Rösträtt i flickboken

I kampen om rösträtten användes flickböcker för att nå ut till nästa kvinnogeneration. Med avskräckande eller beundrande porträtt av rösträttskvinnor försökte författarna vinna läsarna för sin sak.

Flickböcker är berättelser som utgivits särskilt för flickor. Texterna är oftast skrivna av kvinnor, riktade till flickor, och beskriver flickors och unga kvinnors vardag.

Flera av flickboksförfattarna var engagerade för eller emot kvinnlig rösträtt och från 1890-talet började frågan behandlas i flicklitteraturen: vilka kvinnor borde få rösträtt och hur skulle de vara?

Politik och romantik

Den tidigaste berättelsen om rösträtt, ”Han eller hon?” från 1892, är skriven av lärarinnan och barnlitteraturförfattaren Cecilia Milow (1856–1946). Milow var en av högerns mest aktiva i rösträttsrörelsen. Hon förespråkade dock att begränsningar skulle finnas, både för män och kvinnor. År 1911 lämnade hon LKPR sedan organisationen uppmanat till röstning på Liberalerna eller Socialdemokraterna. Hon var även engagerad i arbetet för ett stärkt försvar.

I ”Han eller hon?” sammantvinnas rösträttsfrågan med en kärlekshistoria, där ett par slår upp sin förlovning på grund av oenighet om kvinnans frigörelse. Kvinnosakskvinnorna beskrivs som manhaftiga och stridslystna, och deras önskan om frigörelse är ogenomtänkt:

”Större delen af dessa damer hade godt om tid och ägde goda hem, men icke desto mindre ansågo de sig mer eller mindre vanlottade. På sina möten talade de vidt och bredt och ej så sällan i munnen på hvarandra om kvinnans frigörelse från mannens tyranni utan att synnerligen göra sig reda för, hvad de åsyftade med denna frigörelse.”

Det största hotet sägs komma från arbetarkvinnorna. I novellen varnas för socialdemokratin och ”de stackars okunniga kvinnor, som skulle komma att gå deras ärenden”. Bland konservativa debattörer fanns en rädsla för att ett utvidgande av rösträtten skulle leda till socialdemokratins maktövertagande. Bara kvinnor med bildning borde få rösträtt, vilket i dessa sammanhang betydde kvinnor med en tillräcklig inkomst.

I novellen ställs en alltför radikal kvinnorörelse mot en kyrklig kvinnofientlig konservatism och kärleksparet finner en medelväg mellan dessa ytterlighetspunkter. Hon konstaterar att ”en hustru kan tyrannisera sin man och ändå afsky kvinnans fri- och rättigheter”, medan han noterar att ”en medlem i kvinnoklubben kan vara en öm, hängifven, lydig hustru”.

Kvinnlighet som politik

En mer positiv bild återfinns i ”Hannas dagbok” av Hedvig Svedenborg (1872–1962). Svedenborg, född Tamm var aktiv som både journalist och författare. Efter att ha skrivit ett antal romaner för vuxna övergick hon till att skriva för flickor. ”Hannas dagbok” publicerades 1921, samma år som svenska kvinnor för första gången fick lägga sin röst i ett riksdagsval, och utspelar sig efter första världskrigets slut år 1919.

Flickboken beskriver hur två flickor i mötet med vackra, välklädda och intellektuella rösträttskvinnor väcks till politisk medvetenhet. Det första steget är att frigöra sig från fördomen om att politik är okvinnligt:

”Politik. Fy då”, avbröt Hanna, ”alla damer som tala politik tycker jag är rysliga. De bli så fula och stygga av det.”

”Tycker du. I går var jag tillsammans med Aron Jackson och hans fru, som du nog hört talas om, de ska hålla föredrag här i kväll och jag kan försäkra, att varken han eller hon passa in på den beskrivning du gjorde nyss.”

”O, nej”, utbrast Hanna, ”hon såg förtjusande ut och han alldeles som en officer” […].

Inom rösträttsrörelsen lades stor vikt vid en passande klädsel, som skulle vara moderiktig utan att vara flärdfull. Det var en strategi för att undvika kritik om manhaftighet. Kvinnorna skulle i stället feminisera politiken. Med anledning av första världskriget sägs i ”Hannas dagbok” att ”det är kvinnornas sak, de ungas, att göra allt de kan, så att aldrig något så förfärligt får hända mer”. Bland många förespråkare för kvinnlig rösträtt uttrycktes en likartad tro på att kvinnor skulle påverka den manligt dominerade politiken i en mer fredlig och omvårdande riktning.

Att rösträtten togs upp i flickböcker utgjorde ett tecken på att tiderna höll på att förändras. Även unga flickor förväntades engagera sig i frågor som länge varit männens domän. Genom diskussionen om rösträtt och kvinnorörelse i flickböcker tilltalar Milow och Svedenborg flickläsare som blivande politiska medborgare. På mer än ett sätt blir de därmed delaktiga i att skapa framtidens kvinnor.

Maria Andersson, docent i litteraturvetenskap, Stockholms universitet

Läs mer:


Texträttigheter: Du får använda materialet fritt om du anger upphov (fotograf, författare, konstnär). CC BY-NC

Bildrättigheter: Bilden visar omslaget till Hedvig Svedenborgs bok ”Hannas dagbok”, en originalutgåva från 1921. Konstnär till omslagsbilden är Maj Lindman (1886-1972). Foto: KB

Hänvisa till artikeln så här: Maria Andersson, ”Rösträtt i flickboken”, artikel på Demokrati100.se,  www.demokrati100.se/rostratt-i-flickboken/ (hämtad ÅÅÅÅ-MM-DD).

Om Maria Andersson

Maria Andersson är universitetslektor vid institutionen för litteraturvetenskap och idéhistoria på Stockholms universitet. Hon fokuserar främst på barn- och vuxenlitteratur, samt relationen mellan de två litteraturarterna.

Visa alla artiklar av Maria Andersson