Äntligen stod kvinnan i talarstolen

Svartvitt foto på en äldre kvinna.

Det skulle dröja ända till 1922 innan kvinnor kunde delta i riksdagens arbete. En av pionjärerna var socialdemokraten Agda Östlund. Hon blev också första kvinna att ta till orda.

Agda Östlund hade vuxit upp i småstaden Köping i Västmanland. Fadern, Per Lundgren, var filare vid Köpings mekaniska verkstad och hade en årsinkomst som inte räckte till gränsen för rösträtt, en gräns som vid denna tidpunkt var 800 kronor per år. Han arbetade därför extra för att få pengar nog för att kunna rösta.

Även modern, Ulrika, var politiskt intresserad och läste författaren Fredrika Bremer, föregångare inom den svenska kvinnorörelsen. Agda Östlund fick därmed tidigt med sig en politisk medvetenhet från hemmet. Hon var en intelligent flicka men fick, trots moderns uppfattning att flickor och pojkar skulle fostras lika, inte gå en treårig utbildning efter folkskolan som sina bröder. I stället läste hon på egen hand brödernas skolböcker och skaffade sig ett omfattande ordförråd. Enligt den radikala modern var det viktigt att dottern skulle få ett yrke så att hon inte skulle vara tvungen att gifta sig för att bli försörjd. Agda Östlund utbildade sig till sömmerska.

Nykterhetsrörelsen som skola

Familjen var med i nykterhetsrörelsen i Köping, närmare bestämt godtemplarlogen Gustaf Adolf, och själv anslöt hon sig när hon var 19 år gammal. Det var här Agda Östlund lärde sig tala offentligt och fick föreningsvana. Här träffade hon också sin blivande man, metallarbetaren Anders Östlund. I mitten av 1890-talet flyttade de till Stockholm, där de blev medlemmar av IOGT, International Organization of Good Templars. Många av medlemmarna var unga arbetare som även var engagerade i fackföreningsrörelsen.

Det var i samband med storstrejken för rösträtt i maj 1902 som Agda Östlund på allvar blev politiskt engagerad. Ett år senare blev hon medlem i den socialdemokratiska kvinnoklubben, med det anspråkslösa namnet Stockholms Allmänna Kvinnoklubb.

För Agda Östlund och hennes kvinnliga partikamrater handlade det om att göra ideologiska, organisatoriska och strategiska avvägningar i rösträttskampen. De socialdemokratiska kvinnorna enades om en kompromiss: att i första hand driva rösträttskravet i egna organisationer, men med frihet att delta i borgerliga rösträttsföreningar för den som ville. Medan exempelvis partikamraten Ruth Gustafsson övergav borgerliga LKPR – efter att ha fått avslag på förslaget att LKPR borde verka för fattigvårdsstreckets avskaffande – valde Agda Östlund att stanna kvar.

Som socialdemokratisk kvinna i rösträttskampen rörde hon sig i ett spänningsfält mellan den manliga arbetarrörelsen och den borgerliga rörelsen för kvinnlig rösträtt. Här fanns en klasskonflikt mellan rösträttskvinnor och en genuskonflikt mellan socialdemokrater. Här fanns ideologiska sprickor och motsättningar som agitatorn Östlund i olika sammanhang måste hantera för att nå ut med sitt budskap. Budskapet måste vinklas på olika sätt och även beskrivningen av problemet. De kvinnor som krävde sin plats i samhället mötte ett hårt motstånd.

Som skribent i den socialdemokratiska kvinnorörelsens tidning Morgonbris använde hon drastiska bilder, ironier och sarkasmer för att väcka ett politiskt medvetande bland arbetarkvinnorna. Som underordnad kvinnlig talare på den offentliga politiska arenan använde hon tvärtom en lågmält saklig retorisk strategi.

Första kvinnliga talaren

1921 fick kvinnor över 22 år rösträtt i andrakammarval och blev valbara till båda kamrarna. När 1922 års riksdag öppnade den 10 januari tog fem kvinnor plats, varav Agda Östlund alltså blev den första kvinna som klev upp i talarstolen i andra kammaren.

Den 11 mars 1922 talade hon för en motion som hon skrivit tillsammans med sin socialdemokratiska partikamrat Gustaf Wahl, där de menade att staten skulle ta ansvar för att ordna arbeten åt tuberkulossjuka konvalescenter. Motionen röstades ner, men i pressen lovordades jungfrutalet. Enligt språkvetaren Olle Josephson visar talet på den gedigna parlamentariska och föreningstekniska skolning som man kunde få i arbetarrörelsen. Händelsen fick starkt symbolvärde och Östlund toppade förstasidan i Dagens Nyheter. I en notis i Bärgslagsbladet, den lokala dagstidningen i Östlunds gamla hemstad Köping, stod följande att läsa:

Vid andra kammarens sammanträde på lördagen uppträdde för första gången en kvinnlig riksdagsledamot i talarestolen. Fru Agda Östlund höll då sitt jungfrutal av kammaren åhört under andlös tystnad. Sverges [radikal nystavning som senare övergavs] kvinnor kan därmed inregistrera en märkesdag och händelsen sprider även sin glans över vår lilla stad, då som bekant fru Agda Östlund, född Lundgren, fått sin första träning för offentligt framträdande, genom deltagande i vår stads ideella föreningsliv.


Magnus Gustafson, doktorand i historia och historiedidaktik, Malmö universitet


Texträttigheter: Du får använda materialet fritt om du anger upphov (fotograf, författare, konstnär). CC BY-NC

Bildrättigheter: Bilden visar Agda Östlund, foto: Anna Riwkin / Sveriges riksdag. Gå till bilden på Riksdagsdens webbplats firademokratin.se.

Hänvisa till artikeln så här: Magnus Gustafson, ”Äntligen stod kvinnan i talarstolen”, artikel på Demokrati100.se, www.demokrati100.se/antligen-stod-kvinnan-i-talarstolen/ (hämtad ÅÅÅÅ-MM-DD).

Om Magnus Gustafson

Magnus Gustafson är doktorand i historia och historiedidaktik. Han forskar om retoriska strategier och litterära grepp inom den socialdemokratiska rörelsen.

Visa alla artiklar av Magnus Gustafson