Vid sekelskiftet 1900 myllrade det av kvinnoföreningar i Stockholm. Organisering var avgörande för kvinnornas frigörelse. På löpande band bildades diskussionsklubbar, välgörenhetsorganisationer, fackföreningar och sammanslutningar för allt från konsthantverk till rösträtt.
En av alla nya mötesplatser var Tolfternas samkväm, som hade syftet att sprida bildning och skapa kontakt mellan kvinnor från olika samhällsklasser. Som mest var närmare 400 personer aktiva. Många av dem var engagerade även i andra föreningar. Samkvämen blev därmed en knutpunkt, inte bara för människor, utan också för organisationer.
Vad arkiven kan berätta
I Kungliga bibliotekets handskriftsamling finns Tolfternas arkiv bevarat. Bland minnesanteckningar och tidningsurklipp finns fyra blå skrivböcker med adresslistor över de arbetarkvinnor som bjöds in till samkvämen. På lösa blad finns flera adresser. Här finns sömmerskor, tobaksarbeterskor, strykerskor och möbelpolererskor. Vissa namn tillhör kända personer som riksdagspolitikerna Agda Östlund och Ruth Gustafson, rösträttskvinnan Amanda Horney och politikern Gertrud Månsson – en av de första två kvinnorna i Stockholms stadsfullmäktige.
Arrangörerna av samkvämen, som kallade sig för Tolfterna, kom från medel- och överklassen. Bland dem hittar man flera av kvinnorörelsens nyckelpersoner: kvinnosaksideologen Ellen Key, den socialistiska agitatorn Kata Dalström och rösträttsaktivisterna Anna Whitlock, Signe Bergman och Anna Lindhagen.
Nätverkande över klassgränser
Arbetarkvinnorna och Tolfterna hade olika bakgrund men engagemanget för kvinnosaken var gemensam. Stockholms rösträttsförening och Landsföreningen för kvinnans politiska rösträtt (LKPR) var väl representerade. Man förundras över deras energi. Ständigt var de i farten, organiserade, agiterade och nätverkade.
Rösträttsföreningarna samlade kvinnor från olika samhällsklasser. Andra organisationer hade mest borgerliga medlemmar. Exempelvis Nya Idun där häpnadsväckande många också kom att engagera sig i Tolfterna. Gissningsvis var det Ellen Key som värvade dem, hon var initiativtagare till båda föreningarna.
Bland Tolfterna fanns även medlemmar i Sveriges kvinnliga fredsförening, Handarbetets vänner, Centralförbundet för socialt arbete och Dräktreformföreningen. Den sistnämnda verkade för praktiska och hälsosamma kvinnokläder. De lät ta fram klänningsmodeller som inte krävde korsett och som saknade turnyr och släp. Där var bland annat de hängivna Tolfterna Gurli Linder och Nanna Bendixson aktiva.
Från olika världar men för en gemensam kamp
Att borgerliga kvinnor och deras organisationer kom i kontakt med varandra via Tolfterna var egentligen inte så märkvärdigt. Stockholms krets av reformvänliga, bättre bemedlade kvinnor var liten. De flesta kände redan varandra. Även arbetarkvinnorna hade sina egna nätverk. Det unika med samkvämen var att världarna möttes.
Arbetarkvinnornas organisationer var i första hand av facklig och politisk natur. Vid sekelskiftet bildade sömmerskor, strykerskor, bryggeriarbeterskor och andra kvinnoyrken egna fackföreningar. Men att gå med i facket var ingen självklarhet. Arbetsgivarna var avogt inställda och risken fanns att bli avskedad. Tolfterna var dock tydliga med sitt stöd. Till första samkvämen bjöd de in den nybildade Sömmerskeföreningen med hälsningen: ”för åstadkommande av större sammanslutning inom fruntimmersföreningarna i allmänhet”. Om det var just fackföreningar de ville samla eller alla slags kvinnoorganisationer framgår inte. Men uppenbarligen såg de samkvämens potential som knutpunkt.
Samma år som Tolfterna startade, 1892, bildades även den socialdemokratiska allmänna kvinnoklubben. Den verkade för arbetarkvinnors rättigheter, stöttade fackklubbarna och kampen för rösträtt. Många av deras medlemmar deltog i Tolfternas samkväm.
Till samkvämen kom kvinnor från olika världar och med olika erfarenheter. Att mötas över klassgränserna var inte enkelt. Men fördomar kom på skam och deltagarna vidgade sina perspektiv. En del kvinnoorganisationer spred information via samkvämen. Anna Whitlock berättade till exempel om sin nya idé kooperativet Svenska hem som möttes av viss skepsis från arbetarkvinnor som hade erfarenhet av svårigheterna med kooperativ. Rösträttsföreningen samlade in underskrifter och värvade medlemmar. För dem var samarbete över klassgränserna viktigt och samkvämen sannolikt en praktisk arena.
I Tolfternas namnlistor går det att koppla personer samman via deras engagemang och intressen. Cirklar korsar och innesluter varandra. Liberaler och socialister. Filantroper och fackföreningskvinnor. Och som en röd tråd – kampen för kvinnlig rösträtt.
Lisbeth Håkansson Petré, bibliotekarie och författare till Tisdagar med Tolfterna. Nätverkande kvinnor i sekelskiftets Stockholm (Stockholmia 2019).
Läs mer
Texträttigheter: Du får använda materialet fritt om du anger upphov (fotograf, författare, konstnär). CC BY-NC
Bildrättigheter: Bilden visar adressböckerna som finns i Tolfternas arkiv på Kungliga biblioteket. Foto: Ingela Bendt ©
Hänvisa till artikeln så här: Lisbeth Håkansson Petré, ”Knutpunkt för engagerade kvinnor”, artikel på Demokrati100.se, www.demokrati100.se/knutpunkt-for-engagerade-kvinnor/ (hämtad ÅÅÅÅ-MM-DD).
