Personer och organisationer

Kampen för rösträtt bedrevs både av organisationer och av enskilda personer. Det är inte möjligt att lista alla som bidrog, men här uppmärksammar vi i all korthet några av dem.

År 1890 bildades Sveriges Allmänna Rösträttsförbund (SARF) under ledning av Julius Mankell. Förbundet bestod av lokala föreningar och det var till en början liberaler som var ledande, även om det var öppet för alla. På socialdemokraten Hjalmar Brantings initiativ arrangerade organisationen två så kallade folkriksdagar, 1893 och 1897. Tanken var att de skulle tvinga fram en bredare rösträtt och visa på orättvisan i det rådande systemet. Till folkriksdagarna kunde både kvinnor och män rösta fram sina delegater.

Kvinnornas rösträtt hamnade dock i skymundan inom förbundet och sedan det upplösts år 1900 bildades 1902 Föreningen för kvinnans politiska rösträtt (FKPR). Året därpå samlades en rad lokala föreningar för kvinnans politiska rösträtt i en enda landsomfattande förening som fick namnet Landsföreningen för Kvinnans Politiska rösträtt (LKPR). Den var i sin tur ansluten till den internationella rösträttsorganisationen International Women Suffrage Alliance (IWSA), och verkade fram till rösträttens slutgiltiga genomförande 1921.

1911 bildades dessutom organisationen Männens förening för kvinnans politiska rösträtt, där män som engagerade sig för kvinnors politiska rättigheter kunde gå med.

Det var många människor med skilda bakgrunder och olika positioner i samhället som kämpade för en allmän och lika rösträtt, somliga på lokal och andra på nationell nivå. Det var såväl än i dag relativt okända kvinnor som Gerda Hellberg och internationella kändisar som Selma Lagerlöf. Nedan presenteras kortfattat några av dem i bokstavsordning.

LKPR styrdes bland andra av Signe Bergman som också var med och startade organisationen och länge fungerade som dess egentliga ledare. Hon representerade Sverige vid International Women Suffrage Alliances kongresser.

Den förste som motionerade om rösträtt för kvinnor var Fredrik Theodor Borg. Han lade fram sin motion år 1884.

En annan av förgrundsgestalterna för rösträttsrörelsen var Anna Bugge Wicksell. Hon var utbildad jurist och blev invald i Lunds stadsfullmäktige 1913 på en särskild kvinnolista. Hon var också ordförande i Skånedistriktet av LKPR.

Till den inre kretsen i LKPR hörde också Frigga Carlberg, som var socialarbetare och författare, samt grundare av lokalföreningen för kvinnors rösträtt i Göteborg 1902 och senare även engagerad i grundandet av LKPR. Hon tillhörde de radikala delarna av rörelsen, vilket bland annat ledde till att hon 1913 bjöd in den brittiska suffragetten Sylvia Pankhurst. Till följd av sin radikalism var hon omstridd.

Mellan 1917 och 1920 leddes regeringen av liberalen Nils Edén. Denna koalition mellan liberaler och socialdemokrater var inte kungens favorit, i synnerhet som Hjalmar Branting utsågs till finansminister. Kungen lovade dock att inte ta avstånd från regeringen som skett vid det tidigare så kallade bondetåget 1914. Under ministären Edén-Branting lades flera av de avgörande förslagen till en allmän och lika rösträtt, och perioden bör med andra ord betraktas som ett demokratiskt genombrott.

Ann Margret Holmgren var med och startade en lokalförening av LKPR och kom sedan att tillhöra dess innersta krets. Hon var liksom många inom organisationen en uppskattad talare.

Anna Lindhagen hade en ledande position i Stockholmsföreningen för kvinnors politiska rösträtt och var även styrelseledamot i den Socialdemokratiska kvinnoklubben 1909, och verkade senare som redaktör för tidningen Morgonbris.

Carl Lindhagen (bror till Anna Lindhagen) var en av dem som tidigt verkade för en kvinnors rättigheter. Han började som liberal, men blev socialdemokrat med tiden. Han var borgmästare i Stockholm och var även ledamot av riksdagens andra kammare fram till 1917, och senare första kammaren där han satt ända in på 1940-talet.

Det första steget mot rösträtt togs under Arvid Lindmans högerministär. Med riksdagsbesluten 1907 och 1909 infördes allmän rösträtt för män (till andra kammaren) och proportionella val. Uppdraget att lösa frågan om rösträtten hade Lindman tagit över från den tidigare statsministern Karl Staaff, vars regering föll på frågan. Lindmans lösning var en kompromiss.

En av dem som under flera decennier kämpade för demokratiska rättigheter, men själv aldrig fick uppleva rösträtten var Agda Montelius, som sedan 1880 tillsammans med sin make Oscar Montelius kämpat för kvinnors rättigheter. Hon var med när LKPR skapades, men dog i oktober 1920.

Den liberale bondepolitikern Alfred Petersson i Påboda var mannen bakom en motion från år 1906 om att införa proportionella val samt att minska antalet röster vid kommunalval. Hans förslag utgjorde grunden för den rösträttsproposition som senare lades fram under Arvid Lindmans regering.

Gulli Petrini tillhörde de radikala frisinnade och kom tidigt att engagera sig för kvinnors rösträtt. Hon blev 1914 ledamot av stadsfullmäktig i Växjö för de frisinnade och var ordförande i först Växjös och senare Stockholms lokalförening för kvinnors politiska rösträtt.

Carl Swartz efterträdde Hjalmar Hammarskjöld som statsminister 30 mars 1917 och fick gå 19 oktober samma år. Högermannen Swartz pressades av Socialdemokraterna att införa allmän rösträtt och ta bort den 40-radiga röstskalan i kommunalvalen. I den egna regeringen fanns liberala falanger som ville gå kraven till mötes och hotade med att avgå om inte frågan löstes. Men där fanns också nämnda Arvid Lindman, som helst ville att allt skulle vara som det var. Swartz löste frågan genom att invänta den kommande höstens val. Därmed erkändes indirekt principen att folket och inte kungen utsåg regering.

Den första propositionen om kvinnlig rösträtt lades fram 1911 under liberalen Karl Staaff, som redan 1905 lagt fram förslag om allmän rösträtt (den gången dock inte specifikt för kvinnor). Den röstades ner i första kammaren. Staaff själv dog innan den allmänna rösträtten infördes.

Mest känd av alla rösträttskvinnor i Sverige är kanske Lydia Wahlström. Hon brukar sägas vara rörelsens ideolog. Liksom många andra som engagerade sig för den allmänna rösträtten föreläste hon runt om i landet men till skillnad från de flesta av dessa sympatiserade Wahlström med högern.

LKPR:s första ordförande var Anna Whitlock som också varit aktiv vid folkriksdagarna och sedan dess ingått i rösträttsrörelsen.

Till de ofta uppmärksammade hör även Elin Wägner, författarinna, fredsaktivist, feminist och grundare av föreningen Frisinnade kvinnor 1914. Wägners engagerade sig också som journalist för rösträtten.

Många fler kunde ha nämnts, men att ta med alla går inte. En del av de som presenterats bidrog ibland mer eller mindre mot sin vilja till det demokratiska genombrottet, men de som direkt motsatte sig eller på olika sätt satte käppar i hjulet för demokratiseringen har inte tagits upp här. Viktigt är dock att komma ihåg att den demokratiska processen inte var spikrak. Exempelvis stod under den konservative Hjalmar Hammarskjölds tid som statsminister 1917 frågan om rösträtten och stampade. Det fanns alltså riksdagsmän som motsatte sig den allmänna och lika rösträtten och ministrar som satte sig på tvären, men de redovisas alltså inte här. Om dem kan man istället läsa här.

Därtill fortsatte naturligtvis många att engagera sig. Föreningar som Kvinnliga Medborgarskolan vid Fogelstad, mer känd som Fogelstadgruppen, där Elisabeth Tamm, Ada Nilsson, Honorine Hermelin, Elin Wägner och Kerstin Hesselgren verkade, är ett exempel. Tamm och Hesselgren tillhörde dessutom de första som 1921 blev invalda i riksdagen – Hesselgren som första kvinna i första kammaren.

Jenny Björkman
Docent i historia, Riksbankens Jubileumsfond


Texträttigheter: Du får använda materialet fritt om du anger upphov (fotograf, författare, konstnär). CC BY-NC

Bildrättigheter: Bilden visar ett sammanträde under den internationella kvinnokongressen i Stockholm år 1911. Fotograf: Okänd. ID: SSMD000509, Stockholms stadsmuseum, Stockholmskällan.

Hänvisa till artikeln så här: Jenny Björkman, ”Personer och organisationer”, artikel på Demokrati100.se, www.demokrati100.se/personer-och-organisationer (hämtad ÅÅÅÅ-MM-DD).

Om Jenny Björkman

Jenny Björkman är docent i historia och arbetar på Riksbankens Jubileumsfond. Jenny Björkman ingår även i redaktionsrådet för demokrati100.se.

Visa alla artiklar av Jenny Björkman