Hur vanns demokratin?

Svartvitt foto av en folkmassa i en stad.

Under några dramatiska veckor i november och december 1918 fattade den svenska riksdagen beslut om allmän och lika rösträtt. Det är en allmän uppfattning att Sverige därmed avslutat den historiska utvecklingen mot demokratin i dess klassiska form.

I en sådan framgångssaga tillskrivs äran av besluten ofta upplysta och framstegsvänliga politiker – framför allt brukar liberalen Nils Edén och socialdemokraten Hjalmar Branting lyftas fram. De fullbordade en lång strävan för folkets fulla politiska rättigheter uttryckta genom ett representativt, parlamentariskt demokratiskt system.

Men vägen till allmän och rika rösträtt var inte spikrak. En snabb blick på läget inför rösträttsbesluten bekräftar detta. Högern var ingen anhängare av vare sig den lika eller allmänna rösträtten. Inte heller liberalerna var historiskt för oinskränkt rösträtt. Först 1916 tog partiet ställning för lika kommunal rösträtt, men bara för dem som betalade kommunalskatt. Ett sådant förslag utestängde många hundra tusen väljare.

Ja, inte ens den borgerligt dominerade kvinnliga rösträttsrörelsen tog ställning för allmän rösträtt. Den krävde att kvinnor skulle få rösta på samma villkor som män. Att de inte tog avstånd från de inskränkningar som fanns innebar att många arbetarkvinnor hade utestängts från rösträtten om Landsföreningen för kvinnans politiska rösträtt (LKPR) lyckats genomdriva sitt program före 1918.

Rädslan för revolution

Ett alternativt sätt är att se utvecklingen som en process där demokratins former inte var självklara eller givna för dem som förespråkade ökat folkstyre och där den slutliga utformningen var ett resultat av en kompromiss mellan olika samhällsintressen. Med en sådan tolkning blir det viktigt att också sätta ljuset på andra aktörer och händelser riksdagen: folkliga rörelser som den kvinnliga rösträttsrörelsen eller den sociala mobilisering som ägde rum våren 1917 och hösten 1918 liksom ekonomiska maktstrukturer och byråkratiska nätverk. Och inte minst den internationella utvecklingen.

Redan den ryska revolutionen 1917 hade sänt chockvågor över världen. Februarirevolutionen, hade hälsats med stora förhoppningar bland radikala och allmänt progressiva krafter över hela Europa och hyllats också av Branting. Under hungerupploppen i Sverige våren 1917 påminde många demonstranter om att de ryska arbetarna gjort sig av med tsaren. Oktoberrevolutionen var mer problematisk och när den revolutionära glöden också spred sig till Finland växte oron bland samhällsbevarande krafter, liksom förhoppningarna bland mer radikala grupper, att den skulle sprida sig också hit.

Än mer påtagligt blev hotet när 100 000 matroser i den tyska östersjöflottan gjorde uppror i november 1918. Upproret spred sig med blixtens hastighet över hela Tyskland och samordnades med de många arbetarråd som samtidigt bildades. I Bayern utropades republiken under ledning av en revolutionär regering. Kejsaren avsattes och för en tid flyttades makten i Tyskland över till folkkommissariernas råd under socialdemokratisk ledning som dessutom utfärdade ett manifest för ”genomförandet av det socialistiska programmet”.

Svartvitt foto av män med gevär på en gata.
Män som deltog i den tyska revolutionen i Berlin, 1919. Källa: Wikimedia

De svenska rösträttsmotståndarna var ytterst lyhörda för de historiska vingslagen från Berlin och risken att upproren skulle sprida sig hit.

Som Sven Anders Söderpalm har visat hade det i den situationen en avgörande betydelse att en betydande del av de svenska storföretagarna ingrep och satte tryck på den politiska högern att ge upp sitt motstånd mot en författningsreform. Även kungen föredrog rösträtten framför risken att behöva dela sin svågers, den tyske kejsarens öde.

När vi diskuterar drivkrafterna bakom rösträttsbeslutet 1918 finns det alltså anledning att lyfta blicken från de parlamentariska församlingarna till såväl den svenska potatisrevolutionen och den kvinnliga rösträttsrörelsen som de ryska arbetare och tyska matroser som satte skräck i demokratins traditionella motståndare.

Kjell Östberg
Professor i historia, Södertörns högskola


Texträttigheter: Du får använda materialet fritt om du anger upphov (fotograf, författare, konstnär). CC BY-NC

Bildrättigheter: Bilden visar ryska kvinnor som demonstrerar 1917. På plakaten står det: ”Öka ransoneringen till soldatfamiljer som försvarar frihet och fred” och ”Mat åt barnen vars föräldrar försvarar fosterlandet”. Fotograf: Okänd.

Hänvisa till artikeln så här: Kjell Östberg, ”Hur vanns demokratin?”, artikel på Demokrati100.se, www.demokrati100.se/hur-vanns-demokratin/ (hämtad ÅÅÅÅ-MM-DD).

Om Kjell Östberg

Kjell Östberg är professor i historia vid Södertörns högskola. Hans forskning har framför allt handlat om demokratiseringsprocesser och nya och gamla sociala rörelser.

Visa alla artiklar av Kjell Östberg