Meriter

Staaff, Karl Albert, f 21 jan 1860 i Sthlm, Klara, d 4 okt 1915 där, Engelbr. Föräldrar: kyrkoherden Albert Wilhelm S o Fredrika Wilhelmina (Mina) Schöne. Mo-genhetsex vid Nya elementarskolan i Sthlm 14 dec 77, inskr vid UU vt 79, FK 15 sept 83, ex till rättegångsverken 28 jan 87, allt vid UU, ordf i Studentfören Verdandi 82 o ht 83-vt 85, v ordf i UU:s studentkår 86, e o notarie i Svea hovrätt 17 febr 87, notarie vid O Wallins advokatbyrå, Sthlm, 87-90, tf domhavande i Hedemora domsaga periodvis okt 91-nov 92, v häradsh 20 dec 92, advokat o innehavare av egen byrå i Sthlm 93-00, delägare i firman Advokaterna Staaff & Lidforss, där, 00-05, v ordf i styr för Sthlms vänsterfören 93, led av styr för Sveriges advokatsamf 96-05, kassaförvaltare o suppl i VU för Sveriges allm rösträttsförb 97-99, led av AK 97-15 (led av andra särsk utsk 03, av lagutsk 04 o 07, av hemliga utsk 05 lagt o 14B, av KU 05 lagt o 08-10, ordf där 09-10, led av särsk utsk 05 1 :a urt, v ordf i första särsk utsk 07, ordf där 14B, led av talmanskonferensen 07-08 o 15, ordf i Liberala samlingspartiets förtroenderåd 07-15, AK:s v talman 09-10), led av krigslagskomm april 01-april 05, av Frisinnade landsfören:s förtroenderåd från 02, v ordf där 02-06, led av dess VU 08-12 o från 14, konsultativt statsråd 2 aug-7 nov 05, statsminister samt statsråd o chef för justitiedep 7 nov 05-29 maj 06, led av försvarskomm sept 07-09, av komm ang effektivitet åt beslutade tull-höjn:ar sept 09-febr 10, statsminister 7 okt 11-17febr 14.-Ogift.

Biografi

Karl S föddes som det tredje av fem barn i en familj där tidigare släktled dominerades av präster och framför allt jurister. Det högborgerliga kyrkoherdehemmet, där också modern var socialt verksam, erbjöd en trygg och intellektuellt stimulerande miljö. Gemensamt lästes såväl klassikerna som samtidens svenska och norska litteratur, och S vände tidigt sin håg till litteraturen. Hans intresse för sport och friluftsliv var betydligt svagare, något som med tiden kom att inverka menligt på hälsan.

Under sin skolgång i den traditionsrika Nya elementarskolan, där fadern varit både lektor och rektor, hörde S till de mer framstående eleverna. Hans klasskamrater på den klassiska linjen var i huvudsak högreståndsbarn, av vilka många senare nådde bemärkta samhällspositioner. S ansågs tidigt vara en ledargestalt och var aktiv inom elevföreningarna Sv språkets vänner och Constantia, där föredrag, uppläsningar och debatter regelbundet anordnades. Kamratnamnet Kalkas - översteprästens namn i operetten Sköna Helena - var illustrativt och blev i den trängre vänkretsen bestående. Först i övre tonåren, då S:s fritidsläsning alltmer orienterades mot politik och sociala problem, inleddes en frigörelse från hemmets konservativa och historieromantiska syn på samhällsutvecklingen.

Med goda examensbetyg och efter ett år som informator i Västergötland, som huvudsakligen ägnats åt egen förkovrande läsning, inledde S studier i Uppsala. Han ägnade sig först åt humanistisk allmänbildning, vilket ledde fram till en examen i teoretisk filosofi, nordiska språk, estetik med litteraturhistoria, matematik och latin. Parallellt var han aktiv i nationslivet och hade också ett livligt privat umgänge med gamla skol- och nya matlagskamrater. Kretsen var genomgående radikal och oppositionell och kallade sig först Nihilister-na, senare Radikala klubben. Deltagarna, bl a den äldre brodern Pehr, Ivar Bendix-son, Hjalmar Branting, Tor Hedberg, Oscar Levertin och Harald Sohlman, diskuterade såväl klassisk och modern som politisk litteratur. Genom omfattande tidningsläsning följde man den samtida politiken och samhällets allmänna utveckling.

Inom Sthlms nation vid UU utmärkte S sig snart för sin radikala hållning, t ex då han motsatte sig att k prinsar automatiskt skulle bli hedersledamöter i nationerna eller då han på skilda sätt månade om kvinnliga studenters rättigheter. Han kritiserade universitetets konservatism i allmänhet och den påbjudna auktoritetstron i synnerhet. S var under tre terminer sin nations förste kurator, vilket gav honom administrativ erfarenhet, men förlorade två gånger valet till ordförandeposten inom studentkåren till Ernst Trygger, senare politisk motståndare i riksdagen. Trots sin radikalism, som motståndarna alltid i tak- tiskt syfte framhävde, representerade han i formella sammanhang nationen på ett konventionellt sätt. Han ansågs vara en utmärkt talare men vann poänger mer genom pedagogisk uppläggning och saklig tyngd än karismatisk tjuskraft.

Under 1880-talet hettade den sv politiska debatten till, och inte minst utvecklingen i Norge följdes med spänning av den staaffska uppsalakretsen. Där togs initiativ till olika uppseendeväckande åtgärder såsom inbjudningar till norska föredragshållare, stöd till Anton Nyströms (bd 27) Sthlms arbetareinstitut, utgivande av en smädeskrift vid kronprinsens förmälning med Victoria av Baden samt okonventionella opinionsyttringar. Särskilt uppseende väckte försöket 1882 att igångsätta en studentkårsdemonstration efter ingripandet mot Knut Wicksells nymalthusianism och K P Arnoldsons (bd 2) riksdagsmotion i religionsfrihetsfrågan.

För att skapa ett mer bestående centrum för vänsterorienterade krafter och ett forum för fri diskussion om samtidens angelägna frågor bildade S Studentföreningen Verdandi, där Radikala klub- bens medlemmar blev kärntrupp. Verdandis föreläsare väckte ibland landsomfattande uppmärksamhet och medlemsantalet sjudubblades under S:s tid i Uppsala. Som debattklubb och skola för frisinnad fostran blev föreningen av stor betydelse och snart uppkom hos S tanken att bredda upplysningsarbetet genom en skriftserie. Efter inledande svårigheter att hitta författare och förlag bildades ett folkbibliotek av småskrifter med ett substantiellt men populärt utformat innehåll. Ledmotivet var utvecklingsoptimism och tro på förnuftets och upplysningens makt.

1885 erbjöds S av Lars Johan Hiertas (bd 19) släktingar redaktörsposten i Aftonbladet men tackade nej. Huvuduppgiften var de juridiska studierna, som S bedrev med framgång. Efter hovrättsexamen följde anställning som notarie på advokatbyrå i Sthlm. S kom sedan till Hedemora för tingstjänstgöring och blev därefter v häradshövding. Det skedde i ett läge då Advokatsamfundet bildades och advokatyrket genomgick en standardhöjning. I Sthlm bildade S De diskuterande vännerna, en krets intellektuella inom stadens borger-skap. Han utformade vidare det äktenskapskontrakt och inbördes testamente som de radikala vännerna Knut Wicksell och Anna Bugge 1889 ersatte traditionell vigsel med.

En längre studievistelse i Norge resulterade 1891 i en serie uppmärksammade artiklar i Aftonbladet om den norska reformeringen av rättegångsprocessen i straffsaker. Intrycken blev senare vägledande för S i hans eget arbete som praktiker och lagstiftare i juridiska frågor. Om-formningen av rättssystemet var för honom ett steg på vägen mot folkstyre och medborgerlig frihet. Han öppnade en egen advokatbyrå i Sthlm, vilken snabbt blev framgångsrik, och delägare blev senare Erik Lidforss (bd 22).

Som praktiserande advokat åtog sig S gärna brottmål, vilket stred mot rådande advokatpraxis, och företrädde ibland på egen bekostnad mindre bemedlade klienter och offer för stockholmspolisens hårdhänta metoder. I en skrift 1892 påtalade han bristerna i lagstiftningen gällande kvinnans ställning inom äktenskapet och engagerades därefter som rättsbiträde av både kvinnoorganisationer och enskilda. Han företrädde också SJ-anställda som skadats vid olycksfall i tjänsten och verkade för rättshjälp och villkorlig dom. Gärningen som "fattigadvokat" i förening med hans hårda uppgörelser i domstolarna - där han dock visade en viss brist på kritisk skärpa vid bedömningen av vittnen - gav S ett oförtjänt dåligt rykte som senare kom att begagnas mot honom som politiker. Här spelade det uppmärksammade Broxviksmålet (bd 16, s 684) stor roll - en sensationell historia innehållande misstanke om giftmord, mened, gravöppning, ärekränkning, förfalskade bekännelser och fingerade överfall. För S, som handlade i god tro, blev det särskilt besvärande att hans klient avslöjades som lögnerska.

Bland de brottmål som S hanterade fanns också sådana med politisk koppling. Enligt Branting, som han lyckosamt bistod i ett tryckfrihetsmål, var han som sakförare i principiellt viktiga klassprocesser omutlig, skarp och insiktsfull. I en Verdandi-skrift 1891 utvecklade S sin syn på församlingsrätten, och han försvarade 1894 strejkande arbetare som åtalats för att ha tvingat andra att delta i en konflikt. Målet handlade om att fastslå gränsen mellan legitima moraliska påtryckningar och otill-låtet tvång. Med stor skärpa klargjorde S det goda inflytande fackföreningsrörelsen hade på relationen mellan arbetsmarknadens parter och på arbetarnas fostran till ansvarstagande medborgare, och resultatet blev frikännande i alla instanser. Insatsen, som vann stor beundran inom arbetarrörelsen, utgjorde en pionjärgärning som gav strejkrätten vidgade ramar.

Dreyfusaffären i Frankrike visade tydligt på behovet av reformering av den militära rättskipningen, och S följde noga debatten och litteraturen kring processen. I egenskap av författarföreningens ombudsman var han också verksam vid ekonomiska uppgörelser mellan Bonniers förlag och t ex Fröding, Strindberg och Topelius. Han biträdde vidare Karl Otto Bonnier (bd 5, s 426) vid bildandet av Albert Bonniers stipendiefond. I samband med att S 1905 blev statsråd lämnade han advokatbyrån och upphörde med sin verksamhet i advokatsamfundet, där han som styrelseledamot särskilt engagerat sig för fasta normer för arvodesbestämning.

Protektionismens seger i den stora tullstriden utlöste en tid av konservatism i sv politik. Utvecklingen i Norge sågs som positiv av verdandister och andra liberaler. I den folkliga opposition som resulterade i bildandet av Sveriges allmänna rösträttsförbund och valet till de två folkriksdagarna var S dock inte särskilt aktiv. Han avböjde folkriksdagskandidatur och avsade sig när han ändå lanserades. Men när den sv tvångsrevisionismen inom unionen i mitten av 1890-talet ledde till norsk reträtt inför sv krigshot engagerade sig S. 1896 uppsattes han som kandidat vid valen till AK. I sitt enda valtal förband han sig att verka för vissa frågor - bl a nykterhetsfrågan (lokala restriktioner) och arbetarlagstiftningen (församlingsrätt och normalarbetstid) - vilket då var ovanligt. Efter invalet anslöt han sig till det året innan i kammaren bildade liberala Folkpartiet. Den första riksdagen använde S till att se och lära. Som radikal hölls han också borta från utskottsplacering. De tre motioner han lade gällde juridiska reformfrågor men samtliga avslogs. Däremot fick han i sitt jungfrutal med sig kammaren till avslag på justitieministerns proposition om fri bevisprövning - vilken, om den antagits, skulle ha låtit domaren fritt avgöra om en uppgift var styrkt eller inte. S uppträdde också mot den omdiskuterade Akarpslagen som han ansåg befordrade ett egoistiskt klassintresse.

Vid riksdagen 1900 bildades Liberala samlingspartiet i AK med ett i rösträtts-och unionsfrågorna försiktigt program. I debatten inför beslutet om 1901 års stora försvarsuppgörelse efterlyste S en långsiktig plan för hur försvaret skulle utformas och krävde civil kontroll av dess anslag. Han ägnade fortsatt, om än resultatlöst, intresse åt krigslagarnas humanisering och inrättandet av en militieombudsman-nainstitution men motionerade också om oäkta barns arvsrätt, om gifta kvinnors rätt inom äktenskapet och om gräns för godtyckliga uppskov med häktades inställande för rätten.

1902 tillkom valorganisationen Frisinnade landsföreningen, knuten till röst- rättsrörelsens propagandaapparat. S invaldes i förtroenderådet och utsågs till v ordförande. Han blev sedan drivande i uppbyggnaden av rikspartiet och i utformningen av strategin inför det följande valet. Han förespråkade landsföreningens anslutning till samlingspartiets försiktigare linje - trots att medlemmarna egentligen var radikalare i rösträttsfrågan - och motsatte sig regeringsförslaget att utvidga rösträtten efter graderad skala och med garantier. Under debatterna kring den för partisammanhållningen avgörande rösträttsfrågan växte hos S tanken på majoritetsval fram. Skälet var fruktan för att den konservativa FK via proportionalismen kunde vinna stöd i AK, där makten enligt S:s uppfattning borde ligga.

Dualismen mellan samlingspartiets radikala storstadsliberaler och landsföreningens lantmän och folkrörelsefolk kom att bestå under S:s tid. Efter sin insats i rösträttsfrågan undvek han dock att driva radikala ståndpunkter och ansåg istället sin främsta roll vara medlarens, då partiets heterogena sammansättning alltid innebar risk för splittring i olika frågor.

Även i tidens andra dominerande fråga, unionsfrågan, intog S en medlande position, medveten om att alla partivänner inte delade hans förståelse för de norska kraven. Som en av de mest prominenta medlemmarna ingick han 1903-05, tillsammans med bl a Christian Michelsen, i ett svensk-norskt förbund som efter Oscar II:s valspråk döpts till Brödrafolkens väl och som syftade till samförstånd över landsgränserna. Från konservativt håll sågs dock förbundet som ett norskt "agitationsmedium", och på hösten 1904 skärptes motsättningarna.

I remissdebatten 1905 riktade S stark kritik mot statsminister E G Boströms (bd 5) ovilja att godta de norska förslagen i konsulatsfrågan och förespråkade istället försoning och nya samtal. Förhandlingarna strandade dock i febr, varvid S placerades i det hemliga utskott som tillsatts för att överlägga med regeringen om läget. Han tog därmed greppet om partiets unionspolitik och lyftes via den aktuella situationen fram till den politiska frontlinjen. Han deltog också i de möten som under inflytande av unionskrisen ledde till bildande av Vänsterpressföreningen, en de liberala tidningarnas sammanslutning för samarbete med partiet. I utskottssamtalen kritiserade han sedan Boström hårt och såg dennes kort därefter inträffade avgång som nödvändig. S insåg att unionsupplösning hotade men ville att den skulle ske på initiativ av den sv riksdagen och efter förhandlingar. Då det norska stortinget under dramatiska former proklamerade unionens upphörande berördes även liberala kretsar i Sverige illa. I syfte att sondera läget sändes dock från Norge emissarier för att skapa kontakter med den sv vänstern. Efter inledande tveksamhet ställde sig S till förfogande och författade ett utkast som efter väsentliga ändringar - bl a ströks en föreslagen ursäkt - antogs som underlag för en till Sverige riktad adress av den norska regeringen och stortinget.

Vid den följande urtima riksdagen insattes S i det särskilda utskott, till vilket det vidare hanterandet av unionsfrågan hänsköts. S talade där för försoning medan andra fortsatte att hävda krav på gott-görelse. Utskottsordförande blev första-kammarmajoritetens ledare Christian Lundeberg (bd 24). I strid mot den nya regeringen Ramstedts uppfattning utformades i utskottet en plan för verkställandet av unionens upplösning, som antogs såväl i utskottet som i riksdagen. Tack vare S:s insatser kunde flera av de punkter som var på väg att sättas upp som villkor istället förvandlas till förhandlingsfrågor. Ett resultat av utskottets förslag blev att regeringen Ramstedt avgick. I den Lundebergska samlingsregeringen, med bas i särskilda utskottet, blev S konsultativt statsråd men satte som villkor för sin medverkan att ministärens uppdrag skulle begränsas till unionsfrågans lösning.

Ministärens sammansättning signalerade att det nu var riksdagen och samlingsregeringen som höll i maktens tyglar. S utsågs att aktivera den sv upplysningsverksamheten gentemot utlandet. Avsikten var att bemöta den norska propagandan men också att i det upprörda läget efter ryskjapanska kriget och Marockokrisen undvika att öka den internationella oron med ännu en krishärd. S formulerade en inter- vju med Lundeberg om regeringens program som godkändes av statsråden och fick vid spridning i svensk och utländsk press. Efter förnyade samtal med norska emissarier författade S på regeringens vägnar även ett förslag till norsk framställning om riksaktens upphävande och om förhandlingar om unionsupplösning. Sedan Norge i folkomröstning med ett överväldigande deltagande nära nog unisont sagt nej till fortsatt union sändes bl a S till Karlstad för att förhandla om upplösningen. Diskussionerna blev heta, inte minst på grund av rykten och uppgifter om trupprörelser, men S:s modererande inverkan såväl inom sv regeringen och förhandlingsdelegationen som gentemot den norska delegationen spelade stor roll för den fredliga uppgörelsen.

I det i skuggan av unionsupplösningen verkställda riksdagsvalet, där S bröt mot praxis genom att valtala trots att han var statsråd, vann vänstern majoritet i AK. Samlingsregeringen avgick och trots att S ännu inte var det liberala partiets ledare sågs han efter insatserna i Karlstad av många som en given kandidat till statsministerposten. Motvilligt gav kungen honom i uppdrag att bilda regering. S:s val av statsråd illustrerade hans uppfattning att maktbasen låg i AK men även i rösträttsrörelsen. Han blev själv också justitieminister.

Redan i valstriden hade S signalerat att rösträttsfrågan skulle prioriteras i det allmänna reformarbetet. Det visade sig emellertid snart att han underskattat FK:s motståndskraft och överskattat det egna partiets vilja att bryta nya vägar. En rad taktiska missgrepp medverkade till att den inledande optimismen förbyttes i sin motsats. Ett misstag har ansetts vara att S inte satte en upplösning av FK som villkor för uppdraget, vilket hans förtrogna föreslagit. S ansåg dock detta meningslöst, då resultatet ändå skulle bli fortsatt konservativ majoritet. Att han var ovillig att inkludera kvinnorna i den kommande rösträttspropositionen ledde till ett opinionsmässigt bakslag. S avvisade också socialdemokratiska ungdomsklubbisters krav på sänkning av straffen för deltagare i upplopp som inte själva begått våldsbrott, vilket minskade klubbisternas vilja till samverkan. Till detta kom konflikter med kungafamiljen gällande dels kompensation till kronprinsen för den indragna norska delen av hans apanage, dels vilken flagga kungahusets medlemmar skulle få föra. Då det bar vänsterregeringen emot att lägga proposition om tilläggsapanage förväntades saken ordnas motionsvägen. Ingen riksdagsman anmälde dock intresse och missnöjet på slottet blev stort. Flaggfrågan gällde ett regeringsförslag om att frånta kungafamiljen rätten att föra den tretung-ade örlogsflaggan, vilket upprörde särskilt kronprinsessan Victoria. Regeringen retirerade, men grunden för bestående ömsesidig irritation var lagd.

Med sin syn på valresultatet som en kraftig indikation på att rösträttsreformen kunde ges formen av majoritetsval såg S upplägget som givet. Det gällde att åstadkomma allmän rösträtt (för män) till AK, medan demokratiseringen av FK via landstingen fick bli en senare fråga - allt enligt hans bestämda mening att det var i den direktvalda kammaren makten i framtiden skulle ligga. Regeringspropositionen gavs därför en moderat utformning och innefattade dubbla utskyldsstreck, bevarat bostadsband och hög valrättsålder. Men den stora konservativa majoriteten i FK föredrog en dubbelproportionalistisk lösning som skulle bevara kamrarna jämställda. Det förslaget vann också KU:s tillstyrkande. Samtidigt förekom opinionsyttringar inom vänstern för en radikalare lösning än regeringens. När utskottets betänkande föredrogs i kamrarna fällde S det bekanta yttrandet att det tillkom AK att se till att klockan gick och FK att se till vad klockan var slagen. Repliken han senare fick från konservativt håll var att det för FK också gällde att se till att klockan gick rätt.

I riksdagens slutdebatt uttalade S att om propositionen avslogs stundade en strid om huruvida "konungamakt med folkmakt eller konungamakt med herremakt" skulle råda i Sverige. Han sade sig vara förvissad om att FK skulle tvingas böja sig för den folkvalda kammaren, eftersom bägge kamrarnas bifall krävdes för en grundlagsändring. Formuleringarna tolkades som att S uppträdde som partiman och agitator och att han utmanade den i folkdjupet fast förankrade monarkin. Flera statsråd övervägde att avgå och även om förslaget vann bifall i AK föll det helt i FK. Trots kronprinsens uppmaning till S att sitta kvar och lägga förslaget på nytt följande år ställde S kungen inför det oeftergivliga kravet på upplösning av AK. Det var för S alltjämt principen om AK som maktens källa som gällde. Att i stället upplösa FK skulle innebära att den tillmättes för stor betydelse. Då kungen vägrade med motiveringen att det vore ologiskt att upplösa den kammare som bifallit rösträttsförlaget avgick regeringen efter mindre än sju månader i ämbetet.

För S:s regering var arbetarfrågan, parallellt med striden om rösträtten, angelägen. S stod för planläggningen och civilministern Axel Schotte (bd 31) för det lyckliga genomförandet av förslagen om medling i arbetstvister och förbättring av den offentliga arbetsförmedlingen. Som justitieminister kunde S själv genomföra lagstiftning om villkorlig dom och villkorlig frigivning. Den ständiga striden med den motspänstiga FK resulterade visserligen i andra framgångar - exempelvis Norrlandslagen till skydd för självägande bönder, upprättande av en norrländsk nyodlingsfond, omorganisation av diplomat- och konsulatväsendet, anläggning av Trollhättans kraftstation, omorganisation av bankinspektionen och lönereglering för folkskollärarna - men också i flera bakslag. Ett särskilt stort nederlag led regeringen när det gällde förslag till framtidslösning för de norrbottniska malmfälten. Den framgång som vanns med förslagen om ändring av strafflagen i syfte att motverka den antimilitaristiska propagandan - de s k Staafflagarna - ledde till en kraftig försämring av relationen till socialdemokraterna, särskilt ungdomsförbundet, vars kritik mot S personligen blev hätsk. Sammanhållningen inom det egna partiet visade sig inte heller alltid vara den starkaste. När S i FK deklarerade att grogrunden för den antimilitaristiska propagandan skulle utplånas genom införande av allmän rösträtt och med hänvisning till Catos berömda krav på Kartagos förstöring antydde sin avsikt att återkomma i frågan, brast ledamöterna ut i vad som kom att kallas "det historiska skrattet". Även framgent drev FK en nålstickspolitik i form av ständiga interpellationer i för regeringen besvärliga frågor.

S:s reformplan hade misslyckats och hans ställning som ledare för en samlad vänster försvagats. Tiden i opposition efter 1906 blev inledningsvis tung. Efterträdaren Arvid Lindmans (bd 23) regering genomförde, pressad åt vänster av den liberala vänstermajoriteten i AK, rösträttsreformen enligt en dubbelproportionalistisk lösning och en 40-gradig kommunal röstskala. Därmed åstadkoms en demokratisering, men en fördröjd sådan, av den successivt förnyade FK. Vad som återstod för vänstern var att arbeta vidare för demokratisering av den statliga och kommunala rösträtten och för kvinnlig rösträtt.

Under S:s ledning tillkom nu ett tidsenligt och attraktivt partiprogram med parlamentarismen som första punkt och med politisk och social reformism som grundtanke. En uppseendeväckande nyhet blev idén om folkomröstning i lag- och grundlagsfrågor i de fall där den ena kammaren två gånger motsatt sig ett beslut fattat av den andra. Öppen omröstning i riksdagen var ett annat krav. Bland socialpolitiska mål sattes jordfrågan - i egenskap av medel mot emigrationen - främst, kompletterad med bl a krav på egnahemsverksamhet, småbrukarkurser och utsträckt norrlandslagstiftning. Gamla liberala projekt om stöd till samhällets svaga återkom, liksom idén om en ålderdoms- och invaliditetsförsäkring. Även folkundervisningen gavs en framskjuten plats i programmet. S formulerade själv avsnittet om utrikes- och försvarspolitiken. Det rymde krav på en orubblig neutralitetspolitik, medan hans gamla bud om planmässighet och rationalitet i försvaret pekade ut var resurser till den sociala reformverksamheten fanns att hämta. Partistadgan ändrades så att landsmötet blev ett slags partiriksdag, där stockholmarnas och enskilda medlemmars inverkan på besluten minskades. Under de följande åren närmade sig S partiets lantmän och folkrörelsemedlemmar.

För att uppnå målen aktiverades partifolket. I riksdagen manifesterades förslå- gen i partimotioner om kvinnlig rösträtt och folkomröstning, som dock båda fälldes. S motionerade utan framgång om sammanslagning av de två försvarsdepartementen och om inrättande av en militie-ombudsmannainstitution. I valrörelsen 1908 var han flitigt i elden. Det var första gången valstriden präglades av talarduel-ler mellan partiledarna. Vänsterpartierna var framgångsrika och S krävde regeringens avgång men fick inte med sig Branting. Med stöd av FK och kungen vägrade sedan Lindman att låta rösträttsreformen genom riksdagsupplösning slå igenom på kamrarnas sammansättning, och regeringen satt kvar. Mot S:s andrakammarparla-mentarism stod alltså Lindmans politik med basen i FK, spefullt benämnd "gemensam voteringsparlamentarism". Liberalerna satt i en besvärlig mellanställning, där högerflygeln stördes av partiledningens radikala förslag och oroades av en växande socialdemokrati som lockade småbönder och arbetare som hittills tillhört liberalernas vänsterflygel. Under de följande åren förekom ständiga rykten om bildande av ett centerparti med bas bland Liberala samlingspartiets lantmän.

Problemet ställdes på sin spets under storstrejken 1909. Partiets ena flygel skrämdes, den andra imponerades av arbetarnas disciplin och styrkemanifestation. I ett stort tal i Eskilstuna preciserade S liberalernas syn på konflikten på arbetsmarknaden, en svår balansgång för en socialrefor-matoriskt inriktad person som samtidigt ogillade såväl fackföreningsrörelsens avtalsbrott som arbetsgivarnas oförsonliga hållning. Han lyckades samla partiet men anhängare försvann åt både vänster och höger. S:s ställning inom partiet var stark och obestridd men många irriterades av hans slutenhet och ovilja att ändra de egna åsikterna. I en trängre vänkrets, "kotteriet", kunde S vara uppsluppen och skämtsam men i större sammanhang framstod han som alltmer oåtkomlig. Hans betydelse för partiet blev dock tydlig under riksdagen 1910 då han drabbades av överansträngning och sjukskrevs i flera månader. Under hans frånvaro blev det uppenbart för rådvilla partivänner att ingen självklar ersättare fanns. Vid återkomsten på hösten 1910 inledde S förberedelserna inför 1911 års riksdag och val dll AK. Valupptakten ägde rum redan i och med hans långa tal i vårens remissdebatt, en frän uppgörelse med den "ruttenhet" i förvaltningen -främst den militära - som enligt hans mening existerade i skydd av regeringens politik och som senare på våren framför allt manifesterade sig i genomtrumfandet av ett pansarskeppsbygge, trots att det kunde förutsättas att den på hösten nyvalda riksdagen skulle ställa sig negativ till projektet.

Liberalerna gick till val på tre "besvärjelsepunkter": genomförande av parlamentarismen, revision av försvarsväsendet och rätt för varje kommun att hindra rusdryckshantering liksom utredning om totalt rusdrycksförbud. Branting gav löfte om samverkan. I valet höll liberalerna ställningen medan högern tappade många mandat som gick till det nu jämsto-ra socialdemokratiska partiet. Lindman avgick och ännu en gång fick S uppdraget att bilda regering. Motvilligt gick kungen med på upplösning av FK, och de efterföljande valen ledde till att regeringen fick majoritet vid gemensamma voteringar. Parlamentarism i den av S önskade formen, med tyngdpunkt i AK, var därmed uppnådd. Branting avböjde på förfrågan regeringssamverkan men hans förslag till ministrar tillgodosågs i någon mån. Båda de nya försvarsministrarna blev civila, vilket av kungen, högern och militären sågs som en provokation. Även små frågor, som att den nya regeringen ville slippa bära statsrådsuniform, ledde till långdraget kompromissande vilket återupplivade den gamla animositeten. Kungen behöll den gamla regeringens medlemmar som dolda och oansvariga rådgivare.

Den nya regeringen gick att uppfylla vallöftena. Fyra parlamentariska beredningar gavs till uppgift att penetrera försvarsfrågan och avväga försvarets framtida utformning mot rikets bärkraft. I avvaktan på resultatet uppsköts det omdiskuterade pansarbåtsbygget. Lindmans taktiska drag från våren med forcerade beslut i försvarsfrågan bar nu frukt då Gustav V gjorde reserverande diktamina till statsrådsprotokollet, vilket helt enligt beräk- ningarna vållade regeringen bekymmer med utomparlamentariska protestaktioner. Kungen försökte redan vid den första diktamen få med formuleringen att han inte i något avseende tänkte känna sig beroende av utredningarnas resultat. Två pansarbåtsinsamlingar påbörjades för att oavsett utfallet säkra bygget. De gav goda resultat och betydde för regeringen förlust av prestige. Sven Hedin (bd 18) skrev med några officerares bistånd ett par broschyrer, "varningar", som spreds i stora upplagor. Hedin for också på föredragsturnéer, under vilka han häcklade regeringen. Incidenter med anknytning till försvarsfrågan vållade opinionsrörelser och samtidigt skockades orosmolnen över Europa.

Den ökade misstron mot regeringen underbyggdes av rykten och skvaller. S och statsråden sades bl a uppträda vanvördigt och nedlåtande mot kungen. Förtalets främsta mål blev S. Kungahusets auktoritet hade visserligen minskat men det utövade alltjämt stort inflytande i det fördolda. Försvarsfrågan sågs alltmer som det medel med vilket regeringen kunde stjälpas, men ytterst gällde striden makten över den politiska och sociala utvecklingen. Till följd av opinionstrycket tvingades regeringen till reträtt i vissa frågor.

En del reformer genomfördes dock: social- och folkskoleöverstyrelser inrättades, veterinärväsendet omorganiserades, vanföreanstalter upprättades, en ny lag om arbetarskydd antogs, anslagen till folkhögskolor och folkbibliotek förstärktes. Viktigast var ett blygsamt första steg mot en folkpension. Därjämte förbereddes flera frågor i tillsatta utredningar, bl a i den stora nykterhetskommissionen. I ett tal 1913 uttalade S sin personliga anslutning till rusdrycksförbudet, en fråga där meningarna inom hans parti var delade. Enligt planerna avsåg regeringen att till 1914 års riksdag lägga förslag rörande bl a nykterhetsfrågan, kvinnlig rösträtt, vissa skattefrågor, krigslagstiftningens reformering och militieom-budsmannainstitutionens inrättande.

På senhösten 1913 närmade sig försvarsberedningarnas arbete sitt slut. Spänningen i landet steg och rykten cirkulerade. Den liberala pressen krävde besked från regeringschefen om läget och avsik- terna inför valåret 1914.1 nov tog försvarsvänliga kretsar i Uppland initiativet till ett "bondetåg" till Sthlm för att betyga kungen sin beredvillighet att stödja ökade försvarskostnader - ett avsteg från traditionell bondepolitik. På militärt håll förbereddes en propagandakampanj i försvarsfrågan, medan försvarsvänliga liberaler planerade en revolt mot partiledningen. Ledande högermän och hovmän fungerade som tidigare som kungens dolda rådgivare. S:s försök att vända opinionen i ett tal i Karlskrona i nov 1913, där han förklarade att regeringens linje vilade på försvarsberedningarnas resultat, misslyckades. Hans förslag till lösningar förkastades, särskilt det som avsåg soldatutbildningens längd och placering på året. Detsamma gällde S:s tanke att försvarsfrågan borde lösas först sedan folket i ordinarie valet till AK 1914 fått ta ställning. Kungens erbjudande om omedelbar upplösning av AK och nyval avböjdes dock av S med hänvisning till den uppjagade stämningen i landet.

Kulmen kom på nyåret. Det liberala partiet härjades av splittring, ett nytt parti -Frisinnade försvarsvänner - bildades, och rykten gick om en kungavänlig statskupp. Vid böndernas uppseendeväckande uppmarsch på borggården 6 febr 1914 gjorde kungen utfästelser om försvarets utformning och utpekade regeringen som motståndare till den lösning han själv ville ha. En motdemonstration en vecka senare till stöd för regeringen, organiserad av arbetarrörelsen, visade hur splittrat landet var. Resultatet av vad som på vänsterhåll sågs som en konstitutionell kris snarare än en uppgörelse i försvarsfrågan blev att regeringen avgick. Mot kungens hävdande av sin i grundlagen befästa andel av makten över rikets styrelse stod S:s strävan att enligt parlamentarismens princip flytta en del av denna till regering och riksdag. Med möda fick kungen till stånd en konservativt präglad regering under Hjalmar Hammarskjöld (bd 18), som upplöste AK och utlyste nyval.

Valrörelsen, präglad av försvarsfrågan, blev upphetsad. Från militärt håll organiserades en propagandakampanj, och det liberala utbrytarpartiet avslöjade sig som öppet högersinnat. S trakasserades med hot, demonstrationer och olika grundlösa anklagelser. I valet förlorade liberalerna 32 mandat men genom socialdemokraternas vinster blev ställningen i AK oförändrad. Den nya regeringens försvarsproposition byggde på grundtankarna i försvarsberedningarnas förslag med diverse på-slag, medan vänsterns motioner innehöll sänkta nivåer. Sommarens utskottsförhandlingar, vilka skedde under S:s ordförandeskap, blev resultatlösa, men sedan världskriget brutit ut meddelade S och Branting regeringschefen att han kunde påräkna majoritet för sitt förslag. Den liberala vänsterflygeln protesterade mot vad som sågs som S:s kapitulation. I höstens ordinarie riksdagsval förlorade det splittrade partiet ytterligare mandat. I riksdagens avgörande omröstning om försvaret lade 30 liberaler demonstrativt ned sina röster.

Kriget motiverade borgfred men S och Branting diskuterade framtida vänstersamverkan i regeringsställning med S som statsminister och med majoriteten i AK som bas. Främst på det tänkta regeringsprogrammet sattes värnande om neutralitetspolitiken, medverkan i fredsarbetet och definitiv lösning på rösträttsfrågan - även för kvinnorna. Man irriterades dock av vad som uppfattades som hemlighetsmakeri från regeringens sida rörande utrikespolitiken och oroades av hovets och ledande högerkretsars tyskorientering. S såg visserligen utrikesministern K A Wal-lenberg som garant mot äventyrligheter men fick ingen god kontakt med denne. Sommaren 1915 ökade agitationen för en aktiv sv insats i kriget. De anonyma författarna till boken Sveriges utrikespolitik i världskrigets belysning (1915) krävde uppslutning på tysk sida. Boken föranledde S att inleda en hård kampanj mot aktivismen och för freden, stödd av Branting som fördömde de socialdemokrater som avslöjats som skriftens författare. S avsåg att ägna höstens frisinnade landsmöte åt att angripa krigsaktivismen men drabbades efter en ansträngande talarturné av en halsinfektion som utvecklades till lunginflammation och dödlig blodförgiftning. Jordfästningen förrättades av ärkebiskop Nathan Söderblom, och S följdes till graven av stora folkmassor.

S inledde sin politiska karriär då industrialismen hade omstrukturerat den sv politikens ideologiska bas. Han har karakteriserats som landets första moderna politiska ledare, som organiserade sitt parti och dess riksdagsarbete och som reste runt och agiterade. Han krävde också av kandidater att de tillhörde partiet i riksdagen.

Efter S:s död avslöjades att han sysslat med statsvetenskapliga studier, vilka 1917 publicerades av brodern Erik och Nils Eden (bd 12). Dessa visar att det var i engelska, amerikanska, franska och schweiziska förhållanden S fann inspirationskällorna till sitt politiska tänkande. Det är här, förutom i hans utmanande och starkt moraliska personlighet, man finner orsaken till att hans verksamhet uppfattades som så provocerande av den traditionellt skolade och tyskorienterade delen av det sv politiska etablissemanget.

I kvarlåtenskapen återfanns även ett par dramer som byggde på S:s erfarenhet som advokat. Det ena, Johansson och Westman (omkr 1898, tr 1917) uppfördes senare på scen och filmades (1946). På samma sätt som de vetenskapliga studierna illustrerade S:s politiska övertygelse vittnar dramerna om hans starka socialreformatoriska patos.

Författare

Jarl Torbacke

Arkivuppgifter

S:s papper (43 vol: bl a biografica, dagböcker, ms, korrespondens o pressklipp) i UUB. - Brev från S i KB (bl a till A Grundel o många till K Setterwall), RA (bl a till F Berg), UUB (bl a till E Beckman, I Bendix-son, H Branting, G Fröding, A Schotte o H Öhrwall samt många till D Bergström) o i NordM (till A Bergström).

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten (egna verk): Victoria-jubel. Paris 1882 (A Reiff). 29 s. [Anon. Tills m C G Brakel, K Ljungstedt & Hjalmar Branting.] - Förslag till ändringar i Studentkårens stadgar. Framstäldt af komiterade ... [Upps] 1886 (Almqvist & Wiksells boktr). 6 s. 8:o. [Tills m F v Schéele, O Örtenblad, P Persson o S Bran-dell.] -Församlingsrätten. Sthlm: Bonnier, 1891. 32 s. (Studentföreningen Verdandis småskrifter, 29). [2., genomsedda uppl, 1906, 36 s.] - Den norska juryn. Studiebref. Sthlm: Alb. Bonnier, 1891. 66 s. (Artiklar och korrespondenser införda i Aftonbladet, 2). [Pseud: Rip. Tidigare publ i Aftonbladet, 12 aug-17 okt 91, 11 d, under pseud Rip.] - Hufvudpunkterna af den svenska lagstiftningen om qvinnan. [Sthlm: Samson & Wallin,] 1892. 34 s. - Vid ingeniör Karl af Geijerstams bår den 14 februari 1899. [Rubr.] Sthlm 1899 (S Ståls boktr). [3] s. 8:o. [Tal. Omtr i E Key, In- ledning (K af Geijerstam, Efterlämnade skrifter, Sthlm: Gernandt, 1899, s [v]-xlviii); återges på s xlv-xtviii utan rubr.] - Utskyldsstrecket. Sthlm 1903. 2 s. (Frisinnade landsföreningens meddelanden, 12). [Tills m A Grundel.] - Rösträttstal vid det Frisinnade länsmötet i Östersund söndagen den 26 augusti 1906. [Omsl.] Sthlm 1906 (Aftonbladets tr). 16 s. (Frisinnade landsföreningens meddelanden, 42 = 1906:9).

- Ett rösträttsuttalande af hr S. Proportionalismen

- djup och oemotståndlig rättvisa. Sthlm 1906 (AB Förenade tidningars tr). 1 bl. 4:o. - Tal af statsministern KS vid banketten i Göteborg den 12 april 1906 (Tre tal i rösträttsfrågan, Sthlm: O A Liljegren i distr, 1906, s [3]-10). [Tills m A Schotte o D Bergström.] -Civilkommissionen. Sthlm [1908] (O Eklunds tr). [2] s. Fol. - Krigslagsreformen. Några ord till valmännen av en valman. [Rubr.] Sthlm 1908 (O Eklunds boktr). 4 s. (Frisinnade landsföreningens meddelanden, 63 = 1908:7). [Anon.] - Några huvudpunkter i Frisinnade landsföreningens program. Folkomröstning. Freden och försvaret. Sociala frågor. Sthlm 1908 (O Eklunds boktr). 37 s. (Frisinnade landsföreningens meddelanden, 57 = 1908:1). - Anförande i remissdebatten den 24 januari 1911 jämte efterskrift. Sthlm 1911 (O Eklunds boku). 32 s. (Frisinnade landsföreningens småskrifter, 6 = 1911:1). [Revid uppl:] Sthlm: Ljus, 1911.vi,48 s. [2. uppl så.] - Herremakt och folkmakt. Huvudfrågorna vid 1911 års riksdagsmannaval ... Föredrag i Dalarna den 10 och 11 juni 1911. Sthlm 1911 (Centraltr). 16 s. (Frisinnade landsföreningens småskrifter, 16 = 1911:11). - Liberal försvarspolitik. Föredrag i Uppsala den 23 februari 1912. Sthlm 1912 (Centraltr). 14 s. (Frisinnade landsföreningens småskrifter, 21 = 1912:2). - Tal i försvarsfrågan. Hållet i Karlskrona den 21 december 1913. Sthlm: Norstedt,

1913. 49 s. [Ny uppl:] Tal i försvarsfrågan. Hållet i Karlskrona den 21 december 1913. Sthlm: Norstedt,

1914. 40 s. (Frisinnade landsföreningens småskrifter, 28 = 1914:1). - Affären Staaff- Mittag-Leffler. F. statsminister S:s anförande i dechargedebatten i andra kammaren den 29 augusti 1914. (Särtryck ur andra kammarens protokoll). Sthlm 1914 (O Eklunds boktr). 8 s. - Aktstycken Mittag-Leffler contra Staaff. [Rubr.] Sthlm 1914 (Aftonbladets tr). 4 s. - Karl Staaff till landets frisinnade valmän. [Rubr.] Sthlm 1914 (O Eklunds boktr). 8 s. (Frisinnade landsföreningens småskrifter, 1914:27). [Annan utg:] Till landets frisinnade valmän, Särtryck ur Göteborgs-Posten d. 19 Aug. 1914 [Rubr.] Gbg 1914 (Wennerholm & Béwes tr). 8 s. - Det konstitutionella styrelsesättet. Föredrag i Stockholm den 26 februari och 2 mars 1914. Sthlm 1914 (V Pettersons bokindustri a.-b.). 30 s. (Frisinnade landsföreningens småskrifter, 10). [Annan utg:] Det konstitutionella styrelsesättet. Sthlm: Ljus, 1914. 36 s. - Nykterheten, herrarna och folket. Ett samtal mellan mor Stina och hennes son Lars. [Rubr.] Sthlm 1914 (O Eklunds boktr). 4 s. (Frisinnade landsföreningens småskrifter, 29). [Anon.] - Utdrag ur Karlskronatalet den 21 december 1913. Med tillfogande av vissa ytterligare uppgifter. Sdilm: Norstedt, 1914. 47 s. [Tr som manuskript.] - Det demokratiska statsskicket. Jämförande politiska studier. Efter författarens manu- skript utg av N Eden o E Staaff. Sthlm: Wahlström & Widstrand, 1917.1—II. (xvii, 408 + [3], 390 s). [Även i finsk övers: Kansanvaltainen valdomuoto, Helsinki 1918-21, 5 vol]. - Två skådespel. [Utg av E Staaff.] Sthlm: Wahlström & Widstrand, 1917. 277 s. [Innehåll: Johansson och Vestman. Skådespel i fyra akter, s [7]-133; Elisabet. Skådespel i tre akter, s [135]-277.] - Politiska tal samt några tal och inlägg vid skilda tillfällen. Utg av K Setterwall o E Staaff. Sthlm: Wahlström & Widstrand, 1918. 2 vol. ([xv], 361 + [5], 334 s). - En statsmans ord i förbudsfrågan. Ur hans hälsningstal vid nordiska nykterhetsmötet i Stockholm 1913. [Rubr.] Sthlm: Svenska nykterhetsförl, 1919. 4 s. [Ny utg:] En statsmans ord i förbudsfrågan. (Ur hans hälsningstal vid nordiska nykterhetsmötet i Stockholm 1913). [Rubr.] Köping 1921 (Tidnings-A. -B. Västmanlands tr). 4 s.

Tryckta arbeten (bidrag): Sociala stridsmedel och sociala fredsmedel. Ett uttalande af statsminister K S (Social tidskrift, årg 5, 1905, s 403-404). - The Scan-dinavian crisis. II, The grounds of Sweden's protest (The Nordi American review, vol 181,1905, s 288-295). [Om unionsupplösningen. I, Norway's right to inde-pendence av H. L. Braekstad.] - Den förnämsta frågan (Minnesskrift tillägnad Fridtjuv Berg på 60-årsda-gen Sthlm: Bonnier, 1911, s 179-180). [Behandlar folkbildning.] - Statsministern K S:s svar [på Bondetågets deputerades uppvaktning inför statsrådets ledamöter å Kanslihusets trappa den 6 febr. 1914] (Den politiska konflikten. Samling av tal och andra urkunder, Sthlm: Norstedt, 1914, s 8-10). - Statsministern K S:s svar [på Arbetaretågets uppvaktning inför statsrådets medlemmar å Kanslihusets trappa söndagen den 8 febr. 1914] (ibid, s 11-12). - Statsministern K S:s redogörelse i Andra kammaren för ministerkrisen (ibid, s 18-25). - Anteckningar av statsrådet K S från överläggningar i statsrådsberedningen 9/9-12/9 1905 (Karlstadkonferensen 1905. Protokoll och aktstycken. Utg av A Wåhlstrand, Upps o Sthlm: Almqvist o Wik-sell, 1953, s [285]-292, Skrifter utg av Statsvetenskapliga föreningen i Uppsala, 33). - Se vidare K Setterwall o E Staaff, Karl Staaffs från trycket utgivna skrifter (KS, Politiska talII, 1918, s 332-334).

Källor och litteratur

Källor o litt: G Ahlström, De mörka bergen: en krönika om de lappländska malmfälten (1966); I Anderson, Arvid Lindman o hans tid (1956); dens, Otto Järte - en man för sig (1965); R Andersson, SvD o det polit livet 1897-1918 (1952); N Beyer, Den unge Hjalmar Branting (1985); G Billing, Levnadsminnen: biskopstiden i Lund (1975); B Björkenlid, Kvinnokrav i manssamhälle (1982); K O Bonnier, Bonniers, 5 (1956); U Brandell, Johansson o Westman (DN 23jan 1960); S Carlsson, Lantmannapolitiken o industrialismen (1953); R Casparsson, LO under fem årdonden, 1 (1947); L De Geer, Polit hågkomster från åren 1901-1921 (1926); R Edenman, Soc:dem riksdagsgruppen 1903-1920 (1946); K Englund, Arbetarför-säknfrågan i sv politik 1884-1901 (1976); O Geller-man, Staten ojordbruket 1867-1918 (1958); G Gerd-ner, Det sv regeringsproblemet 1917-1920 (1946); Goda grannar eller morska motståndare: Sverige o Norge från 1814 till idag, ed T Nilsson o 0 S0rensen (2005); G Gran, Til Kjalen skilte oss ad (2005); S Grauers, Anna Sandström 1854-1931: en sv reformpedagog (1961); T Gårdlund, Knut Wicksell (1956); H Hamilton, Hågkomster (1928); I Hammar, För freden o rösträtten: kvinnorna o den svensk-norska unionens sista dagar (2004); S Hedström Huveröd, Kvinnor som murbräckor: idébist strövtåg med Ellen Key som referenspunkt (1989); Z Höglund, Minnen i fackelsken, 1-2 (1951-53); G Johanson, Maktkampen 1902-1915: KS som politisk ledare (1997), o där anf källor o litt; LJohansson, Systemet lagom: rusdrycker, intresseorganisationer o politisk kultur under förbudsdebattens tidevarv 1900-1922 (1995); L Kihl-berg, DN o demokratins genombrott, 1-2 (1960); dens, K S, 1-2 (1962-63); dens, Folktribunen Adolf Hedin (1972); Y Larsson, På marsch mot demokratin (1967); C G Laurin, Minnen 1898-1908 (1931) o 1908-1918 (1932); LLewin, Ideologi o strategi: sv politik under 100 år (1984); FLindberg, K utrikespolitik (1950); dens, 1872-1914 (Den sv utrikespolitikens hist, 3:4, 1958); T Lindbom, Den soc:dem ungdomsrörelsen i Sverige (1945); C Lindhagen, Memoarer, 3 (1939); A Lindman, Dagboksanteckn:ar, ed N F Holm (1972); B Meidal, Från profet till folktribun: Strindberg o Strindbergsfejden 1910-1912 (1982); H Mei-jer, Kommittépolidk o kommittéarb (1956); T Ner-man, Hjalmar Branting: kulturpublicisten (1958); R Nygren, Disciplin, kritikrätt o rättssäkerhet: studier kring militieombudsmannaämbetets (MO) doktrin o tillkomsthist 1901-1915 (1977); G Retzius, Biogr antecknar o minnen, 2 (1948); E Rodhe, Sv kyrkan omkr sekelskiftet (1930); H Sandblad, Olympia o Val-halla: idéhist aspekter av den moderna idrottsrörelsens framväxt (1985); P Sondén, Hugo Tamm ull Fånöö (1925);VSpångberg, KS, 1-2 (1928);JStenkvist, Sven Hedin o bondetåget (Heroer på offentlighetens scen: politiker o publicister i Sverige 1809-1914, 1987); B Stråth, Union o demokrati: de förenade rikena 1814-1905 (2005); J Svedjedal, Bokens samhälle, 1 (1993); S G Svenson, Erland Hjärne (1994); S Swensson, Från Louis De Geer till Per Albin (1945); L Svärd, Väckelserörelsernas folk i AK 1867-1911 (1954); Å Thulstrup, När demokratin bröt igenom: konturerna av Sveriges hist 1905-20 (1937); E H Thörnberg, Personligheten K S (OoB 1938); L Tingsten, Hågkomster (1938); J Torbacke, Affären Staaff-Mittag-Leffler (StvT 1961); dens, Journalistik på osäkra villkor: den liberala Afton-tidn o dess föregångare (1966); dens, Det betvingade ordet (1976); dens, "Försvaret främst": tre studier till belysn av borggårdskrisens problematik (1983); dens, KS (Liberala pionjärer, ed H Holmberg, 2002); dens, K S o den liberala pressen (Stridsfrågor o stilbildare, 2005); R Törnebladh, Riksdagsminnen (1913); Upsalastuden-ten genom tiderna (1950), s 197, 203, 212, 214 f, 394; T Vallinder, Folkpartiets ideologiska o organisatoriska bakgrund 1866-1934 (Liberal ideologi o politik 1934-1984, 1984); dens, Nio edsvurna män: jury o tryckfrihet i Sverige 1815-2000 (2000); E Vedung, Unionsdebatten 1905 (1971); Verdandi genom femtio år (1932); Y M Werner, Svensk-tyska förbindelser kring sekelskiftet 1900 (1989); K G Westman, Polit antecknar juni 1914-mars 1917 (1983); K Wichman, Erik Röing o K S (GHT 1 juni 1965); J Widén, Dag-boksanteckn:ar 1901-1913 (1984) o 1914-1917 (1984); G Wieselgren, Den höga tröskeln: kampen för kvinnas rätt till arbete (1969); E Wigforss, Minnen, 2 (1951).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Karl A Staaff, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/20022, Svenskt biografiskt lexikon (art av Jarl Torbacke), hämtad 2022-01-19.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:20022
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Karl A Staaff, urn:sbl:20022, Svenskt biografiskt lexikon (art av Jarl Torbacke), hämtad 2022-01-19.