Demokrati eller anarki?

En illustration av en fot som sparkar ut en valurna full med röster.

1900-talets rösträttsreformer mötte, föga förvånande, motstånd från konservativt håll. Mindre känd är kritiken från de anarkister som vid riksdagsvalen uppmanade till ”valstrejk”. Hur tänkte de?

Vid sekelskiftet 1900 utgjorde anarkismen en betydande del av den globala arbetarrörelsen. En av de mest inflytelserika anarkisterna var den ryskfödda amerikanskan Emma Goldman (1869–1940). Hon hävdade att den parlamentariska demokratin ger en illusion av inflytande samtidigt som den döljer förtryck och utsugning. Statlig och ekonomisk makt befäster sociala hierarkier, menade hon. I essän Woman Suffrage (1911) kritiserade Goldman kvinnorörelsens rösträttskamp:

[Kvinnan] kan inte förändra rösträttens eller valurnans karaktär, inte heller kan hon härigenom stärka sin egen karaktär. Hennes utveckling, hennes frihet och hennes oberoende måste komma från, och genom, henne själv. För det första genom att lyfta fram sig själv som en person, och inte som en sexuell handelsvara. För det andra genom att vägra andra rätten över hennes kropp; genom att vägra att bära och föda barn, såvida hon inte själv vill ha barn; genom att vägra vara en tjänare åt Gud, staten, samhället, maken, familjen. (Förf. övers.)

Antiparlamentarismen

Anarkisterna ville inte ta makten. De ville avskaffa den. För denna politiska åskådning utvisades Emma Goldman från USA, för att sedan i det revolutionära Ryssland återigen erfara statens intolerans mot anarkismen. Goldman sökte därför politisk asyl i Sverige. Hon kom till Stockholm bara några månader efter det historiska riksdagsvalet 1921, det första med rösträtt för både män och kvinnor. Här inhystes hon av två unga anarkister, det svensk-norska paret Elise och Albert.

Elise ”Ottar” Ottesen-Jensen var en sexualpolitisk pionjär tydligt influerad av anarkistiska tankemönster. I linje med Goldmans politiska tänkande framförde hon i tidningen Arbetaren maktkritiska argument för kvinnans rätt till sin egen kropp. Ottar opponerade sig mot att ”vi kvinnor måste se till att få tag i makten och tro, att då skulle det bli så mycket bättre här i världen. Långt därifrån. Jag vill tvärtom vara med och avskaffa all makt, avskaffa hela maktsystemet”.

Albert Jensen, redaktör och skribent för anarkistiska Brand och syndikalistiska Arbetaren, hade länge drivit den linje som kallades ”antiparlamentarismen”. Jensen uppmanade sina kamrater i arbetarrörelsen att vägra rösta. ”Alla medvetna valvägrare äro revolutionärer”, skriver han i pamfletten Politikens orimlighet (1908), ”ty om ingen valde auktoriteten och ingen underkastade sig skulle inga auktoriteter finnas”.

Demokratins otillräcklighet

Anarkismens tvivel på rösträtten tycks ha satt visst avtryck också i den svenska kvinnorörelsen. Frida Stéenhoff, debattören som introducerade begreppet feminism i Sverige, skriver i Äktenskap och demokrati (1912) att det är ”hela den sexuella frågan, som ligger bakom [den kvinnliga revolten], ej blott en medborgerlig längtan efter rösträtt”. Författaren Anna Lenah Elgström uppmanade i tidskriften Rösträtt för kvinnor (1917:21): ”Fram med innehållet till den tomma korg vår fordran på rösträtt är – sexualreformer, pacifism, alla de speciella kvinnofrågorna.”

I anarkisternas avvisande av rösträtten rymdes också taktiska motiv. För att omintetgöra makten hos patriarkatet, staten och kapitalet krävdes organisering underifrån och kollektiva motståndshandlingar. Sexismen, militarismen, och exploateringen kunde inte röstas bort. Det som behövdes var direkt aktion, kollektivt agerande utan representanter och makthavare – politisk handling bortom parlamentarismen.

Rösträttsreformernas framväxt är tvivelsutan en konfliktfylld berättelse. Vissa motsatte sig allmän och lika rösträtt, andra kämpade hårt för att den skulle förverkligas. Anarkisterna drev en maktkritisk antiparlamentarism och uppmanade till direkt aktion. Den svenska demokratins historia rymmer med andra ord många olika nyanser.

Den anarkistiska (ungsocialistiska) tidningen Brand (1920) kontrasterar parlamentarism mot direkt aktion.

Markus Lundström, forskare vid Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek / Stockholms universitet


Texträttigheter: Du får använda materialet fritt om du anger upphov (fotograf, författare, konstnär). CC BY-NC

Bildrättigheter: Bilden kommer från omslaget till Albert Jensens antiparlamentariska pamflett Politikens orimlighet, 1908.

Hänvisa till artikeln så här: Markus Lundström, ”Demokrati eller anarki?”, artikel på Demokrati100.se, www.demokrati100.se/demokrati-eller-anarki/ (hämtad ÅÅÅÅ-MM-DD).

Om Markus Lundström

Markus Lundström är forskare på Ekonomisk-historiska institutionen vid Stockholms universitet. Hans forskning kretsar kring motstånd och sociala rörelser.

Visa alla artiklar av Markus Lundström