Brittiska rösträttskvinnor – mer demokratiska än våldsbenägna

Svartvitt fotografi av en kvinna som våldsamt hålls fast av en polis medan flera män tittar på.

Kvinnor som grips av polis eller som med fara för sina liv hungerstrejkar i fängelset. Kvinnor som attackerar politiker eller kastar sten mot deras hem. Skildringarna av de brittiska rösträttskvinnorna, suffragetterna, handlar ofta om deras militanta aktioner.

Mest omtalad är Emily Wilding Davidson som kastade sig framför George V:s galopphäst Anmner vid Derbyt 1913. Hon avled av skadorna. De flesta inom rörelsen ogillade aktionen, men kunde samtidigt få inspiration av hennes mod. Året efter brandhärjades kyrkan Whitekirk i Skottland. Suffragetter misstänktes men inga bevis fanns.

Vad kan den svenska kvinnliga rösträttsrörelsen, med dess artiklar, namninsamlingar och uppvaktningar av politiker, ha gemensamt med offervilliga brittiska suffragetter? Mer än vad man kan tro faktiskt.

Konkurrensen om rösträttskvinnorna

National Union of Women´s Suffrage Societies, NUWSS, bildades 1897, byggd på tidigare organisationsförsök. De kända aktivisterna Emmeline och Christabel Pankhurst (mor och dotter) skapade 1903 Women´s Social and Political Union, WSPU. Efter att en tid ha samarbetat med Labourpartiet ökade gruppens militans. Christabel Pankhurst störde ett liberalt möte och spottade en polis i ansiktet. Syftet var att bli gripen och därmed få publicitet. Pankhursts avvisade demokratin för rörelsens egen del. Kampen sågs närmast som ett krig och krävde därför medlemmarnas totala lojalitet. Missnöjet med den auktoritära ledningen ledde 1907 till en utbrytning. Women´s Freedom League, WFL, stod för ickevåld, men godkände störningar av möten och civil olydnad – att vägra lyda polisen eller andra myndigheter.

Av dessa tre var 1913 NUWSS störst med sina 460 avdelningar. Det militanta WSPU (Pankhursts rörelse) kom långt efter med 90 stycken. Något mindre var utbrytarna WFL med 61. Ofta används numera benämningen suffragetter för Pankhursts militanta grupp, och suffragister för den betydligt större gruppen av aktivister som avvisade våldet. Den brittiska rörelsen för kvinnornas rösträtt var stridbar men dess majoritet praktiserade ickevåld med demonstrationer, uppvaktningar, pamfletter och samarbetade med rösträttsvänner i partierna – Labours socialdemokrater, liberaler och konservativa. Systemet med personval gjorde att kvinnorörelsen kunde uppmana till röstning på rösträttsvänliga kandidater från alla partier. Kvinnorösträttens främsta motståndare var det liberala partiet. Det satt i regeringsställning när frågan var som hetast årtiondet innan första världskriget. Premiärminister Asquith vägrade hårdnackat att godta full rösträtt för kvinnor. Däremot återfanns många liberaler, kvinnor som män, inom rösträttsrörelsen. Konservativa partiet (”tories”) var betydligt mer reformsinnat än vad många nog föreställer sig. Partiet stödde redan på 1880-talet kvinnlig rösträtt, om än med regler som förhindrade rösträtt för de fattiga. Från 1908 verkade partiets egen rörelse Conservative and Unionist Women´s Suffrage Association, främst för de välbeställda kvinnornas rätt. Samtidigt bör det påpekas att fackföreningsrörelsen omfattade många motståndare till kvinnorösträtten.

Regeringens motstånd ledde till ökad militans åren 1912–1914. WSPU gick här i spetsen. Suffragetternas strategi var mycket medveten. Aktioner – arresteringar – hungerstrejker – tvångsmatning. Förutom att aktionerna gav stor uppmärksamhet skapades också hjältar inom rörelsen. Myndigheterna släppte så småningom hellre kvinnorna än att handskas med de besvärliga hungerstrejkerna, med dess martyrskap som följd. WSPU:s sista skede innan världskriget präglades också av fönsterkrossning och bombdåd. Under tiden hade icke-våldets NUWSS gått framåt. Vid krigsutbrottet 1914 hade man 55 000 medlemmar, vida mer än konkurrenterna. Man sökte alltmer samarbete med arbetarrörelsen.

Vart tog Pankhursts vägen?

Modern Emmeline (1858–1928) övergav sin militanta åskådning vid krigsutbrottet och blev senare konservativ. Den idag mest kända dottern, Sylvia (1882–1960), drogs till socialismen, verkade för fred och var en tid kommunist. Christabel (1858–1928), tongivande militant i rörelsen, överförde sin militans till Storbritanniens sak i kriget och fick kritik för sin militarism. Senare drogs hon till den protestantiska rörelsen Second Adventist, som trodde på Kristus snara återkomst

Liksom i Sverige var de konservativa i slutskedet mest oroliga för en allmän rösträtt som också omfattade tjänstefolk eller andra utan egen bostad, såväl män som kvinnor. I slutskedet hade Labour och liberalerna tagit täten i frågan. Massdöden i krigets skyttegravar hade fått motståndarna till allmän rösträtt att ge vika. Olika inskränkningar togs bort 1918, vilket innebar att 95 procent av männen kunde rösta. För kvinnorna gällde en högre rösträttsålder – 30 år. Den orättvisan togs bort först 1928.

Torbjörn Nilsson, professor i historia, Södertörns högskola

Läs mer:


Texträttigheter: Du får använda materialet fritt om du anger upphov (fotograf, författare, konstnär). CC BY-NC

Bildrättigheter: Emmeline Pankhurst, ledare för Women’s Suffragette movement, arresteras utanför Buckingham Palace när hon försöker ge en namninsamling till kung George V i maj 1914. © IWM (Q 81486). Bilden är beskuren. Gå till bilden.

Hänvisa till artikeln så här: Torbjörn Nilsson, ”Brittiska rösträttskvinnor – mer demokratiska än våldsbenägna”, artikel på Demokrati100.se, www.demokrati100.se/brittiska-rostrattskvinnor-mer-demokratiska-an-valdsbenagna/ (hämtad ÅÅÅÅ-MM-DD).

Om Torbjörn Nilsson

Torbjörn Nilsson är professor i historia vid Södertörns högskola. Hans områden rör ideologi, politik och rösträtt. Torbjörn Nilsson ingår även i redaktionsrådet för demokrati100.se.

Visa alla artiklar av Torbjörn Nilsson