Kampen i Ådalen

Ett äldre fotografi av en kvinna med puffärm.

År 1908 hade kvinnorna i Gudmundrå, Ångermanland, fått nog. De krävde samma rättigheter som männen. Fyllda av ambitioner och höga mål bildade de en lokal rösträttsförening. Men föreningen blev kortlivad.

Hon är finklädd dagen till ära, Helga Vestin. Prästfru från Gudmundrå i Ådalen och mamma till lilla Maja som inte fyllt två år ännu. Det är den 3 september 1908 och hon ska axla sin roll som ordförande i lokalavdelningen av Landsföreningen för Kvinnans Politiska rösträtt (LKPR) för första gången. Hon ser allvarligt ut över alla människor som samlats i Babelsberg, nykterhetsrörelsens tempel i Kramfors och riktar ett varmt välkommen till huvudtalaren, Lydia Wahlström, som kommit ända från Stockholm.

Det är ett stort ögonblick för Helga Vestin och den nybildade lokalföreningen. I lokaltidningen Västernorrlands Allehanda har evenemanget annonserats långt bak i tidningen, mellan en notis om en föreställning på Hernösands Teater och Muntrationer för Hernösands godtemplare:

”Varför kvinnorna önska rösträtt – Föredrag över detta ämne hålles av fil. Doktor Lydia Wahlström å Babelsberg i Kramfors torsdagen den 3 sept kl. 4 e.m. Alla välkomna!” Undertecknat Gudmundrå kvinnliga rösträttsförening.

Mötet på Babelsberg i Kramfors blev välbesökt, trots att det hölls tidigt på eftermiddagen en alldeles vanlig arbetsdag. Föredragsproffset Lydia Wahlström ställde sig i talarstolen klockan 16.00 och tåget vidare till Sollefteå rullade iväg redan drygt en timme senare. I järnvägsvagnen kunde hon äntligen andas ut och summera dagen. Hon hade blivit väl mottagen av prästparet:

”Vi höll sedan till hos prästen i Kramfors, trevligt och liberalt folk, hon ordförande i F.K.P.R. Trots den vansinniga tiden hade omkring 150 personer kommit på föredraget.”

Det välbesökta föredraget var i alla fall en fjäder i hatten för den nybildade föreningen och dess ordförande. Det var en fin avslutning på ett innehållsrikt och aktivt första år i lokalföreningen. Den hade nu 39 medlemmar. Under 1908 hade föreningen haft fyra möten med uppläsning, diskussion och samkväm på programmet. Allt andades framtidstro och kämpaglöd.

Tre år senare var lokalföreningen nedlagd. Vad hände?

Medborgarrätt eller rösträtt?

Ett samtida fotografi från trakten kan ge en del av förklaringen. Det visar fem kvinnor som djupt koncentrerade sömmar på ett standar med texten ”Vi fordra full medborgarrätt! Frånö Socialdemokratiska Kvinnoklubb.” Bilden är tagen i Frånö Folkets Hus, bara några kilometer från Gudmundrå där den nybildade rösträttsföreningen går på knäna. Eller möjligen redan har lagts ned.

S-kvinnorna som syr på ett standar. Källa: Föreningsarkivet Västernorrland

Medborgarrätt i första hand, eller kvinnlig rösträtt?

Det fanns två politiskt skilda sätt att närma sig den kvinnliga rösträtten. De socialdemokratiska kvinnorna identifierade sig i första hand som socialdemokrater, medan LKPR för dem i första hand var rösträttskvinnor.

Hur den politiska diskussionen gick till i röda Ådalen vet vi ingenting om. Inga protokoll är bevarade från vare sig Helga Vestins rösträttsförening eller från socialdemokratiska kvinnoklubben vid den här tidpunkten.

Ett brev från Helga Vestin till ledningen i LKPR ger dock en förklaring. Det hade varit en infekterad stämning mellan arbetarrörelsens kvinnor och de borgerligt präglade kvinnosakskämparna. Av brevet framgår att lokalföreningen slutligen inte lyckats hävda sig på den lilla orten, där den socialdemokratiska kvinnoklubben lockat fler med sina bredare krav på medborgarrätt.   

”Jag och många med mig hava nog varmt intresse för saken och hava gjort vad vi kunnat, men det har, som sagt, under nuvarande förhållanden visat sig fruktlöst. Med utmärkt högaktning Helga Vestin.”

Ett öde delat av flera

Rösträttsföreningens historia blev alltså kort, ett öde som sammanslutningen i Gudmundrå delade med många andra lokalföreningar, vilket också konstateras i LKPR:s årsberättelse för 1911:

”Under året ha följande föreningar nedlagt sin verksamhet på grund av lokala svårigheter, blivit filialer till eller uppgått i närliggande föreningar, nämligen Helgum, Kisa, Mora, Rättvik, Ursviken, Årnäs, Gössäter, Över-Selö, Kungsbacka, Kungsör och Gudmundrå.”

Efter att föreningen lagts ned verkar Helga Vestin ha lagt rösträttsfrågan åt sidan. Hennes namn finns heller inte med i masspetitionen som genomfördes 1913-14 och samlade över 350 000 namn. Sedan hon blev änka flyttade hon till Stockholm. Där ägnade hon resten av sitt liv åt att skapa och driva kollektivhus med billiga bostäder åt unga yrkesarbetande kvinnor. Kvinnosaken övergav hon aldrig.

Agneta Gustavsson


Källor: Lydia Wahlströms arkiv (Riksarkivet). Brev till LKPR (Riksarkivet). Svenska dagstidningar (Kungliga Biblioteket).

Texträttigheter: Du får använda materialet fritt om du anger upphov (fotograf, författare, konstnär). CC BY-NC

Bildrättigheter: Porträtt på Helga Vestin. Källa: Privat.
S-kvinnorna som syr på ett standar. Källa: Föreningsarkivet Västernorrland.

Hänvisa till artikeln så här: Agneta Gustavsson, ”Kampen i Ådalen”, artikel på Demokrati100.se, www.demokrati100.se/kampen-i-adalen/ (hämtad ÅÅÅÅ-MM-DD).