Under rösträttskampens decennier från det sena 1880-talet till rösträttssegern 1919 framfördes krav på rösträtt genom fanor, flaggor och banderoller. De var avsedda att bäras, till exempel i demonstrationer, och att kommunicera ett långsiktigt budskap.
Inom arbetarrörelsen är fanor och standar unika föreningstecken till skillnad från flaggor som alla är likadana. Fanorna var broderade eller målade. Rösträttsrörelsen använde sig ofta också av demonstrationsbanderoller med ett enda budskap. Den här artikeln handlar om fanor med budskap om allmän rösträtt.
På arkiv och museer runt om i Sverige finns sällan dessa gamla rösträttsfanor bevarade. Men även fotografier och teckningar från olika manifestationer och demonstrationer ger oss information om fanornas utseende och användning. I bildspelen här nedanför visas några olika fanor som användes i kampen för rösträtt. Det första bildspelet visar fanor från den socialdemokratiska rösträttsrörelsen, och det andra bildspelet visar fanor från den liberala rösträttsrörelsen.
När man jämför fanorna kan man se att de politiska skillnaderna är tydliga. De tidigaste rösträttsfanorna fanns inom arbetarrörelsen och färgen var röd. Arbetarrörelsens fanor invigdes under rituella former för att understryka att de var kollektivt ägda och stod för föreningens budskap. Även invigda föreningsfanor och standar kunde ha rösträttsparoller på sina röda dukar, främst kvinnornas. Rösträttskravet samsades då med arbetarrörelsens bildspråk och de användes i agitatoriskt syfte vid demonstrationer. De initierades av medlemmar i den lokala organisationen.
Liberalernas färger var gult och vitt men dessa fanor användes inte i första majdemonstrationer. De liberala föreningsbaneren var standarformade och användes i hög grad som samlingstecken för att stärka den egna organisationen.
Man kan även se markanta genusskillnader. De socialdemokratiska kvinnornas rösträttsfanor var invigda föreningsfanor eftersom rösträttskampen huvudsakligen fördes genom de politiska kvinnoföreningarna men kombinerades ofta med tillfälliga rösträttsfanor eller standar.
Liberalernas kvinnor skaffade sitt första samlingstecken 1911 – det internationella standaret – i samband med den internationella rösträttskonferensen som hölls i Stockholm i juni det året. De lokala standaren kom flera år senare. De var alla vita med gul text och tillverkade efter en centralt förmedlad mall från 1916. Parallellt fanns en gulvit rösträttsflagga. Vanligen användes standaren vid utflykter och möten. De liberala kvinnornas första rösträtts-demonstration ägde rum först den 2 juni 1918 i Göteborg.
Fanorna och standaren var alltså olika för socialister och liberaler, både till färg, form och funktion. De tillkom på olika sätt och deras budskap var olika. När de liberala kvinnorna nöjde sig med allmän rösträtt på samma villkor som männen, alltså med bibehållande av det ekonomiska rösträttsstrecket och den 40-gradiga skalan, kämpade de socialdemokratiska kvinnorna för allmän, lika och direkt rösträtt utan ekonomiska begränsningar. Ändå lyckades man i viss mån samarbeta och nådde efter trettio års kamp till slut målet om allmän, lika och direkt rösträtt för både män och kvinnor.
Läs mer om arbetarrörelsens fanor och budskap i:
- Vår fana röd till färgen. Fanor som medium för visuell kommunikation under arbetarrörelsens genombrottstid i Sverige fram till 1890, diss, Linköpings universitet (1999)
- Vår enighets fana – ett sekel fackliga fanor, Landsorganisationen i Sverige och Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek, Stockholm (1998).
Margareta Ståhl, fil.dr och arkivarie
Texträttigheter: Du får använda materialet fritt om du anger upphov (fotograf, författare, konstnär). CC BY-NC
Bildrättigheter: Bilden visar en rösträttsdemonstration i Kiruna. Foto: Borg Mesch/Järnvägsmuseet. Gå till bilden i DigitaltMuseum. För övriga bildrättigheter, se bildspelen.
Hänvisa till artikeln så här: Margareta Ståhl, ”Rösträttsfanornas budskap”, artikel på Demokrati100.se, www.demokrati100.se/rostrattsfanornas-budskap/ (hämtad ÅÅÅÅ-MM-DD).
