100 år genom 10 saker
— en elevutställning om kvinnors historia

Här finns allt du behöver för att skapa en riktig utställning med dina elever. Vår kvinnohistoriska utställning passar perfekt i samband med internationella kvinnodagen, rösträttsfirande och demokratiteman, eller när ni arbetar med 1900-talets historia. Skolmaterialet är framtaget i samarbete med lärare och utgår från boken Kvinnosaker. Boken är författad av historikern Karin Carlsson och den är utgiven av Bonnier Fakta i samarbete med oss på Stockholms Kvinnohistoriska.

 
 

 Om PROJEKTET 

Alla saker bär på historia – men berättelserna om kvinnor saknas ofta

Image from iOS (2).jpg

Alla föremål bär på historia som angår, berör, påverkar eller har anknytning till kvinnor på något sätt. Men dessa berättelser är ofta inte lika kända. Kvinnans Sak är en stor satsning från Stockholms Kvinnohistoriska för att synliggöra kvinnohistoria som ligger gömd i föremål – och samtidigt verka för att kvinnors berättelser finns tillgängliga i framtiden. Kvinnans Sak genomförs med stöd från Riksantikvarieämbetet och inom satsningen ryms fyra projekt: 

  1. Boken Kvinnosaker

  2. En webbutställning med museers kvinnosaker

  3. En insamling av allmänhetens kvinnosaker 

  4. Den här utställningen, som skolor själva kan arrangera 

100 år genom 10 saker — EN KVINNOHISTORISK UTSTÄLLNING AV SKOLelever

Image from iOS (3).jpg

Den svenska skolan har i uppdrag att gestalta och förmedla läroplanens grundläggande värden; människolivets okränkbarhet, individens frihet och integritet, alla människors lika värde, jämställdhet mellan kvinnor och män samt solidaritet mellan människor. En del i det är att eleverna får förståelse för hur olika uppfattningar om vad som är kvinnligt och manligt kan påverka människors möjligheter. Skolan ska på så sätt bidra till att eleverna utvecklar sin förmåga att kritiskt granska könsmönster och hur de kan begränsa människors livsval och livsvillkor.

I läroplanen för historieämnet finns angivet att eleverna ska studera livet för män, kvinnor och barn förr, samt få förståelse för olika människors perspektiv och levnadsvillkor. Vidare ska eleverna få en nyfikenhet för historia och hur den kunskap vi har om historia skapas. Eleverna ska få arbeta praktiskt med historia och lära sig värdera källor och hur de kan ställa frågor till det förflutna. Perspektiv på dåtiden ger förståelse för nutiden och möjligheter att forma framtiden.

Med anledning av 100-årsfirandet av den kvinnliga rösträtten uppmanar Stockholms Kvinnohistoriska skolor runt om i Sverige att låta skoleleverna genomföra utställningen 100 år genom 10 saker – en utställning med tio föremål som berättar hur Sverige blev ett mer jämställt land. Genom föremålen kommer eleverna förstå, leva sig in i, analysera och därefter återberätta hur det är och har varit att vara kvinna i Sverige genom historien. Föremål vi känner till och har en relation till är en bra och pedagogisk väg in i historien. Genom att synliggöra och reflektera om hur den lilla, vardagliga historien speglar den stora historien – och hur de är sammantvinnade – får eleverna även förståelse för hur de själva är en del av historien. När föremålen placeras i sin kontext blir utställningen en berättelse om Sveriges historia i stort – om politik, infrastruktur, demokratiska processer och människors liv. 

OM STOCKHOLMS KVINNOHISTORISKA

Stockholms Kvinnohistoriska är ett innovativt museum som verkar i de offentliga och digitala rummen – utan egen permanent byggnad. Vi arbetar för att kvinnors historia och historier undersöks, förvärvas, bevaras, förmedlas och synliggörs publikt.

 
 

 Kvinnohistoriskt uppdrag till Sveriges lärare 

Synliggörandet av kvinnohistoria är demokrati

Lärarnas uppdrag vilar på demokratins grund. Som lärare har man ett av samhällets viktigaste jobb i att främja skolelevernas kunskapsutveckling och demokratiförståelse. Läraren har en enorm möjlighet att påverka framtidens medborgare i en positiv riktning.

Historier om kvinnor, kvinnorörelser och kvinnofrågor har under olika tider och på varierande sätt bidragit till eller påverkat samhällsutvecklingen, lokalt, nationellt och internationellt. Men kvinnors villkor och betydelse i historiska skeenden tenderar att vara mindre synliga i historieskrivningen. Kvinnor i alla samhällsklasser – från drottningar till pigor – har varit med och byggt samhället och att synliggöra detta är en del av skolans uppdrag, både för skolämnet historia och skolans demokratiska uppdrag.

Därför vill Stockholms Kvinnohistoriska bjuda in dig som är lärare till att vara med och stärka demokratin och elevernas historiska förmågor genom att låta era skolelever lära sig om tio kvinnohistoriska föremål och därefter sätta upp en egen kvinnohistorisk utställning med föremålen i fokus. Det blir ett minimuseum av skolelever som ni har möjlighet att visa upp för föräldrar, familj, skolkamrater och lärare. De som nås av det här projektet kommer få ta del av en bred historieskrivning och samtidigt en historisk fördjupning.

Image from iOS.jpg

Så genomför du utställningen 100 år genom 10 saker

Utställningen kan genomföras som en del av firandet av 100-årsjubileet av den allmänna rösträtten, inför internationella kvinnodagen, på ett öppet hus, under en temavecka eller som en del av den ordinarie ämnesundervisningen. Det kan löpa under en längre tid där eleverna får chans att fördjupa sig i och analysera föremålen, eller vara en kort och intensiv djupdykning i kvinnohistoria under en dag. Det kan anpassas till lågstadiet, mellanstadiet, högstadiet eller gymnasiet, och den kan göras inomhus såväl som utomhus. Ni väljer själva i vilket sammanhang ni vill realisera projektet och i vilken omfattning det ska göras.

 Huvudsaken och målet är att eleverna FÅR:

  • Lära sig om de tio föremålen, dess kvinnohistoriska betydelse och i vilken bredare historisk kontext de kan förstås

  • Välja ett föremål att fördjupa sig i 

  • Leta fram föremålen i fysisk form och gemensamt bygga en utställning

  • Om ni bjuder in andra till utställningen kan eleverna agera museiguider och återge föremålets kvinnohistoria för besökare 

Du som lärare vet bäst på vilket sätt projektet genomförs, men några hållpunkter för att komma igång är att:

Image from iOS (1).jpg
  • Bestämma ett datum för utställningen

  • Planera och genomföra föreläsningar om kvinnohistoria utifrån föremålen

  • Ge eleverna det kvinnohistoriska uppdraget (se avsnitt 3)

  • Låta eleverna fördjupa sig i ett föremål och planera utställningen utefter det

  • Bjuda in besökare till utställningen

  • Eventuellt bjuda in lokalpress till utställningen (se avsnitt 7)

  • Tillsammans med eleverna och de fysiska föremålen bygga upp utställningen

  • Hjälpa eleverna att ta sig an rollen som museiguider på utställningsdagen

Detta får eleverna kunskap om och erfarenhet av genom projektet:

  • 1900-talshistoria 

  • Jämställdhetens framväxt 

  • Demokrati och allmän rösträtt

  • Kulturarvet

  • Hur museer arbetar 

  • Utställningsscenografi

  • Retorik och pedagogik

  • Källkritik

  • Hur kunskap i historia skapas och formas

 
 

Kvinnohistoriskt uppdrag till Sveriges elever 

Vi har tagit fram ett brev från oss på Stockholms Kvinnohistoriska där vi ber om elevernas hjälp att lyfta kvinnohistoria! Du som lärare kan välja att använda brevet som det är för att engagera dina elever, eller anpassa det så det passar just din klass. Det här brevet är framtaget för att passa firandet av den allmänna rösträtten, men det skulle också kunna anpassas till att lyfta internationella kvinnodagen. Brevet finns att ladda ner som word-dokument här.

Klicka här för att ladda ner brevet som word-dokument.

⟿ Klicka här för att läsa brevet direkt på sidan.

Hej klass XX (5B på Husbygårdsskolan)!

Visste ni att alla föremål vi ser runt omkring oss bär på historia? Vanliga saker som en cykel, en mascara eller en sneaker kan berätta om ett minne som säger oss något om oss människor. Den där whiteboarden till exempel. För länge sen satt det förmodligen en svart griffeltavla där och läraren stod i finkläder och lärde ut skrivstil till barn som i dag är lika gamla som en farmor. För länge sen hade skolbarnen inte heller blyertspennor, iPads eller datorer. När de lärde sig skriva fick de skriva i sand som låg i en ram, sedan på en griffeltavla med en hartass till sudd. I de äldre årskurserna hade de en penna som de doppade i ett bläckhorn. Det fanns till och med en tid då flickor fick sluta skolan efter grundskolan eftersom de ändå skulle vara hemma och sköta hem och barn, till det ansågs de inte behöva gå i skolan. Kvinnor fick inte heller ha alla arbeten som fanns. Kan ni tänka er – ett klassrum fullt av killar som fick läsa böcker och tjejer som var hemma och städade. Så såg det ut. Och det påminner whiteboarden oss om.

Samhället är inte jämställt mellan kvinnor och män, även om vi i dag har kommit en bra bit vägen. Vi firar i år 100 år sedan den kvinnor fick rösta för första gången men samtidigt vet vi att dagens historieböcker berättar mer om männens historia än om kvinnornas. För att fira 100 år av kvinnligt deltagande i demokratin behöver vi nu er hjälp med ett mycket viktigt uppdrag – att hitta historiska föremål som gömmer sig hemma hos er eller i er närhet, som bär på viktiga berättelser om Sveriges kvinnor. Det handlar om historien om de kvinnor som levde i Sverige förut och som lever i Sverige nu. Det kan vara era mammor, era föräldrars mammor och era föräldrars mammors mammor, era grannar eller vänner. Vi vill att ni går in i rollen som historiker och berättar för vuxenvärlden hur det är att leva som kvinna då och nu. Vi vill att ni ska skapa ett helt eget museum som handlar om kvinnohistoria.

Först kommer ni få läsa om tio olika föremål som bär på kvinnors historia. Sedan får ni välja ut en sak som intresserar er extra mycket och som ni lär er extra mycket om. Denna sak vill vi sedan att ni letar efter hemma och tar med till skolan. Tillsammans med era klasskamrater kommer ni att bygga upp en utställning i skolan med sakerna och bjuda in föräldrar, familj och andra skolkamrater att komma och kolla på. I och med att det är ni själva som är experterna får ni vara museiguider och berätta för besökarna om varför just dessa föremål säger något om hur det var att vara flicka eller kvinna i Sverige i en annan tid.

Vi vill tillsammans med er fira 100-årsjubileet av den allmänna rösträtten och hoppas verkligen att ni vill vara med på den här historiska resan och hjälpa oss att sprida kvinnors berättelser.

Lycka till!

Varma hälsningar,
Stockholms Kvinnohistoriska museum

 
 

Till dig som lärare

UTFORSKA MÖJLIGHETERNA

Image from iOS (4).jpg

Att förmedla och lyfta kvinnohistoria kan göras på många olika sätt. Ett museum med utställningar på en fysisk plats är det traditionella sättet att visa upp och berätta om historiska föremål. Men konceptet går att utforska och utmana genom andra kreativa uttrycksformer. Skolmaterialet skulle även kunna vara: 

  • En teaterföreställning där föremålen få stå i fokus för berättande genom skådespeleri.

  • En del av musikundervisningen genom att eleverna får skapa musik och text kopplat till föremålen och dess innebörd.

  • En del av bild och form där eleverna få göra egna tolkningar av föremålen och ställa ut som ett konstprojekt.

  • Titta på bilder av flickor och kvinnor från 1900-talet. Hur levde de? Tänkte de? Skriva en kort text om hur det till exempel var att få sin första mens på 1940-talet och jämföra med 1980-talet och nutiden. Eller lära sig cykla, gå till skolan.

  • Skriva en debattartikel om något som engagerar dem. Fundera över och ta reda på hur flickor och kvinnor på 1920-talet hade gjort för att nå ut med sina åsikter? På 1960-talet? På 2000-talet och hur gör vi i dag?

  • Ett projekt i kreativt skrivande för lite äldre elever, de kan skriva om föremålen i sig eller bygga berättelser eller faktatexter kring föremålen.

  • Yngre elever kan få skriva fortsättningen på sagor, hur lever Madicken som vuxen?

  • För de yngre: ett miniatyrmuseum där allt görs litet – minimuseum!

  • För de äldre: hitta andra föremål som kan bära på viktiga berättelser om hur det är att vara tjej/kille i dag, till exempel datorn, slöjan, hoodien.

  • Intervjuer med kvinnor i olika åldrar. Yngre elever kan intervjua äldre släktingar eller få kontakt med äldre exempelvis via olika föreningar. Äldre elever kan intervjua kvinnor födda under olika decennier under 1900-talet och skriva om hur jämställdheten har utvecklats under deras livstid (exempelvis för en född 1971 så är det fri abort, förbud mot barnaga, alla yrken öppnas för kvinnor etc.).

  • Det går också att göra intervjuer utifrån de olika föremålen, i nutid och dåtid: Hur är det att vara kvinna och idrotta på elitnivå? Hur fungerade mensskydd förr? Hur var det att gå på förskola på 80-talet? Vilka preventivmedel finns det i dag? Här kan eleverna intervjua tre, fyra personer och sedan sammanfoga deras berättelser.

  • Eleverna kan söka i arkiv efter mer information om föremålen, eller om andra föremål som tillhör kvinnohistoria, direkt eller indirekt.

  • Hur ser kvinnohistorien ut i ert närområde? Vem var den första kvinnliga polisen? Fanns det flickskolor i er stad förr? Har någon kvinna varit kommunfullmäktiges ordförande? Med en sådan undersökning får eleverna även kunskaper om samhället och dess uppbyggnad.

Möjligheterna är oändliga och Stockholms Kvinnohistoriska välkomnar kreativa tolkningar av utställningsformatet. Som ni ser är många av aktiviteterna lämpliga för ämnesövergripande aktiviteter och teman samt kan anpassas för alla skolstadier.

Vi vill väldigt gärna få veta hur just ni har jobbat kring utställningen. Därför blir vi väldigt glada om ni kontaktar oss på info@kvinnohistoriska.se och berättar mer!

 
 

Studiematerial

Studiematerial – Tio kvinnohistoriska föremål

Studiematerialet nedan ger en historisk inblick i elva föremål och vi föreslår att ni väljer de tio som passar er bäst. Det syftar till att fungera som underlag för lektioner och uppgifter i kvinnohistoria som förslagsvis hålls som en inledning till projektet och utställningen 100 år genom 10 saker. Samtliga texter hämtar sin fakta från den populärvetenskapliga boken Kvinnosaker, skriven av historikern Karin Carlsson och utgiven av Bonnier Fakta i samarbete med Stockholms Kvinnohistoriska.

För gymnasiet rekommenderar vi att man också använder texterna från boken Kvinnosaker för att bearbeta utställningstexterna. Den finns att köpa i bokhandeln eller här på vår webb. Maila oss på info@kvinnohistoriska.se för att få tillgång till texterna i boken som handlar om sakerna i utställningen.

Föremålen är:

  • Cykeln

  • Träningsskon

  • Plakatet

  • Engångsbindan

  • Pengar

  • Lagboken

  • Pennan

  • Konservburken

  • Pessaret

  • Puderdosan

  • Bussen

Skärmavbild 2021-01-26 kl. 09.24.45.png
Skärmavbild 2021-01-26 kl. 09.23.22.png
Skärmavbild 2021-01-26 kl. 09.22.22.png
Illustrationer av Amanda Berglund från boken Kvinnosaker.

Illustrationer av Amanda Berglund från boken Kvinnosaker.

↓ Klicka här för att läsa studiematerialet om föremålen ↓

CYKELN – FRIHET OCH SJÄLVSTÄNDIGHET

Vad känner ni när ni cyklar på en cykel? Många människor beskriver det som en underbar känsla av frihet. Man känner sig duktig och självständig för att att man snabbt kan ta sig fram och dit man vill. Det enda som behövs är två friska ben som kan trampa, två snurrande hjul och en sadel att sitta på. Cykla är något man gör över hela världen. I Sverige introducerades cykeln på slutet av 1800-talet. På den tiden kallades cykeln för “stålhäst” och den som cyklade var “ryttaren”. Det har däremot inte alltid varit vanligt för kvinnor att vara “ryttare”. Tvärt om. Den cyklande kvinnan har av flera olika anledningar provocerat människor allt sedan cykeln kom.

När cykeln introducerades på 1800-talet var det många kvinnor som sällan rörde sig utanför hemmet. Deras främsta uppgift var att ta hand om hem och familj. I alla fall de borgerliga kvinnorna, kvinnor från arbetarklassen arbetade och och tog hand om hemmet. Männen förväntades däremot jobba för att dra in pengar och försörja sin familj och gick därför till jobbet varje morgon, oavsett samhällsklass. Men i slutet av 1800-talet var det en grupp av de borgliga kvinnor som kände att de var trötta på att behöva sitta hemma. De ville upptäcka världen och röra sig fritt. Då kom cykeln väl till pass. Cykeln satte kvinnorna i rörelse och tog dem ut på gatorna där männen vanligtvis dominerade. Swiiiish sa det och så tog den ena cyklande kvinnan efter den andra gatan med storm. Kvinnorna kände sig glada, modiga och fria.

Men det var inte alla som gillade att kvinnor hade börjat cykla. Cykla ansågs som något manligt och man ogillade att kvinnor och män gjorde samma saker då man ville skilja på könen. Kvinnorna ansågs också få alltför mycket frihet när de kunde cykla. De kom så långt så fort! Därför började man göra cyklar som var anpassade till kvinnor, till exempel till deras långa kjolar. I kjolarna syddes tyngde in så de inte skulle blåsa upp när kvinnorna cyklade. Detta lever kvar än i dag och är anledningen till att damcyklar inte har en stång mellan benen som är i vägen.

Läkarna på 1800-talet var också tveksamma på om kvinnor skulle få cykla. De sa att kvinnor som cyklade kunde få en ofrivillig underlivsmassage. Den här massagen trodde man skulle leda till att kvinnor skulle cykla omåttligt mycket. Detta handlade egentligen om att det var en skrämmande tanke att kvinnor skulle kunna njuta sexuellt av cykla. Men allteftersom fler kvinnor gränslade ”stålhästen” avtog motståndet och några decennier in på 1900-talet tittade ingen föraktfullt på en cyklande kvinna.

TRÄNINGSSKON – KVINNOR LIKA STARKA SOM MÄN

Människokroppen tillåter oss att springa, hoppa, lyfta, kasta, slå, huka, svinga, brottas, sparka och simma. Att träna är hälsosamt och gör oss glada, friska och starka. I dagens samhälle är det normalt för både kvinnor och män att träna och springa, men så har det inte alltid varit. Förr i tiden tänkte man att kvinnors kroppar inte var gjorda för träning. Man ansåg att kvinnokroppen var skör och svag och främst till för att föda barn. Att vara smidig, snabb, tävlingsinriktad och muskulös har i historien varit något som man kopplar ihop med manlighet. Därför var det väldigt länge som det inte tillverkades några träningsskor alls för kvinnor.

När vi knyter på oss våra sneakers på morgon borde vi tänka på Kathrine Switzer. År 1967 gjorde hon en historisk insats för alla kvinnor genom att delta i springtävlingen Boston Maraton. På den här tiden fick inte kvinnor vara med och springa maratonlopp men Kathrine var en mycket duktig löperska som ville vara med och visa vad hon gick för. Därför låtsades den modiga amerikanskan att hon var en man när hon anmälde sig till tävlingen. Hon specialbeställde ett par blåa löparskor i sin storlek och utan att någon visste om det började hon springa i loppet tillsammans med 740 manliga löpare. Det var många som blev sura på Kathrine, en man blev så sur att han försökte putta ut henne ur loppet. Men hon inspirerade många kvinnor att våga springa och träna utan att skämmas eller låta sig stoppas.

Tankar om vad som är kvinnligt och vad som är manligt har gjort att kvinnor stängs ute från många sportsammanhang genom historien, till exempel OS. Det dröjde ända fram till 1984 innan kvinnor fick springa OS-maraton. Och än i dag är det inte jämställt i sportvärlden. 2016 hade svenska kvinnliga professionella fotbollsspelare 98,7 procent lägre lön än sina manliga kollegor. Sanningen är att 80 procent av alla sponsorpengar går till männen. Och nästan alla män som spelar i Allsvenskan kan försörja sig på sin lön men samma sak gäller bara för hälfen av kvinnorna.

PLAKATET – HÖJ RÖSTEN!

Samhället är inte alltid rättvist, och det är inte alltid jämställt mellan män och kvinnor. I en demokrati är det viktigt att alla människor och grupper som känner sig diskriminerade får vara arga och protestera. I och med att männen historiskt sett har haft makten i samhället har kvinnor haft ett behov av att höja sina röster för att säga ifrån och skapa förändring och en bättre situation för sig själva. Men det inte alltid lätt att få mäktiga människor att lyssna på vad man har att säga. På ett plakat kan man skriva korta och starka budskap och höja det upp mot himlen för att många ska se. Plakatet är därför ett föremål som har betytt mycket för grupper som vill ha förändring, inte minst för kvinnorna.

På 1970-talet var det många kvinnor som var arga och missnöjda. Det var nämligen så att det inte fanns förskola för alla. Många mammor kunde därför inte jobba utan var tvungna att vara hemma med sina barn. Det handlade inte om att de inte ville spendera tid med barnen, problemet var att de var låsta till hemmet vilket gjorde att de inte hade friheten att jobba. Och när man inte jobbar har man inga egna pengar, och när man inte har egna pengar måste man be någon som jobbar om pengar. Och på den här tiden så var det männen jobbade. På så sätt var kvinnorna inte fria att göra vad de ville. Att införa förskola för alla var därför en mycket viktig fråga för att kvinnorna skulle kunna leva egna självständiga liv.

Under nästan ett helt år stod både mammor och pappor utanför Riksdagen med stora plakat och protesterade. På plakaten stod det saker som “Gör motstånd – gråt inte!” och “Var glad – gå till angrepp!”. Politikerna gick förbi plakaten varje dag och var till slut tvungna att lyssna och införa förskola för alla i Sverige. Tänk att dem som stod där och protesterade har gjort att vi kan gå på förskola. Vad skulle ni skriva på era plakat? Vad behöver politikerna lyssna på i dag?

ENGÅNGSBINDAN – EN UNDERBAR UPPFINNING

Att ha mens är fullkomligt naturligt och en del av att vara kvinna. En gång per månad blöder kvinnor och måste använda binda, tampong eller menskopp för att samla upp blodet. Dagens mensskydd är otroliga uppfinningar som underlättar kvinnors vardag något oerhört. Men så har det inte alltid varit.

Innan engångsbindan kom hade kvinnor massa olika sätt att förhindra mensblodet från att rinna längs benen eller förstöra kläderna. Långt tillbaka i tiden vek man långa band av tyg och fyllde med gräs, vadd, ängsull eller vitmossa. Dessa fäste man sedan på sin kjol och var mycket svåra att byta. Det fanns också något som hette stoppduk som man sydde eller virkade. Stoppdukarna blev lätt stela och skavde mot låren, klibbande i värmen och frös till hårda klumpar under vintern. Att tvätta dåtidens mensskydd var väldigt jobbigt. Man var först tvungen att lägga dem i blöt för att sedan förtvätta dem med soda eller lut. Därefter skulle de kokas och skrubbas. Tänk om dagens kvinnor hade behövt gå igenom hela den här processen, varje dag, när de har mens? Mensveckan för en kvinna som levde för 100 år sedan var fruktansvärt jobbig och knepig att ta sig igenom. Engångsbindan har underlättat kvinnors liv och är därför historiskt viktig.

Engångsbindan påminner oss också om att mens historiskt sett har varit tabu. När något är tabu är det skamfullt och pinsamt och något man inte pratar om. Man har tyckt att mens är något dåligt och därför var till exempel mensblod alltid blått i reklamfilmer för inte alls så länge sedan. Det finns fortfarande ställen i världen där mens är tabu och där flickor och kvinnor måste stanna hemma från skola och jobb när de har mens. Detta påverkar deras möjligheter i framtiden och därför är det viktigt att bryta tabun kring mens och prata om hur naturligt det är. Vad tycker ni om mens? Vilka mensskydd har vi i dag?

PENGAR – VÄGEN TILL SJÄLVSTÄNDIGHET

Egna pengar ger en människa frihet att klara sig själv i livet. Med egna pengar kan man betala sina räkningar, köpa mat, kläder och andra nödvändiga saker man behöver för att klara av vardagen. Utan egna pengar är det svårt att vara självständig. Vad kommer ni att göra för er lön när ni blir vuxna? Historiskt sett är det männen i samhället som haft makten och pengarna. Detta har begränsat kvinnors frihet och möjlighet att klara sig själva och gjort dem beroende av männen. Pengar har därför haft en stor historisk betydelse för hur kvinnor kunnat leva sina liv.

Fram till år 1920 i Sverige var mannen ensamt ansvarig för hemmets ekonomi. Detta betydde att många kvinnor var helt och hållet beroende av “nålpengar”, vilket var mindre summor pengar som kvinnan fick av sin man för att kunna köpa saker till sig själv. Kvinnlighet var tydligt ihopkopplat med att sy och därför förväntades kvinnan köpa tyg, kläder och synålar med pengarna, och där kommer namnet nålpengar ifrån. Pengarna kvinnorna fick för att köpa mat kallades “hushållspengar”. Att inte ha egen frihet att bestämma över sitt eget liv gjorde att många kvinnor under den här perioden kände sig som slavar i sina egna hem. En norm som bygger på att bara män får jobba och ha pengarna är dåligt av många olika skäl. Till exempel leder det till att kvinnorna mår dåligt då de inte har kontroll över sitt liv, inte får några pensionspengar när de blir gamla och att de blir ekonomiskt utsatta om deras man dör, blir sjuk, arbetslös eller om de skiljer sig.

I dag är pengar fortfarande en symbol för ett icke jämställt samhälle även om kvinnor i dag jobbar lika mycket som männen gör. I Sverige och i resten av världen tjänar män fortfarande mer pengar än kvinnor, och det är vanligt förekommande att män med samma jobb som kvinnor har en högre lön. I dag är det förbjudet att avskeda en kvinna som blir gravid, det är också förbjudet att ge lägre lön till kvinnor.

LAGBOK – DU SKALL ICKE RÖSTA

Dagens upplaga av boken Sveriges rikes lag väger strax över tre kilo. På 4632 sidor står det vilka förbud och rättigheter som gäller i samhället, vilka skydd som finns och hur vi ska lösa vissa konfikter. I dagens samhälle finns en väldigt viktig lag som heter diskrimineringslagen som säger att alla oavsett kön, etnisk tillhörighet, religion, funktionsnedsättning, ålder eller sexuell läggning ska ha samma rättigheter. Men diskrimineringslagen har inte alltid funnits. Förut gjorde lagen skillnad på olika grupper och gav dem inte samma rättigheter. Kvinnor är en sådan grupp och därför har det som står i lagboken påverkat kvinnors liv väldigt mycket genom historien.

I Sverige får alla medborgare över 18 år gå och rösta och på så sätt vara med och bestämma hur Sverige ska styras. Alla över 18 får även vara politiker och sitta i riksdagen, regeringen, kommunen eller landstinget. Detta står i vallagen som finns i lagboken. Innan år 1919 stod det däremot klart och tydligt i lagboken att kvinnor inte fick gå och rösta. Under den här tiden ansåg man att kvinnor inte behövde vara med och bestämma vilken politik som skulle styra Sverige och helst inte heller vara politiker överhuvudtaget. Man tyckte att männen visste bättre och kunde bestämma åt kvinnorna hur samhället skulle vara. Under många års tid kämpade kvinnor i Sverige för att och få gå och rösta och få bli riktiga medborgare. Tillslut infördes rösträtten för kvinnor år 1919 och år 1921 för exakt 100 år sedan hölls det första valet där kvinnor fick rösta. Utan dessa kvinnors protester hade kvinnor i dag inte haft den mänskliga rättigheten som det är att gå och rösta, och som nu står nedskriven i lagboken.

En grupp som under lång tid inte hade samma rättigheter som övriga medborgare var homosexuella män och kvinnor. Enligt lagboken var det kriminellt att vara homosexuell fram till år 1944. Paragrafen om “otukt mot naturen” var med i strafflagen. Om två kvinnor hade en relation kunde de alltså hamna i fängelse för det. Man fick inte älska vem man ville. Men, om man kollar i statistiken var det inte så många kvinnor som blev tagna av polisen för otukt. Detta kan bero på att det inte var konstigt att kvinnor bodde tillsammans förr i tiden då man ofta bodde trångt av praktiska och ekonomiska skäl. På så sätt trodde man att kvinnorna som bodde tillsammans bara var vänner men sanningen är att många hade hemliga kärleksrelationer.

PENNAN – MÄKTIGARE ÄN SVÄRDET

Man brukar säga att ord är makt. Att kunna använda ord i skrift för att nå ut med vad man har att säga ger en människa makten att påverka andra människor. Pennan har genom tiderna därför varit ett viktigt verktyg för att påverka makthavare och allmänheten. I historien har det dock varit männen som i första hand skrivit och fyllt tidningar med artiklar och och böcker med ord. Kvinnornas möjlighet att lyfta pennan för att sprida sina tankar och idéer har varit begränsad.

Trots att man förr i tiden inte tyckte att kvinnor skulle skriva har det funnits skrivande kvinnor som fått sina röster hörda i Sverige. I början av 1900-talet fanns det en grupp kvinnliga journalister som kallades för “pennskaft”. De skrev bland annat om rösträtten, prostitution och kvinnomisshandel och fick många människor i offentligen att börja prata och debattera om de här sakerna. “Pennskaften” fick sällan skriva i de stora tidningarna som Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet utan fick istället hitta på sina egna tidningar. Några av dem hette Morgonbris, Dagny och Tidevarvet. Några kunde försörja sig som författare eller journalister och blev berömda, men alltid ansedda som främst kvinnliga skribenter och inte lika mycket värda som de manliga.

Långt ifrån alla kvinnor fick dock skriva. “Pennskaften” tillhörde en högre klass vita kvinnor. Kvinnor från de lägre klasserna och med annan etnisk bakgrund har inte haft möjligheten att skriva i samma utsträckning. Många har till exempel bott i trånga hus och arbetat för mycket för att hitta tid och lugn till att skriva. Och när de har skrivit har deras ord inte spridits eller tagit plats. Men genom åren har fler kvinnliga grupper fattat pennan och fått sina röster hörda. I dag är sociala medier en viktig plattform för att nå andra och där vem som helst kan skriva och lägga ut vad de vill. Till exempel är det många svarta kvinnor som börjat prata om rasismen som finns i Sverige mot svarta personer. Genom det skrivna ordet har man kunnat sprida erfarenheter om hur det är att vara en svart kvinna i Sverige i dag och på så sätt väckt liv i debatten om rasism. Vad vill din generation skriva om? Vad vill du skriva om?

KONSERVBURK – EN PRESENT TILL KVINNAN

Dåtidens familjeideal byggde på att männen skulle jobba och försörja familjen ekonomiskt, och kvinnan skulle vara en god husmor och att ta hand om barn, laga mat, tvätta och städa. Man tyckte att det var kvinnligt att laga mat och man kan säga att kvinnorna på den här tiden tvingades att vara intresserade av matlagning även om de kanske inte var det. I dag vet vi att alla människor oavsett kön är olika och gillar olika saker. Alla kvinnor gillar till exempel inte att laga mat. Konservburkens intåg i historien var därför på många sätt en present till alla kvinnor som inte uppskattade att stå i köket stora delar av dagen.

När konservburken kom var det första gången kvinnor inte behövde laga mat från grunden. Mat som ligger i en konservburk man ätas direkt eller tillagas genom att bara värmas upp. Maten håller också länge och behöver inte vara i ett kylskåp. Tekniken bygger på att man först hettar upp maten och sedan försluter den i lufttäta glas- eller metallburkar. På så sätt försvinner bakterierna från maten och gör att den inte ruttnar eller möglar när den ligger i burken. Från början använde man konservburkar i militären för att kunna mätta soldaterna som var ute i krig. Men i början av 1900-talet började man tycka att mat på konservburk var något modernt, så vanliga familjer började köpa hem konserver för att äta till vardags. Vad man inte tänkte på var att konservburkarna, förutom att vara modernt att äta, kom att underlätta kvinnors liv väldigt mycket. De behövde inte längre laga mat från grunden två gånger om dagen om de inte kände för det. De kunde ställa fram konservburkar med alltifrån hummer, bönor, fiskbullar, gåsleverpastej, sköldpaddesoppa eller korv, och alla i familjen blev mätta och belåtna. Men gladast av alla blev nog kvinnorna som fick tid över till andra saker.

PESSARET – MAKT ÖVER KROPPEN

Att ha sex utan att bli gravid är i dagens samhälle något många är vana vid. Vi använder till exempel p-piller, spiral och kondom för att undvika oönskad graviditet. Man kan säga att kvinnan genom preventivmedlet får makt över sin egen kropp. Men så har det inte alltid varit. Kvinnokroppen och den kvinnliga sexualiteten har genom historien definierats och kontrollerats av män. Man tyckte länge att sex endast var till för att göra barn, inte för att njuta. Men tänk er själva att behöva föda barn efter barn efter barn, bara för att det anses vara dåligt att skydda sig vid sex. Många fattiga familjer hade inte råd med alla barn som de fick. De som bestämde ville att sex bara ske inom äktenskapet och för att göra barn. Av den anledningen har preventivmedlet varit en uppfinning som upprört många och som man velat förbjuda, av rädsla för att sex skulle bli tillgänglig för alla, även de som inte var gifta och att användandet av preventivmedel skulle leda till att de föddes för få barn i landet.

Att ha väldigt många barn är dyrt, tar mycket plats i hemmet och sliter på kroppen som måste gå igenom flera graviditeter och födslar. När pessaret kom, ett av de allra första preventivmedlen som massproducerades och många kvinnor fick tillgång till, på slutet av 1800-talet blev mycket viktig för arbetarklassens kvinnor. Arbetarklasskvinnorna led nämligen både fysiskt och ekonomiskt av att inte kunna skydda sig vid sex. Ett dussin barn kostade tid, pengar och kraft. Därför var det många, både män och kvinnor, som tyckte pessaret skulle användas i samhället. Men makthavarna tyckte annorlunda. 1911 kom en lag som förbjöd människor från att sprida information om preventivmedel. Länge kämpade svenska kvinnor och män för att lagen skulle försvinna. Under tiden pratade man om pessaret i hemlighet och träffades i smyg för att hjälpa kvinnor att sätta dit den lilla koppen som ska förhindra spermier från att nå äggstockarna.

Även om pessaret inte är så vanligt i dag finns det många andra typer av preventivmedel som tillåter kvinnor att kontrollera sin ägglossning. Globalt har användningen av preventivmedel ökat med 80 procent sedan 1970-talet. Trots detta saknar 225 miljoner kvinnor i världen möjligheten att skydda sig vid sex. Pessaret påminner oss om att vi har kommit väldigt långt i vissa delar av världen, men att vi fortfarande har en väldigt lång väg kvar innan alla kvinnor ges möjligheten att helt bestämma över sina kroppar och sin njutning.

PUDERDOSAN – FÖRENANDE KRAFT

Att använda smink för att fixa till och förändra sitt utseende har man gjort i urminnes tider. Från egyptiska faraoner med svarta linjer runt ögonen, till kungar och drottningar med vita ansikten på 1700-talet, till filmstjärnor och hemmafruar på 1950-talet med blodröda läppar, till dagens influencers på Instagram som visar upp olika sminktrender hela tiden. Genom historien har både män och kvinnor sminkat sina ansikten på olika sätt beroende på rådande ideal. Just puderdosan berättar en historia om en värld som kvinnor tvingats förhålla sig till de senaste 100 åren.

Sminket blev brett accepterat på 1920-talet för 100 år sedan. Det var den moderna kvinnan som på den här tiden använde puder och läppstift och sotade sina ögon. Sminkade kvinnor provocerade vissa och tilltalade andra. Vissa tyckte att kvinnor skulle vara naturliga och inte använda smink alls då man kände att sminkade kvinnor såg skrämmande ut, som robotar sa man. Men det var många kvinnor som tyckte om att sminka sig och blev stärkta av det. Man fann ett sätt uttrycka sig och känna sig mäktiga. Att bära läppstift kunde på denna tid uppfattas som kaxigt och självständigt. Än i dag är smink ett sätt att uttrycka sin identitet och stil. Vissa sminkar sig för att visa att de är punkare, andra för att visa att de är homosexuella.

I både gammal och ny sminkreklam är det vanligt med budskap som handlar om att skönhet är ett sätt att ta hand om sig själv på. Genom att ta hand om sitt yttre tar man också hand om sitt inre och visar omsorg för sig själv. Att det är viktigt att ta hand om sig själv är en bild av kvinnan som skiljer sig väldigt mycket från bilden av att kvinnan ständigt ska ta hand om familj och barn och sätta sig själv i andra rummet. Kanske var det därför som sminket blev så revolutionerande och tilltalade så många kvinnor när det kom på 1920-talet.

Puderdosan påminner oss också om hur sminkföretagen de senaste 100 åren tjänat massor med pengar på att sprida skönhetsideal som får kvinnor att köpa smink och sminka sig till vardags och till fest. Redan när sminkindustrin blev stor på 1920-talet var det många som kritiserar sminkföretagen och hävdade att skönhetsidealen som de spred i sin reklam var påhittade för att tjäna pengar. Många ansåg också att sminket var ett sätt att kontrollera kvinnor så att de inte skulle hinna tänka på viktiga saker som politik eller kultur.

BUSSEN – VIKTIG FÖR JÄMSTÄLLDHETEN

Hur tar du dig från ett ställe till ett annat när det är för långt att gå? Cykel? Får du skjuts av någon? Eller tar du bussen? Och har du, när du väl kliver på en buss, tänkt på vem som kör och vilka som är passagerare?

De första bussarna kallades omnibussar. Ordet kommer från det latinska språket och betyder ”vagn för alla”. När vi idag pratar om ”kollektivtrafik” menar vi samma sak, ett färdmedel som transporterar flera människor på en och samma gång. Idag tycker vi att det är självklart med bussar, tåg och spårvagnar. Men länge fick människor hitta på andra sätt att ta sig till vänner, skola och arbete. Innan kollektivtrafiken byggdes ut under slutet av 1800-talet fick de flesta barn som skulle till skolan använda fötterna, även om det var riktigt långt att gå.

De första bussarna var egentligen vagnar som drogs av hästar. Vagnarna skakade och guppande en hel del då asfalt på vägarna inte hade blivit vanligt än. Vid förra sekelskiftet blev elektriciteten allt vanligare, så då provande man att byta ut hästarna mot elkraft. Från 1910-talet blev det istället fler bensindrivna bussar.

Oftast var det män som körde. Även om det inte fanns någon lag om att kvinnor inte fick köra buss så tyckte man att motorer, bilar och bussar inte var något för kvinnor. De skulle istället ta hand om hemmet. Men det fanns undantag. Som Berta Persson (1893–1961) på Gotland. Hon var Sveriges första kvinnliga busschaufför. Men den som åkte med henne fick inte ha bråttom. Bertas buss, som alla bussar då, gick bara i 20 kilometer i timmen, vilket innebär att du hade kunnat cykla om den, i alla fall om det var nedförsbacke. Stockholm fick sin första kvinnliga busschaufför först under 1950-talet. Vissa tyckte att det var så opassande med en kvinnlig busschaufför att de vägrade åka med när hon körde.

De som idag väljer att åka buss gör av många olika anledningar: att det är bekvämt av miljöskäl eller för att de saknar körkort eller bil. Det är fler yngre personer än äldre som åker buss, och fler kvinnor än män. Det gör att kollektivtrafiken är viktig för jämställdheten. För utan bussar blir det svårt för alla ta sig till arbetet eller skolan, att handla mat eller ta sig till olika fritidsaktiviteter.

Studiematerial – museet och de som arbetar där

↓ Klicka här för att läsa studiematerialet om museet och de som jobbar där ↓

ETT MUSEUM SAMLAR PÅ VIKTIGA MINNEN
Många av oss har nog besökt ett museum. Oftast går det till så att man går in i en byggnad och tittar på utställningar med olika föremål. Till exempel antika föremål som en kung eller drottning ägde för flera hundra år sedan, dinosaurieskelett som grävts upp av paleontologer eller tavlor målade av kända konstnärer. Vad ett museum visar upp ser väldigt olika ut men gemensamt är att de berättar något om vår historia. Man skulle kunna säga att ett museum är en del av samhällets gemensamma minne.

Det som visas upp på ett museum kallas för kulturarv. Kulturarvet kan bestå av saker vi kan ta på som föremål, byggnader och fornlämningar. Det kan också bestå av saker vi inte kan se men som är viktiga för vår historia, till exempel berättelser, traditioner och forskning.

Museer har en viktig roll i samhället. Genom att samla på minnen visar museer upp vad som har hänt och vad människor har gjort genom tiderna. Alla människors historia är lika viktig att visa upp och lyfta fram och det är en av museernas uppgifter. Museer hjälper oss på så sätt att förstå vår egen och varandras historia. Därför är de en viktig del av demokratin.

Detta har slagits fast i den svenska museilagen som säger att alla museer ska:

”utifrån sitt ämnesområde bidra till samhället och dess utveckling genom att främja kunskap, kulturupplevelser och fri åsiktsbildning.”

Fakta hämtad från ICOM – International Council of Museums samt Sveriges Museer.

Vilka som jobbar på ett museum

På ett museum arbetar många olika personer med olika saker men gemensamt för alla är att man är med och visar upp och bevarar vårt kulturarv. Här är några av de yrken som behövs för att ett museum ska fungera.

Museiintendent
Museiintendenten är expert på museets samlingar och håller i guidade visningar och föreläsningar om det som visas på museet. De är också med och planerar hur utställningarna ska se ut och vad man ska ha för utställningar i framtiden på museet.

Antikvarie
Antikvarier funderar mycket på vad som ska vara en del av vårt gemensamma minne och kulturarv. De ställer sig frågor som: vad ska finnas på museet? Vilka minnen är viktiga att bevara och visa upp för människor i dag och i framtiden?

Konservator
En konservator jobbar med att hålla museets föremål i gott skick. De vet hur man vårdar och lagar äldre föremål som till exempel möbler, målningar, foton, textilier, uppstoppade djur, arkeologiska föremål, kyrkor och andra byggnader. De säkerställer helt enkelt att minnen finns kvar för eftervärlden att se.

Arkeolog
Arkeologen jobbar med att gräva fram arkeologiska fynd och analysera dem i laboratorium. De letar efter föremål från andra tider som kan berätta hur det var att leva då. En arkeolog kan också jobba med att bevara det kulturarv som finns på internet och se till att det inte försvinner.

Utställningsproducent
Utställningsproducenten vet hur man bygger utställningar som tilltalar. De kan bygga upp snygga montrar, skriva intressanta texter som man vill läsa och använda sig av ljud, bild och film för att skapa känsla.

Museipedagog
En musiepedagog planerar utställningar och tar fram material som kan användas i undervisningen både i skolan och på museet. De kan också hålla i undervisning på museet. Flera museipedagoger i dag arbetar med att ta fram hemsidor som kan användas i undervisningen.

Det finns så klart många fler som jobbar på museer, såsom museichef, kommunikatör, guide, vakt, lokalvårdare, producent och receptionist.

Bjud in media – en handbok

↓ Klicka här för att se en handbok om hur er klass kan bjuda in media till utställningen ↓

Bjud in tidning, radio och tv
Eftersom ni kommer skapa en otroligt fin utställning borde stadens journalister få en inbjudan så att de kan sprida ordet om utställningen till fler. Här kommer en handbok på hur ni kan göra för att försöka få lokalmedier att vilja komma på utställningen, och kanske berätta om den.

Medielista
Det första ni behöver göra är att skriva en lista på de tidningar, radio och TV som ni vill ska komma. Det kan till exempel vara lokala SVT Nyheterna, P4 och lokaltidningen. Skriv ner mailadress och telefon till alla ni vill få kontakt med.

Pressinbjudan
När man bjuder in journalister till att rapportera om något är det viktigt att väcka deras intresse och visa varför det är relevant för deras läsare, lyssnare och tittare. Ett bra knep är att knyta an till något annat viktigt som händer just då. 100-årsjubileet av den allmänna rösträtten är till exempel ett bra sätt att göra utställningen aktuell. Vi på Stockholms Kvinnohistoriska har tagit fram en mall (se nedan) med en text som ni kan använda för att uppmärksamma redaktionerna på att det finns en spännande nyhet att berätta om. Mallen anpassar ni till just ert eget projekt.

Kontakt
Låt någon i klassen träna på texten i pressinbjudan och sedan ringa alla på medielistan med inbjudan till utställningen. Maila även alla redaktioner med pressinbjudan. Det är viktigt att bjuda in vid rätt tid, inte för tidigt eftersom medierna kanske glömmer bort att planera in, och inte för sent eftersom medierna då kanske redan hunnit planera annat. En bra tid brukar vara ungefär en vecka innan utställningen, och att sedan påminna igen ett par dagar före.

Ta emot journalisterna
På utställningsdagen får klassen välkomna journalisterna och berätta om utställningen, hur ni byggde upp den och sprida den gömda kvinnohistorien i föremålen. Här gäller det att ta chansen och berätta om varför det är ett viktigt projekt och hur spännande det har varit att arbeta med.

MALL PRESSINBJUDAN

Pressinbjudan – med anledning av 100-årsjubileet av den allmänna rösträtten bjuder klass XX på XX-skolan in lokalmedia till den egna utställningen 100 år genom 10 saker.

Kvinnors berättelser har inte fått ta lika stor plats i historieskrivningen som mäns. Därför har skolelever på XX-skolan i XX antagit ett viktigt uppdrag: att hitta föremål i sin omgivning som bär på gömd kvinnohistoria och utforma en helt egen utställning med föremålen i fokus. Med anledning av 100-årsjubileet av den kvinnliga rösträtten bjuder klass XX in lokalmedia i XX till utställningen Kvinnosaker som bygger på ett initiativ av Stockholms Kvinnohistoriska.

År 1921 röstade svenska kvinnor första gången och den allmänna rösträtten var ett faktum. I år är det 100 år sedan och jubileet påminner oss om att samhället inte alltid varit jämställt. Än i dag återstår ojämlikheter mellan kvinnor och män som till exempel att kvinnans perspektiv tenderar att marginaliseras i historieskrivningen. I syfte att synliggöra kvinnors kulturarv och verka för att kvinnors berättelser finns tillgängliga i framtiden har museet Stockholms Kvinnohistoriska startat projektet Kvinnans Sak – en satsning som fokuserar på kvinnohistoria som finns gömd i föremål.

En del av satsningen är en fysisk utställning som skolor och fritidsgårdar själva kan arrangera och nu har skolelever på XX-skolan i XX antagit uppdraget och iklätt sig rollerna som historiker, arkeologer, utställare och museiintendenter. Tillsammans har klassen djupdykt i 1900-talshistoria, letat reda på föremål i sin närhet som bär på berättelser om hur kvinnor levt då och nu och byggt upp en helt egen utställning med föremålen i fokus. I egenskap av kvinnohistoriska experter bjuder klass XX nu in lokalredaktionerna i XX till den helt nya och egenproducerade utställningen 100 år genom 10 saker i XX.

Underlaget för utställningen bygger på forskning av historiken Karin Carlssons som i boken Kvinnosaker berättar om svenska kvinnors historia genom femtio föremål, från sekelskiftet 1900 fram till i dag. Några av de föremål som ställs ut på utställningen Kvinnosaker i XX är konservburken, puderdosan och cykeln.

Plats: XX
Tid: XX

Var god hör av er till XX om ni vill besöka utställningen.
Mail: XX
Telefon: XX
Du kan också kontakta Stockholms Kvinnohistoriska på info@kvinnohistoriska.se, som tagit fram utställningen.

 
 

Vad kul att du läst ända hit

Vi hoppas att ni vill vara en del av vårt projekt och hjälpa oss att sprida kvinnors historia till fler. Om utställningen blir av skulle vi tycka det var fantastiskt att höra av er och få se bilder på resultatet. Vi lyfter gärna er när vi pratar om projektet i egna kanaler och i media. 

Om din gymnasieklass vill göra utställningen kan ni använda texterna från boken som passar för vuxna läsare, den finns att köpa i bokhandeln eller här på vår webb. Maila oss på info@kvinnohistoriska.se för att få tillgång till en pdf-version av de kapitel som handlar om sakerna i utställningen, så det är enklare att kopiera och klistra in texter till utställningen.

Kontaktperson för andra frågor och funderingar: Sandra Åhman, producent Stockholms Kvinnohistoriska: sandra.ahman@kvinnohistoriska.se.

Tack till alla lärare som på olika sätt bidragit med erfarenhet, kunskap, kloka inspel och kreativa idéer. Extra stort tack till Riksantikvarieämbetet för stödet till hela projektet Kvinnans Sak. Tack till Karin Carlsson, historiker och författare, verksam vid Stockholms universitet, Patrizzia Ohlson på Juno PR och Karin Bergman, lektor i didaktik på Mälardalens högskola, som alla arbetat med att ta fram, komma med input och finslipa skolmaterialet. Stort tack till Bonnierförlagen för samarbetet med boken Kvinnosaker. 

Framtaget i samarbete med lärare, med stöd av Riksantikvarieämbetet.