Läkaren Anna-Clara Romanus hjälpte utsatta arbetarkvinnor

Fem kvinnor i festlig klädsel skålar med varandra.

Anna-Clara Romanus-Alfvén var Norrköpings första kvinnliga läkare och ordförande för kvinnliga rösträttsföreningen i Norrköping under åren 1910–1919. Hon gjorde stora insatser för utsatta kvinnor och förespråkade ekonomisk ersättning för arbetande mödrar.

Anna-Clara Romanus (1874–1947) föddes 1874 i Landskrona i ett kristet hem, mamma Maria var lärarinna och pappa Johan organist och musiklärare. På flickläroverket i Landskrona såg hon särskilt upp till en lärarinna som vågade bryta mot normen, visade mod och medkänsla, nämligen Selma Lagerlöf. Den blivande författarinnan kom att bli ett föredöme och en inspirationskälla för den unga Anna-Clara Romanus, när hon ville frigöra sig och söka sina egna vägar.

Anna-Clara Romanus ville studera vidare, men föräldrarna tyckte att det räckte med genomgången flickskola. Till slut accepterade de och hon kunde ta studenten som privatist. Däremot motsatte sig föräldrarna hennes planer på att bli läkare ville att hon skulle bli lärarinna i stället.

Efter folkskollärarinneseminariet i Kalmar och några års arbete som lärarinna hade Anna-Clara Romanus i stället på egen hand sparat pengar som räckte till ett års universitetsstudier. Hon sade upp sin lärarinnetjänst och flyttade till Lund. Föräldrarna var inte glada. Dottern skulle nu leva i en radikal, förtappad och okristlig miljö. Det var också ett knapert liv och Anna-Clara Romanus tvingades både till kostsamma banklån och smålån av släktingar. Vid sekelskiftet 1900 fortsatte hon till Stockholm för studier och praktik på Serafimerlasarettet och vid Karolinska Institutet.

Hösten 1906 tog hon sin efterlängtade läkarexamen. Vid den här tiden fanns det endast ett tiotal kvinnliga läkare i landet. Anna-Clara Romanus var en av dem. Men någon tjänst på sjukhus hade hon som kvinna inte rätt till. Enda möjligheten att verka som läkare var därför att starta egen praktik.

Valet föll på Norrköping. De sociala problemen var utbredda i staden, här fanns ett uppdrag och här kunde Anna-Clara Romanus göra skillnad. Tillsammans med sin blivande make Johannes Alfvén, även han nyutexaminerad läkare, flyttade hon till textil- och pappersindustristaden. En vecka efter sin examen öppnade hon sin egen praktik.

Norrköpings första kvinnliga läkare

Norrköpings första kvinnliga läkare mottogs med glädje och förväntningarna på var stora. Behovet av kvinnliga läkare var stort eftersom många kvinnor gärna ville bli behandlade av kvinnor. Många av hennes patienter var fattiga arbeterskor, en del ensamstående mödrar med barn. Nöden kunde vara stor. Anna-Clara Romanus-Alfvén började därför bedriva en sorts ekonomisk hjälpverksamhet för de sämre bemedlade patienterna som ofta inte behövde betala för sina eller sina barns besök.

Men Anna-Clara Romanus-Alfvén var också politiskt intresserad med särskild tonvikt på just sociala frågor. Hon var en ofta anlitad föreläsare i sociala ämnen som hygien, moderskap och barnavård och gjorde även sin stämma hörd i lokala tidningar och tidskrifter.

Kampen för kvinnlig rösträtt väcktes under studieåren i Stockholm. Läkaren Ada Nilsson, en av förgrundsgestalterna i kvinnorörelsen, tjänstgjorde vid Serafimerlasarettet och de blev kollegor även i rösträttskampen.

1907 knöts hon till Norrköpings kvinnliga rösträttsförening, medverkade på möten och föreläste vid flera tillfällen om flickors uppfostran, hemmets hygien och sexuell hygien för kvinnor. Behovet verkar ha varit särskilt stort för föredragen om kvinnlig hygien som ständigt drog storpublik till Godtemplarnas pelarsal eller Arbetarföreningen salong. Styrelsen skrev:

De talrika åhörarna och det djupa intresse, varmed dessa följde det utmärkta föredraget, visade, att rösträttsföreningen genom anordnandet av dessa föredrag fyll ett länge känt behov.

1910 blev hon ordförande för rösträttsföreningen och kamperade ihop med skolföreståndaren Aurore Pihl i styrelsen under flera år. Inför valet till stadsfullmäktige 1912 ställde både Anna-Clara Romanus-Alfvén och Aurore Pihl upp som kandidater och försökte med föreningens hjälp skapa en lista med en kvinnlig representant. Försöket lyckades dock inte. Inte direkt oväntat, ansåg styrelsen i årsberättelsen:

Tager man i betraktande, att detta var ett första försök i denna den ”konservativaste av Sveriges städer”, var något sådant knappt att vänta.

Lokalpressen hade inte varit på deras sida. Någon liberal, frisinnad tidning fanns heller inte i Norrköping, och de konservativa tidningarna hade motarbetat och hånat initiativet. Anna Clara Romanus-Alfvén fortsatte som ordförande för Norrköpingsföreningen att driva kampen för kvinnors politiska rösträtt ända tills riksdagsbesluten 1918-1921 att införa lika och allmän rösträtt för kvinnor.

Hjälp till utsatta kvinnor

Anna Clara Romanus-Alfvén förespråkade tidigt en ersättning för nyförlösta mödrar, som vid den här tiden var tvungna att arbeta redan några veckor efter förlossning och därför inte kunde amma sina barn. Hon föreslog att det skulle inrättas sjukkassor på Norrköpingsfabrikerna för att bistå kvinnorna ekonomiskt, allt inom ramen för en så kallad moderskapsförsäkring.

Ekonomisk hjälp borde också erbjudas de kvinnor som tvingades lämna bort sina småbarn för att arbeta när maken var inkallad till militärtjänstgöring. Hon ordinerade också ledighet och vila till utarbetade textilarbeterskor.

Utöver läkaryrket och den politiska kvinnokampen engagerade Anna-Clara Romanus-Alfvén sig i Kvinnorådet i Norrköping. Som ordförande i den föreningen bedrev hon och hennes kollegor en omfattande hjälpverksamhet för utsatta kvinnor och barn i de fattigare hemmen i arbetarstaden. Bland annat delades livsmedel och kläder ut. Kvinnorådets sömmerskor lappade, lagade och tillverkade tusentals olika plagg varje år.

Under ett tiotal år arbetade Anna-Clara Romanus-Alfvén även som skolläkare vid Norra flickläroverket och undervisade dessutom i hälsolära, kvinnohygien och barnavård vid flera andra olika skolor och institutioner i staden.

Vid två tillfällen, 1924 och 1928, ställde hon upp som riksdagskandidat på liberalernas lista, men hon kom aldrig in. I slutet av 1920-talet var hon sakkunnig i ett par statliga lagutredningar rörande lösdriveri och alkohol.

Anna-Clara Romanus-Alfvén såg tidigt hur orättvist kvinnor blev behandlade och försökte göra något åt det. Hon var en osjälvisk och omvårdande medmänniska, som solidariskt ställde upp för utsatta kvinnor och barn. Hon dog 1947, hennes man Johannes Alfvén tre år tidigare.

Johan Perwe, författare

Läs mer:


Texträttigheter: Du får använda materialet fritt om du anger upphov (fotograf, författare, konstnär). CC BY-NC

Bildrättigheter: Bilden visar skålande kvinnor. Stående längst bak är Anna-Clara Romanus. Till höger om henne, sittande, är Ada Nilsson. Foto: Dahllöf, reproduktion: KvinnSam, Göteborgs universitetsbibliotek. Gå till bilden i KvinnSam.

Hänvisa till artikeln så här: Johan Perwe, ”Läkaren Anna-Clara Romanus hjälpte utsatta arbetarkvinnor”, artikel på Demokrati100.se, www.demokrati100.se/lakaren-anna-clara-romanus-hjalpte-utsatta-arbetarkvinnor/ (hämtad ÅÅÅÅ-MM-DD).

Om Johan Perwe

Johan Perwe är författare och historiker. Han har bland annat skrivit om nazismen och motståndet i Norrköping 1933–1945. Han arbetar som pressansvarig på myndigheten Forum för levande historia.

Visa alla artiklar av Johan Perwe