När första kammaren försvann

För femtio år sedan, strax efter halv fyra på eftermiddagen den 16 december 1970, slog första kammarens talman Erik Boheman klubban i bordet. Slaget avslutade inte bara riksdagsdebatten utan också riksdagsåret och därtill första kammarens 104-åriga historia.

Andra kammaren avskaffades också. Den efterföljande riksdagen med bara en kammare hade mest gemensamt med den tidigare andra kammaren i fråga om hur den valdes. Dagens enkammarriksdag kan därför ses som en utbyggd variant av andra kammaren.

Bohemans talmanskollega i andra kammaren, Henry Allard, betonade efter sitt klubbslag att reformen syftade till att stärka riksdagen, att göra dess arbete mer effektivt. I båda kamrarna hölls tal som markerade det historiska ögonblicket. Efteråt spelade en orkester upp till dans och ledamöterna virvlade runt i den så kallade ”sammanbindningsbanan” mellan kammarsalarna.

Utanför riksdagshuset på Helgeandsholmen var intresset för de historiska klubbslagen mer beskedligt. Tidningarna skrev visserligen om det hela, men närmast pliktskyldigt. Få sade sig komma att sakna systemet från 1867. Tvåkammarriksdagen sågs som något otidsenligt, något ålderdomligt som utvecklingen rusat ifrån.

Bromsade demokratin

Men vad har det här med rösträtten att göra? Den hade ju segrat för hundra år sedan!

I den tvåkammarriksdag som infördes när den dåvarande fyrståndsriksdagen (adel, präster, borgare, bönder) avskaffades hade första kammaren fått rollen som broms för politiska reformer. Den saken ordnades genom krav på hög inkomst och förmögenhet för att väljas in, och en efter inkomst graderad skala vid de kommunala val som lade grunden till kammaren. Den första uppsättningen ledamöter i första kammaren, vårt ”överhus”, bestod av ämbetsmannavärldens toppskikt, ledande finansmän och inflytelserika storgodsägare.

Så småningom skulle några vanliga jordbrukare och enstaka medelklassföreträdare ges plats. Och långt senare folkrörelsernas arbetare, skollärare och redaktörer. Ännu senare (1922) steg den första kvinnan in, Kerstin Hesselgren, men då var demokratin just genomförd och första kammarens roll blev en annan än tidigare.

Striden om demokratin var som hetast hösten 1918. I skuggan av revolutioner och social oro ute i Europa, liksom hungerdemonstrationer här hemma, var demokratiseringen av första kammaren de konservativas mest kännbara eftergift. Så länge den hade byggt på graderad rösträtt eller andra odemokratiska varianter kunde dess konservativa majoritet stoppa alla lagförslag som de ogillade. Kvinnornas rösträtt gillade de inte heller, men i det känsliga slutskedet när rädsla för social oro fick både hovet och storföretagarna att be första kammaren att ge efter stod dess makt i centrum.

Demokratins fulla genombrott 1918–1921 gjorde att första kammaren fick en sammansättning som stämde med opinionen hos alla röstberättigade, kvinnor som män.

Radikala socialistiska grupper hade länge krävt att första kammaren skulle avskaffas. Så blev det som sagt inte. Istället valdes en typisk svensk kompromiss: Bevarande – men förändring. Första kammaren blev en del av den folkvalda riksdagen. Och så levde den länge… Nej, ”sagan” slutar inte här. Första kammaren hade behållit sin avvikande form när det gäller val. De skedde indirekt, via landstingen. Valen gav inte ett direkt genomslag för opinionen bland väljarna. Exempelvis gav inte 42 procent av rösterna på socialdemokrater i ett visst kommun- och landstingsval samma andel i första kammaren. Bara en mindre del av dess platser (efter 1921 1/8) stod årligen på spel. Det dröjde innan ett valresultat helt hade slagit igenom. Effekten kom att kallas för kammarens ”eftersläpning”.

Socialdemokratins överhus

Socialdemokraterna gick starkt framåt på 1930-talet, inte minst i kommunala val. Det gav så småningom partiet en dominerande ställning i första kammaren, med egen majoritet från 1941. Med sin grund i kommunala val, eftersläpningen och gynnandet av stora partier blev det tidigare så exklusiva överhuset, de förmögnas fästning mot demokratins krafter, ett trumfkort på väg mot välfärdsstaten, eller om man så vill, mot socialdemokratins högskattesamhälle.

Under första kammarens sista tid satt Socialdemokraterna hela tiden vid makten. Partiernas styrka brukar i de flesta historiska skildringar utgå från ställningen i andra kammaren. Socialdemokraternas bottenläge där under perioden var 106 (av 231) mandat efter 1956 års val. Topparna var solklara majoritetsresultat som 134 (valet 1940) och 125 mandat (1968). Mycket höga siffror förstås, men ändå inte utan problem för ett parti som såg sig som naturligt regeringsparti, helst på egen hand.

Ett lagförslag föll om inte båda kamrarna röstade ja, såvida inte ståndpunkterna kunde jämkas inför en ny omröstning. Så kunde man inte handskas med statens ekonomi. En budget måste finnas, skatter på en viss nivå drivas in och departement, ämbetsverk och statliga företag få sin bestämda del av rikets resurser. Lösningen var gemensamma omröstningar.

Regeringens budget behövde i sådana fall inte båda kamrarnas stöd. Däremot en majoritet av hela riksdagens röster. Här var naturligtvis socialdemokraternas överväldigande makt i första kammaren ett guldägg.

Chocken 1966 banade väg

Forskningen har visat hur partiernas egenintressen var avgörande under de 20 åren av debatt som föregick övergången till enkammarriksdag. Socialdemokraternas självbild av naturligt regeringsparti gjorde frågan om regeringens styrka central. För Folkpartiet som från 1952 drev kravet på enkammarriksdag var istället orättvisan i mandatfördelningen avgörande. Stora partier gynnades och Socialdemokraternas maktinnehav föreföll orubbligt.

Om partierna främst såg till sina egna intressen hur kan man då förklara att Socialdemokraterna övergav ett system som i flera decennier gynnat partiet? En förklaring anses vara det närmast chockerande svaga valresultatet i 1966 års kommunalval. Med flera sådana skrala val skulle den socialdemokratiska favören förvandlas till nackdel. Om de borgerliga slog sig samman skedde samma sak. I längden var det också svårt att hålla fast vid ett system som symboliserade 1800-talets samhälle. På andra områden hade partiet verkat för modernitet och förändring. Varför inte av det politiska systemet?

Vid riksdagen 1968 avgjordes frågan. Inför trettiotalet åhörare och ett tiotal journalister vann ett avskaffande i första kammaren med 117–13. I den andra var siffrorna 189–6. Som grundlagsändring konfirmerades beslutet 1969, efter det sista andrakammarvalet 1968. Därmed var banan snitslad fram till avslutningen den 16 december 1970, med klubbslag, tal, dans och musik.

Torbjörn Nilsson, professor i historia, Södertörns högskola

Läs mer


Texträttigheter: Du får använda materialet fritt om du anger upphov (fotograf, författare, konstnär). CC BY-NC

Bildrättigheter: Riksdagens första kammare, 1907–1915. Foto: Okänd / Stockholms stadsmuseum. Gå till bilden.

Hänvisa till artikeln så här: Torbjörn Nilsson, ”När första kammaren försvann”, artikel på Demokrati100.se, www.demokrati100.se/nar-forsta-kammaren-forsvann/ (hämtad ÅÅÅÅ-MM-DD).

Om Torbjörn Nilsson

Torbjörn Nilsson är professor i historia vid Södertörns högskola. Hans områden rör ideologi, politik och rösträtt. Torbjörn Nilsson ingår även i redaktionsrådet för demokrati100.se.

Visa alla artiklar av Torbjörn Nilsson