Partier i och utanför riksdagen

Illustration av en stor sal full med folk och en kung på en tron.

Med tvåkammarriksdagens öppnande i januari 1867 blev det lättare för olika ledamöter och grupper att samarbeta. Även i ståndsriksdagen hade det funnits ”partier” i respektive stånd. Borgarståndet kunde exempelvis innehålla grupperingar som stod mot varandra i viktiga frågor. Men kontakterna mellan stånden var begränsade. Med tvåkammarriksdagen öppnades möjligheten för ett mer modernt partisystem.

Böndernas intressen som tidigare hade försvarats av bondeståndet kom nu att dominera i andra kammaren, där Lantmannapartiet samlade nästan hälften av de i början 190 ledamöterna (230 från 1894). De övriga var mer lojala till regeringen och kallades ofta de ministeriella utifrån ”ministerium” som är ett annat ord för regering.

I första kammaren var partiställningen mer rörlig. Ledamöterna delades upp i grupper som benämndes efter geografisk tonvikt (skånska partiet) eller någon betydelsefull ledamot (Ehrenheimska partiet) efter den adlige godsägaren och bruksdisponenten Pehr von Ehrenheim. En mindre grupp som kallades Lantmannapartiets filial bestod av sympatisörer till andra kammarens majoritet. Några av dem var bönder eller godsägare, andra mer vänsterinriktade medelklassmän.

De skarpa meningsmotsättningar som kom att utvecklas under vad man kallar tullstridens år från 1885 och ett årtionde framåt förändrade partisystemet. Med medlemmar från båda kamrarna skapades ett protektionistiskt parti, d.v.s. att man ville skydda svenskt jordbruk och industri med avgifter på exempelvis importerat vete och råg samt järn. Det gynnade producenterna men innebar högre priser för konsumenterna. De senare företräddes av frihandelsvännerna, vänstern med liberaler och senare socialdemokrater, som angrep vad de kallade ”svälttullar”. Striden utgjorde grunden till den fortfarande gällande uppdelningen i höger och vänster i svensk politik, även om mycket annat har förändrats.

Partiernas framväxt

Innan demokratin hade slagit igenom efter det första världskriget var partier ingen självklarhet. Länge hade ”parti” setts som något negativt, något som splittrade landet. Ändå hade det funnits partier – hattar och mössor – redan under ”frihetstiden” 1720–1772, då riksdagens makt växte och kungens försvagades. Och om vi menar ”alla medvetna försök att åstadkomma en kontinuerlig politisk gruppsamverkan”, som en forskare har definierat begreppet parti, fanns det också under rösträttsstridens tid sådana. Skillnaden jämfört med senare var att partierna i början bara verkade i riksdagen. Partiorganisationer ute i samhället fanns inte. Det var inte så konstigt eftersom rösträtten länge var så begränsad. Men när socialdemokraterna bildade parti 1889 bedrev de tvärtom sitt arbete endast utanför riksdagen. Några ledamöter där hade de nämligen ännu inte. Också liberalerna kom snart i gång med modernt politiskt arbete och till sist de konservativa, eller ”högern” som man ofta sade, som bildade ett parti 1904, Allmänna valmansförbundet (AVF). Ett viktigt gränsår för partierna är den manliga rösträttens införande från valet 1911. Det blev allt viktigare både med samarbete mellan likasinnade i riksdagen och utvidgat partiarbete ute i samhället.

Att de två kamrarna skilde sig åt utifrån hur de valdes och vilka grupper som dominerade på respektive håll samt att de alltmer kom att arbeta också utanför riksdagen gjorde att beskrivningen av tidens partiväsen blir komplicerad. Ett parti kunde omfatta en grupp i första kammaren, en i den andra samt slutligen en riksorganisation med ansvar för opinionsbildning, tidningar och valrörelser. Att de också bytte namn ibland gör det hela ännu mer svåröverskådligt. Men låt oss kasta oss in i floran av partier, grupperade efter den moderna utformning de så småningom hade fått, konservativa, liberaler och socialdemokrater.

Konservativa

Majoriteten i första kammaren var tullvänner och kallades ett tjugotal år det protektionistiska partiet. Minoritetspartiet benämndes oftast just så och samlade både de som lutade åt konservatismen i andra frågor än tullarna och de som delvis sympatiserade med liberalismen. Senare samlades konservativa från olika schatteringar i Första kammarens nationella parti 1912–1934 (senare Högerns riksdagsgrupp) med ledamöter från båda kamrarna och ingående i AVF.

Lantmannapartiet i andra kammaren splittrades under tullstriden i Nya lantmannapartiet (tullvänner) och Gamla lantmannapartiet (frihandlare). Båda kan emellertid ses som konservativa, trots skiljelinjerna i tullfrågan.

I andra kammaren fanns vid sidan av lantmannapartisterna en mer reformsinnad gruppering under olika namn genom åren (Nya centern, Andra kammarens frihandelsparti, De moderata reformvännernas grupp). Under namnet Nationella framstegspartiet verkade denna strömning tillsammans med ett antal lantmannapartister åren 1906–1911. Slutpunkten för de konservativa, eller högern, i andra kammaren under denna period blev förenandet av de alla konservativa i Lantmanna- och borgarepartiet 1912–1934. Liksom åsiktsvännerna i första kammaren ingick de från 1935 i Högerns riksdagsgrupp.

Liberaler

Redan 1868 bildades det kortvariga Nyliberala partiet i andra kammaren, ett radikalt parti med såväl bonde- som stadsrepresentanter. Utanför riksdagen stöddes man av tidningen Fäderneslandet. Flera reformsinnade grupper, lantmannapartister på vänsterkanten och liberala grupper samverkade under 1880-talet men mest betydelsefullt för åtminstone liberalernas partinamn under 1900-talet blev Folkpartiet 1895. Tillsammans med olika ”diskussionsklubbar” förenades man 1900 i Liberala samlingspartiet som höll samman till 1923 då folkomröstningen om alkoholförbud splittrade partiet. Som riksparti, och med mer aktivitet än konservativa AVF, bildades Frisinnade landsföreningen 1902 dit både landsbygdens och städernas folk sökte sig.

Socialdemokrater

Den förste socialdemokraten, partiledaren Hjalmar Branting, valdes in på en liberal lista 1897. Först 1903 fick han sällskap av tre partikamrater. Redan från början var riksdagsgruppen nära förbunden med Socialdemokratiska Arbetarepartiet (SAP) som alltid varit officiellt partinamn. Efter valet 1911 då allmän rösträtt för män införts (med undantag för de 15–20 procent som var satta i konkurs, levde på fattighjälp eller drabbades av andra rösträttshinder) mönstrade partiet 12 ledamöter i den första och 64 i den andra kammaren. Ledamöterna ingick i en gemensam riksdagsgrupp.

1917 bröt sig en radikal grupp ur partiet och bildade Sverges Socialdemokratiska vänsterparti ,(SSV), med en separat riksdagsgrupp. Många av utbrytarna återvände senare till SAP. De andra utvecklade SSV till ett kommunistiskt parti som numera utan ”kommunist” i namnet verkar i riksdagen som Vänsterpartiet.

Andra partier

Utanför dessa partier fanns från 1918 jordbrukarorganisationer som hämtat röster från såväl högern som liberalerna. De 14 ledamöterna i andra kammaren kompletterades med 19 i första kammaren tre år senare. Då hade också andrakammargruppen vuxit till 30. De samlades 1922 i Bondeförbundet, föregångaren till dagens Centern.

De totalt fem riktningar som existerade vid demokratins genombrott kom i stort att gälla fram till 1988 då Miljöpartiet med sin maskrossymbol kompletterade partiernas blomsterrabatt – ros (SAP), nejlika (Vänstern) och fyrklöver (Centern). Liberalerna och Moderater har logotyper med L respektive M. Kristdemokraterna ersatte 2017 vitsippan med en fyrkant med bokstäverna KD medan Sverigedemokraterna har en blåsippa.

Torbjörn Nilsson
Professor i historia, Södertörns högskola


Texträttigheter: Du får använda materialet fritt om du anger upphov (fotograf, författare, konstnär). CC BY-NC

Bildrättigheter: Bilden visar Rikets ständer i plenum plenorium på Rikssalen den 22 juni 1866. Litografisk bild från Ny Illustrerad Tidning, nr 27 den 7 juli 1866. Illustratör: Gustave Janet. Gå till bilden i Stockholmskällan.

Hänvisa till artikeln så här: Torbjörn Nilsson, ”Partier i och utanför riksdagen”, artikel på Demokrati100.se, www.demokrati100.se/partier-i-och-utanfor-riksdagen/ (hämtad ÅÅÅÅ-MM-DD).

Om Torbjörn Nilsson

Torbjörn Nilsson är professor i historia vid Södertörns högskola. Hans områden rör ideologi, politik och rösträtt. Torbjörn Nilsson ingår även i redaktionsrådet för demokrati100.se.

Visa alla artiklar av Torbjörn Nilsson