Lärarinnor i Linköping stred för politisk rösträtt

Ett svartvitt fotografi av en grupp kvinnor i ett rum som sitter vid ett bord.

Liksom på många andra håll i Sverige bildades det i Linköping 1903 en förening för kvinnors politiska rättigheter. Inte minst stadens lärarinnor var aktiva i frågan. Men trots att föredrag och andra evenemang drog en stor publik var det svårt att nå ut med budskapet om organiserandets betydelse.

Den första lokalavdelningen i Östergötland av Föreningen för kvinnans politiska rösträtt startades i Linköping våren 1903 av en grupp engagerade flickskollärarinnor. Styrelsen bestod av lärarinnan Jenny Wallerstedt (ordförande), lärarinnan Emy Dandenelle (vice ordförande), fru Willy Sjödin (sekreterare) och kontoristen Ellen Arnander (kassör). Även skolföreståndarinnan Ada Arwedson knöts tidigt till styrelsen.

Föreningens föredrag var välbesökta och lokalerna ofta fullsatta, ibland av hundratals åhörare. Ämnena varierade, förutom kvinnans rösträtt arrangerades föreläsningar om bekämpandet av vit slavhandel, tidens ungdomsrörelser och behandling av veneriska sjukdomar. Men det var svårt att få kvinnor att aktivt engagera sig i rösträttsföreningen. Medlemstillväxten var relativt svag, 30–40 kvinnor de första åren. I årsberättelserna noterade styrelsen ”att ortens kvinnor ännu ställa sig tämligen oförstående till kvinnans rösträttsfråga”. I jämförelse med grannstaden, textil- och industristaden Norrköping, var den konservativa lärdoms- och stiftsstaden svårarbetad. Även på den relativt välbärgade och tättbefolkade landsbygden utanför Linköping ställde sig många kvinnor ”ganska oförstående och likgiltigt gentemot frågan om kvinnans rösträtt”.

Få kvinnor deltog i kommunala val

Bristen på intresse märktes även bland den begränsade grupp Linköpingskvinnor som faktiskt hade möjlighet att rösta. Den då gällande lagstiftningen krävde att de var myndiga, ogifta och hade egna inkomster eller förmögenhet. Vid valet till stadsfullmäktige 1904 valde endast 55 av de 530 röstberättigade kvinnorna att gå till valurnorna.

För att skapa större kontaktytor och hålla nere utgifterna inleddes tidigt ett samarbete med systerföreningen i Norrköping. Det handlade främst om föredragstillfällen och diskussionskvällar, men också om gemensamma ställningstaganden i aktuella frågor som rörde både kvinnors och barns rättigheter.

Som många andra rösträttsföreningar försökte Linköpingsföreningen ständigt påverka lokalpolitiker och riksdagsmän. När borgmästare Carl Lindhagen i Stockholm våren 1905 lade fram en riksdagsmotion om rösträtt för kvinnor uppmanade föreningen länets riksdagsmän att ställa sig bakom förslaget. Medlemmarna spred även flygblad och propagerade för frågan på olika sätt.

Varför vänta?

I slutet av året formulerade Linköpingsföreningen ett gemensamt upprop inspirerat av samhällsdebattören Frida Stéenhoffs Stockholmsföredrag ”Hvarför skola kvinnor vänta?”, där hon hade tryckt på att rösträttsmotståndet inte längre handlade om kvinnors eventuella omogenhet, utan om ren politisk taktik. Frågan om rösträtt för kvinnor ansågs hota att försena införandet av den allmänna rösträtten för män. Linköpingsföreningens medlemmar skrev till konungen och begärde av regeringen att den måste inkludera kvinnorna i kommande lagförslag om allmän rösträtt.

”Såsom skäl för denna anhållan våga vi i främsta rummet åberopa oss på det rättvisa i våra kraf på politisk medborgarrätt. Kvinnorna utgöra hälften af det svenska folket. De hafva tack vare de senare årtiondens genomgripande förändringar tillfälle till förvärfvande af bildning och kunskaper.”

Begäran avslutades med förhoppningen att de svenska kvinnorna snart också skulle ”få räknas till fosterlandets trogna medborgare i detta ords fullaste innebörd”. Det undertecknades av ordförande Wallerstedt och ett 30-tal av föreningens medlemmar. Agerandet fick ingen omedelbar effekt, men sådde frön för framtiden.

Linköpingsföreningens styrelse fortsatte rösträttskampen genom att återkommande uppmana landets samtliga riksdagsmän att lägga fram egna motioner om politisk rösträtt för kvinnor enligt samma villkor som män.

Inför 1908 års riksdag uppmanade många rösträttsföreningar Frisinnade landsföreningen (benämndes Liberala samlingspartiet i riksdagen) att ta upp frågan om kvinnors rösträtt och valbarhet i sitt program. Samma villkor skulle gälla för kvinnor och män. Under ett frisinnat valmöte i Linköping höll Växjöföreningens ordförande, fysikern och lärarinnan Gulli Petrini, ett uppskattat anförande, där hon lyfte fram argumenten för kvinnors rösträtt på ett pedagogiskt och medryckande sätt. Valtalet bemöttes med starka applåder från de cirka 2000 åhörarna på plats, huvuddelen män, enligt samtida rapporter. Linköpingsordförande Wallerstedt var mycket nöjd: ”Jag har råkat herrar, som ännu gå i ett rus av förtjusning”.

Linköpingsföreningen kände av medvinden. Antalet medlemmar hade ökat till 130–140, med en topp på drygt 200 medlemmar 1909. Välbesökta föredrag hölls om de engelska suffragetternas arbetsmetoder, kvinnlig värnplikt, gifta kvinnors rättsliga ställning och sexualhygien för kvinnor. Internt anordnade föreningen diskussionsmöten där taktiken inför det kommande föreningsarbetet togs upp. Samtidigt startades nya föreningsfilialer i Ljungsbro och Vadstena.

Högerns Örn först i nämnd

Trots ett ökat engagemang gick kampen för rösträtt långsamt. Men arbetet var inte förgäves, det fanns ljusglimtar. Ett stort kliv togs 1911, då handelsarbetarlärarinnan Sigrid Örn som första Linköpingskvinna blev invald i en kommunal nämnd, för högerns räkning i fattigvårdsstyrelsen.

Fem år senare hälsades den första kvinnliga ledamoten i Linköpings fullmäktige välkommen av de närvarande 35 manliga ledamöterna. Eva Hanzén var lärarinna i svenska och biologi och knuten till de frisinnade, samt vice ordförande i rösträttsföreningen.

Framgångarna fortsatte. Flera av föreningens medlemmar blev invalda i olika kommunala nämnder och kommittéer. Våren 1919 tog så många som sju kvinnor plats i Linköpings fullmäktige. En av ledamöterna var rösträttsföreningens ordförande Jenny Wallerstedt. Kvinnorepresentationen var 15,9 procent, vilket var en mycket hög siffra nationellt sett.

Valet var en viktig seger för Linköpingskvinnornas kamp för politisk rösträtt, även om den förbigicks helt i lokalpressen. Framgången fulländades någon månad senare, när det första grundlagsbeslutet togs av riksdagen om politisk rösträtt till andra kammaren även för kvinnor.

Johan Perwe, författare


Texträttigheter: Du får använda materialet fritt om du anger upphov (fotograf, författare, konstnär). CC BY-NC

Bildrättigheter: Bilden visar flickläroverkets kollegium, Östgöta Correspondenten.

Hänvisa till artikeln så här: Johan Perwe, ”Lärarinnor i Linköping kämpade för politisk rösträtt”, artikel på Demokrati100.se, www.demokrati100.se/lararinnor-i-linkoping-stred-for-politisk-rostratt/ (hämtad ÅÅÅÅ-MM-DD).

Om Johan Perwe

Johan Perwe är författare och historiker. Han har bland annat skrivit om nazismen och motståndet i Norrköping 1933–1945. Han arbetar som pressansvarig på myndigheten Forum för levande historia.

Visa alla artiklar av Johan Perwe