Historiskt val för mer än tre miljoner

Valet till riksdagens andra kammare i september 1921 har en självklar plats i historieböckerna. För första gången fick kvinnorna rösta, och även röstas in, på samma villkor som männen. Drygt 1.5 miljoner kvinnor fick nu lägga valfri valsedel i en valurna.

Att det över huvudtaget blev val denna höst berodde på att riksdagens preliminära beslut i december 1918 sedan tagits två gånger med ett andrakammarval emellan 1920. Så föreskrev grundlagen. Demokrati skulle nu råda såväl i första kammaren som i den andra. Partierna ansåg därför att ett extraval skulle genomföras, trots att Sverige gått till val året innan.

Hur skulle det politiska systemet fungera i den nya tiden? Vilka partier ville och kunde regera tillsammans? Vänsterregeringen med liberaler och socialdemokrater som hade drivit igenom första kammarens demokratisering och kvinnornas rösträtt hade avgått hösten 1920. Regeringen ansågs tröttkörd och oense om vad som skulle ske nu när demokratifrågan lösts. Istället hade två så kallade ämbetsmannannaregeringar tagit vid efter varandra. Louis De Geer och Oscar Sydow som statsministrar hade styrt landet så opolitiskt som möjligt. Var det en bra form av regering? En del ansåg det, men de ledande politikerna såg det som en nödlösning.

Valrörelser i förändring

Någon enskild fråga kom inte att dominera valet. Året före hade Socialdemokraternas planer på socialiseringar dominerat. Valet blev dock ett bakslag och partiledaren Branting ville nu gå försiktigt fram. Högerns förslag om tullar fick stöd av Bondeförbundet, men inte av de andra. Lagen om åtta timmars arbetsdag ville Högern riva upp, men absolut inte Socialdemokraterna. Därutöver stred man om försvaret, nykterhetsfrågan och socialpolitiken, frågor som varit aktuella i många år.

Antalet röstberättigade hade förstås ökat kraftigt genom riksdagens beslut om kvinnlig rösträtt. Men också 250 000 män som tidigare hade diskvalificerats på grund av obetalda skatter eller av andra skäl fick nu delta. Sammanlagt kunde 3.2 miljoner människor lägga sina röster i riksdagsvalet. Partierna måste därför nå mer än dubbelt så många väljare som tidigare. Kostnaderna ökade, insamlingar till valfonderna blev allt intensivare. Fler broschyrer skulle tryckas. Fler möten hållas. Dörrknackningar blev vanligare. Partiledarna dominerade inte som idag. Resandet landet runt sköttes av anställda resetalare. Högerledaren Arvid Lindman åkte dock på turné, något som de andra senare tog efter.

Kvinnorna var i klar minoritet bland partiaktivisterna. Delvis kan det ha berott på att den kvinnliga rösträttsrörelsen sällan hade ordnat större möten. Striden för rösträtt utkämpades av en mindre grupp kvinnor, men i gengäld oerhört aktiva.

Per Albin Hansson, socialdemokraternas ”coming man”, höll ett stort möte på Stortorget i Gamla stan i Stockholm inför 5 000 åhörare. Han ville ”göra Sverige till ett gott hem för alla svenskar”. Ordet folkhem nämndes inte. Att likna samhället vid ett hem var dock inte ovanligt i tidens politik men det är först i efterhand som associationerna till ”folkhemmet” verkar oundvikliga.

Mer än idag var partilivet uppsplittrat. I Stockholm hade de frisinnade (liberalerna) två olika listor eftersom man inte kunde enas om en. Det var nykterhetsfrågan som spökade. Båda listorna toppades av förre statsministern Nils Edén (1917–1920). Sedan följde antingen Gulli Petrini, fysiker och en av de ledande i LKPR, eller läkaren Ivan Bratt. Petrini var välsedd bland de mest nitiska nykterhetsvännerna. Bratt däremot avskydd för att snarare förespråka måttlighet. På tredje plats hade båda listorna Kerstin Hesselgren, bostads-, skolköks- och yrkesinspektris, men rösterna räckte inte riktigt till. Hon blev istället invald i första kammaren av liberala och socialdemokratiska ledamöter av Göteborgs stadsfullmäktige.

I Stockholm deltog också Nykterhetsvänliga medborgarföreningen under namnet Nykterhetsfolket. Tre av deras elva ledamöter var kvinnor, men något mandat blev det inte. Det ska också ha funnits planer på ett separat tjänstemannaparti.

Kvinnlig kvintett bland 380 ledamöter

Hesselgren höll strax före valet ett uppmärksammat tal på temat ”Rösträtt är röstplikt för kvinnorna”. Uppmaningen tjänade säkert sitt syfte, men kvinnornas valdeltagande blev relativt lågt, 47 procent mot männens 62. De senare hade å andra sidan haft längre tid att vänja sig vid röstandet.

Valet ägde inte rum på samma dag över hela landet, utan valkretsarna hade sina valdagar utspridda över perioden 10–18 september. Först ut var fyrstadskretsen (Skåne). På flera håll saknades kvinnor på samtliga partiers listor, exempelvis i Uppsala, Västerbotten och Norrbotten. Äran för att ha valt den första kvinnan tillfaller Södermanland där liberalen Elisabeth Tamm valdes. Gulli Petrini fick alltför få röster i Stockholm. Däremot lyckades Högerns Berta Wellin samt socialdemokraterna Agda Östlund och Nelly Thüring att komma in. Och Kerstin Hesselgren fick alltså rollen som första – och enda – kvinna i den mer traditionspräglade första kammaren. Först nu vald med lika rösträtt.

Hur gick det då i valet som helhet? Socialdemokraterna gick starkt framåt. Hjalmar Branting kunde bilda en rent socialdemokratisk regering, men måste söka stöd hos liberalerna, förutom partierna längst till vänster. Ämbetsmannaregeringar har inte funnits sedan dess. Men regeringsbildningar är fortfarande besvärliga.

Torbjörn Nilsson, professor i historia, Södertörns högskola


Texträttigheter: Du får använda materialet fritt om du anger upphov (fotograf, författare, konstnär). CC BY-NC

Bildrättigheter: Bilden visar utdelning av valsedlar framför Rådhuset i Stockholm, från Veckorevy 1921-09-19. Upphov: AB Svensk Filmindustri. Gå till filmen i filmarkivet.se.

Hänvisa till artikeln så här: Torbjörn Nilsson, ”Historiskt val för mer än tre miljoner”, artikel på Demokrati100.se, www.demokrati100.se/historiskt-val-for-mer-an-tre-miljoner/ (hämtad ÅÅÅÅ-MM-DD).

Om Torbjörn Nilsson

Torbjörn Nilsson är professor i historia vid Södertörns högskola. Hans områden rör ideologi, politik och rösträtt. Torbjörn Nilsson ingår även i redaktionsrådet för demokrati100.se.

Visa alla artiklar av Torbjörn Nilsson