrée fick två arbetsrättsliga lagändringar genomförda. Den första, år 1861, innebar att kvinnor kunde söka tjänster som organister (först 1905 kom lagändringen att kvinnor fick vara kantorer och leda församlingssången). År 1861 tillträdde hon sin första organisttjänst i Stockholm och 1867 sökte hon tillsammans med sju män domkyrkoorganisttjänsten i Göteborg. Hon fick den och innehade den fram till sin död 1929. Under 1860-talet hade hon också som första kvinna i Sverige utbildat sig till telegrafist och 1865 genomfördes en lagändring som gav kvinnor rätt att söka tjänster och vara verksamma som telegrafister, vilket senare blev ett mycket populärt kvinnoyrke.
I Göteborgs musikliv var Elfrida Andrée mycket aktiv. Hennes tjänstgöring bestod i att spela vid gudstjänsterna under söndagarna, för mindre gudstjänster svarade andre organisten. Hon skulle också sköta stämning och mindre reparationer av orgeln. Förutom tjänsten vid domkyrkan gav hon lektioner i piano- och orgelspel främst till unga kvinnor. Hon deltog i salongslivet, bland annat kring S A Hedlund och hos grosshandlaren Carl Levgren och hans familj.
Som kvinnlig pionjär hade Elfrida Andrée det inledningsvis motigt. Hon hade också svårt att få sina kompositioner antagna. År 1865 publicerades emellertid en pianokvintett av henne av Musikaliska Konstföreningen. Inlämnandet till Konstföreningen var alltid anonymt och när Elfrida Andrées namn blev känt uppstod en förlamande tystnad kring verket. År 1869 hade hon komponerat sin första symfoni som uruppfördes i Stockholm vid ett framförande som var så miserabelt att Elfrida Andrée och hennes syster Fredrika lämnade lokalen. Symfonin fick både uppmuntrande och negativa omdömen i recensionerna. Den mest kände recensenten, Wilhelm Bauck, menade dock att kompositionen var ”under ofullkomligheten”.
När Elfrida Andrée läste John Stuart Mills bok Qvinnans underordnande ställning gav det henne mod att fortsätta sin inslagna bana. År 1871 hade hon också klart för sig att kompositioner för orkester var det bästa medlet att visa publiken att även kvinnor kunde komponera. Hon formulerade ett motto som följde henne under hela hennes liv: ”Lättare vore att rycka en bit ur klippan än att från mig rycka min idealidé: det kvinnliga släktets höjande!”
Under åren som följde intensifierades hennes arbete. Hon deltog i Hedlunds salonger, gav egna salonger med sina elever och hon komponerade. Våren 1872 reste hon till Leipzig och lyssnade på musik och våren 1879 hade hon något av ett genombrott i Göteborg med Snöfrid för kör och orkester. Texten hade skrivits av vännen Viktor Rydberg. ”Jag komponerade, jag dirigerade, man applåderade” skrev hon i ett brev och berättade samtidigt hur en dirigent hade försökt förhindra både framförandet och att hon själv skulle dirigera. Samma sommar komponerade hon sin andra symfoni, som uruppfördes först våren 1893 som mellanaktsmusik vid Stora teatern. Efter framförandet applåderade publiken hängivet. Dirigenten lyckades dock förhindra att hon kom ner på scenen för att motta applåderna.
Under 1890-talet var Elfrida Andrée etablerad i Göteborg. Hon hade kontakt med tonsättarna Agathe Backer Gröndahl i Norge, med Helena Munktell, Valborg Aulin och Laura Netzel i Sverige. Laura Netzel bodde i Stockholm och var aktiv i kampen för att få kvinnors musik framförd. År 1895 gavs en utställning i Köpenhamn, Kvindernes Udstilling fra Fortid og Nutid, med syfte att ge information om kvinnors liv och arbete. Vid utställningen skulle en konsert ges med musik komponerad av kvinnor och Elfrida Andrées andra stråkkvartett valdes ut. Det var dock svårt att finna kvinnor som kunde spela stråkinstrument. Efter att ha efterlyst kvinnor som ville och kunde ta sig an verket framfördes stråkkvartetten av fyra nordiska kvinnor. Det var sannolikt första gången en stråkkvartett komponerad av en kvinna framfördes offentligt och av kvinnliga musiker.
Under Elfrida Andrées sista år utförde hon nya bragder. År 1897 övertog hon planeringen och genomförandet av Göteborgs Arbetarinstituts folkkonserter och tillsammans med sin systerdotter Elsa Stenhammar genomförde hon fram till slutet av sitt liv cirka 600 folkkonserter, flera av dem i samarbete med Elsas kusin Wilhelm Stenhammar. Hon gav också orgelkonserter och övertog 1905 även sysslan som kantor vid domkyrkan.
Elfrida Andrée efterlämnade över 100 kompositioner. Bland dem finns operan Fritiofs saga, 1895, som Selma Lagerlöf skrev librettot till. Operan är komponerad i en blandstil: senromantiskt tysk med inslag av Wagnerpåverkan. Den framfördes aldrig under Elfrida Andrées livstid men har under de senaste åren upplevt en renässans med bland annat Wermland Operas uppförande 2013. Bland Elfrida Andrées verk finns också två symfonier, 1869 och 1879. De är komponerade i tysk romantisk stil och som en efterföljare till Felix Mendelssohns orkestermusik. Även hennes kammarmusik klingar i Mendelssohns efterföljd men här finns också inslag av svensk folkromantik. Av verken för piano och orgel intar orgelsymfonin i h-moll, 1892, det främsta rummet. Av vokalmusiken gäller detsamma de två svenska mässorna, 1902 och 1903. Elfrida Andrées musik fanns fram till mitten av 1990-talet främst i handskrifter. Successivt har dock ett flertal verk publicerats.
Elfrida Andrée var en pionjär och hon har varit en förebild. Den andra kvinnliga domkyrkoorganisten kom till Skara 1987, 120 år efter det att Elfrida Andrée var verksam i Göteborg. Intressant i sammanhanget är att en matrikel som gavs ut 1889 över i Sverige då verksamma folkskollärare, organister, kantorer och klockare berättar att det endast i Göteborgs stift fanns flera kvinnor som var organister. De var alla utbildade och examinerade av Elfrida Andrée.
Även som tonsättare var och är Elfrida Andrée än idag en förebild. År 1921 invaldes hon i den nystiftade Föreningen Svenska Tonsättare, som bildades 1918 och före 1970 endast hade tre kvinnliga medlemmar. Elfrida Andrées musik spelades sällan före 1990. Under de senaste decennierna har emellertid hennes musik börjat spelas vid orkesterkonserter, i radio, i kyrkor och vid kammarmusikkonserter.
Elfrida Andrée avled 1929 i Göteborg. Hon är begravd på Norra begravningsplatsen i Solna.