En ömsint sparad notis, skickad mellan två ölänningar i början av förra seklet, vittnar om den lokala kampen för rösträtt. Läs om Anna Wermelin och Johan Åsenius, två bortglömda gestalter i kampen för demokrati.
Den 28 november 1913 gav Johan Åsenius, lokal kommunpolitiker på Öland, fröken Anna Wermelin i uppdrag att i byn Lilla Frö samla så många namnunderskrifter hon kunde. Syftet var att se hur stort intresset var för kvinnors rösträtt. Uppdraget kom i form av en liten handskriven lapp, en notis, som osannolikt nog har sparats i ett helt sekel.
Lappen är intressant på flera sätt. Ett formulär ska ha varit bilagt, som Anna Wermelin kunde skriva på. Troligen var formuläret en lokal variant av den välkända namnlista med 350 000 underskrifter som samlades in åren 1913 och 1914 till stöd för kvinnors rösträtt. Av den insamlingen finns ett berömt fotografi där Elin Wägner poserar bredvid den stora högen.
Men hur gick det till att samla in alla dessa namn? Vem gjorde det? Och hur? En liten del av svaret på de frågorna ger lappen från Johan Åsenius.
Släktingarna berättar
Anna Wermelin och Johan Åsenius är i dag två bortglömda delar i den rörelse som ledde till ett demokratiskt genombrott i Sverige för hundra år sedan. Deras insatser hade också förblivit okända om det inte hade varit så att deras nutida släktingar av olika anledningar kommit över lappen och uppmärksammat demokrati100.se på den.
Som så ofta var det slumpen som i detta fall räddade en liten, lokal del av rösträttsrörelsen till eftervärlden. Fredrik Åsenius, vars farfars far var kommunens ”starke man” Johan Åsenius, lånade nämligen ut en bok om Ölands blommor till Vivi-Anne Wermelin. Som tack för lånet gav Vivi-Anne den lilla lappen, med ett meddelande från Fredriks farfarsfar till Vivi-Annes fars faster Anna om insamling av kvinnors intresse för rösträtten.
– Jag blev naturligtvis väldigt glad eftersom historien kom så nära, men tänkte inte mer på det, förrän jag läste i Populär historia om demokrati100 och insamlingen av olika material, säger Fredrik Åsenius när demokrati100.se pratar med honom.
Johan Åsenius dog redan 1940 och Fredrik har inga minnen av honom. Men han vet att han var en lokal maktfaktor som snabbt avancerade inom kommunen. Däremot finns det ingen berättelse i familjen om den äldre släktingens intresse för liberala rösträttsreformer.
– Vi blev tvärtom förvånande av att hitta det här, säger Fredrik Åsenius.
Johan Åsenius är för sina släktingar känd för att ha varit en duktig bonde som fick saker gjorda. Troligen var det samma sak med insamlingen. Hade nu någon gett Johan Åsenius uppdraget att samla in underlag kring hur många kvinnor som lokalt ställde sig bakom krav på rösträtt, ja, då gjorde Johan Åsenius det, oavsett sin egen inställning till saken.
Inte heller Anna Wermelins intresse för rösträttsfrågan är något som hennes ättlingar känner till.
– Däremot vet jag att hon var en mycket bestämd människa och att hon alltid fick vykort och brev från världens alla hörn. Hon kände väldigt många, hon var alltid påläst och alltid orädd, säger Vivi-Anne Wermelin, vars fars faster Anna var den som drev på insamlingen i Lilla Frö, och som uppenbarligen var känd för sitt rösträttsintresse för kommunmannen Johan Åsenius.
Anna Wermelin var bland de många kvinnor som åren kring sekelskiftet 1900 inte gifte sig och skaffade barn. I stället arbetade hon större delen av sitt liv som hushållerska. Länge var hon hos jägmästare Gustav Markman i Länna bruk utan för Strängnäs. Markman var själv intresserad av bildning och var lärare i folkhögskolan.
– Jag skulle tro att Anna lärde sig en hel del där i hushållet, säger Vivi-Anne Wermelin. Vi hörde många historier om hur omtyckt hon var. Men när jägmästaren omkom fick hon sluta. Änkan hade inte råd att ha henne kvar. Men hon ville, för Anna och hon hade blivit goda vänner.
I samband med att tjänsten som hushållerska upphörde 1928 köpte Anna Wermelin ett eget hus hemma på Öland. Också det vet vi för att Vivi-Anne sparade en lite notis från 1930-talets lokala tidning, där köpet omskrivs. 8 200 kronor betalade Anna Wermelin för huset. Där levde hon sedan till sin död.
– Jag var bara liten när hon dog, nio år, men minns mina svarta lackskor och hur kistan sattes. Och cypresshäcken vid hemgården i Lilla Frö där hon hade sitt hem, säger Vivi-Anne Wermelin.
Däremot kan Vivi-Anne inte dra sig till minnes några mer utförliga minnen om Anna Wermelins kamp för rösträtten, och Anna Wermelin har sannerligen inte gått till historien som släktens demokratiska hjältinna.
– Det pratades helt enkelt aldrig om det, men hon var som sagt alltid påläst, säger Vivi-Anne Wermelin.
På många sätt är ”lappen” en god illustration av kamp, historia och processer. Det är inte alltid historiens hjältar och hjältinnor inser att de är med och skapar historia eller förändrar världen. De gör vad de ska – samlar in listor på uppdrag, går runt med dem, och skickar tillbaka dem – och går vidare i sina liv.
Ibland kan vi se spåren av deras liv och kamp i arkivens gömmor. Eller som här, i en ömsint sparad lapp, som av en slump kommit oss alla till del.
Jenny Björkman
Docent i historia, Riksbankens Jubileumsfond
Texträttigheter: Du får använda materialet fritt om du anger upphov (fotograf, författare, konstnär). CC BY-NC
Bildrättigheter: Den övre bilden visar notisen, ett brev skickad från Johan Åsenius till Anna Wermelin den 28 november 1913. Foto: Vivi-Anne Wermelin (i privat ägo). Den undre bilden är tagen 1934 och visar Johan Åsenius. Foto: okänd (i privat ägo).
Hänvisa till artikeln så här: Jenny Björkman, ”En notis i rösträttskampen”, artikel på Demokrati100.se, www.demokrati100.se/en-notis-i-rostrattskampen/ (hämtad ÅÅÅÅ-MM-DD).
