Tolfterna som mötesplats för bildning

Svartvitt fotografi av en grupp kvinnor i vackra kläder och stora hattar.

”Det är inte era fina kläder eller er mat vi är avundsjuka på, det är bildningen och kulturen som ni i överklassen har så mycket större tillgång till”. Så sa Anna Söderberg, en ung arbetarkvinna, till folkbildaren Ellen Key år 1892. Det sägs vara starten för Tolfternas samkväm – en mötesplats för bildningsintresserade kvinnor från olika samhällsklasser.

För kvinnor i allmänhet och arbetarkvinnor i synnerhet var möjligheten att utbilda sig och skaffa sig kunskap begränsad. De statliga och kostnadsfria läroverken var för pojkar. Flickor fick betala för att studera vidare. Ännu fanns inte folkbibliotek eller bildningsförbund. Och enligt den allmänna uppfattningen var inte kvinnor lämpade att studera.

Ellen Key var en hängiven folkbildare. Efter mötet med Anna Söderberg slog hon sig samman med sina vänner Amalia Fahlstedt och Elna Tenow och startade Tolfterna. Deras idé var att tillsammans med likasinnade kvinnor ur sin egen samhällsklass bjuda in arbetarkvinnor till samkväm med föredrag, diskussioner och musik.

Intresset för folkbildning och klassöverskridande möten låg i tiden och ingick i strävan mot en jämlik värld. Också för kvinnorörelsen var samarbete över klassgränserna betydelsefullt.

Varför ”Tolfterna”?

De tre vännerna engagerade ett sjuttiotal kvinnor med intresse för bildning och sociala frågor som värdinnor för samkvämen. De delades in i grupper om tolv (därav namnet Tolfterna) som turades om att arrangera samkvämen som snabbt blev populära.

Från hela Stockholm kom porslinsmålerskor, möbelpolererskor, trikåstickerskor, bodbiträden, hattsömmerskor och typografer. Tolfterna vände sig till kvinnor med intresse för samhällsfrågor och lust att diskutera. De bjöd specifikt in den nybildade socialdemokratiska kvinnoklubben, Sömmerskeförbundet och kvinnorna i publiken på Arbetareinstitutet, ett folkbildningsforum där Ellen Key tillhörde föreläsarna.

Ungefär 50 arbetarkvinnor bjöds in till varje samkväm. Programmet startade klockan 8 med te och smörgås. Huvudnummer var ofta ett föredrag som kunde handla om geografi, litteratur eller kvinnofrågor. Ibland diskuterades aktuella frågor som bostadsbrist, arbetarskydd eller barnarbete. Men när ämnet var rösträtten uteblev diskussionen eftersom alla ”voro eniga”. I diskussionerna fick deltagarna träna på att uttrycka sina åsikter och prata inför en grupp något som var ovant för de flesta kvinnor.

Bildning som rösträttsvapen

Med tiden växte verksamheten med sångkörer, kursverksamhet och bokutlåning. Som folkbildare tillhörde Tolfterna en kvinnlig bildningstradition tätt sammanflätad med kampen för frigörelse. Några decennier tidigare hade den handlingskraftiga Sophie Adlersparre startat kursverksamhet och lånebibliotek för kvinnor för att förbättra deras möjligheter. Under rösträttskampen anordnade Landsföreningen för kvinnans politiska rösträtt och Fredrika Bremerförbundet medborgarkurser där över hundratusen kvinnor lärde sig mötesteknik och demokratiska processer.

Kunskap är som bekant makt. Genom folkbildningen tog kvinnorna plats i samhället både som arrangörer och deltagare.  

Fogelstadsgruppen som efterföljare

Traditionen levde vidare genom Fogelstadsgruppens medborgarskola som startades i början av 1920-talet av fem frisinnade kvinnor. En av dem var riksdagsledamoten Kerstin Hesselgren som varit aktiv i Tolfterna i många år. Andra från Tolfterna undervisade på skolan.

Liksom Tolfterna framhöll Fogelstadsgruppen vikten av att samtala, utbyta idéer och mötas över klassgränserna. Medborgarskolan var även influerad av Ellen Key och de kvinnliga reformpedagogernas antiauktoritära undervisningsmetoder. Lärare, hemmafruar och fabriksarbeterskor sökte sig till kurserna, flera av dem kom från samkvämen.

Tolfternas samkväm blev långlivade. Trots konkurrens från mer storskaliga bildningsförbund levde de vidare till 1964. Hundratals kvinnor deltog i samkvämen genom åren. Många blev med tiden kända namn som Stockholmspolitikern Anna Lindhagen, agitatorn Kata Dalström, riksdagspolitikern Agda Östlund, fackföreningsledaren Anna Johansson-Visborg, skolledaren Anna Whitlock och konstnären Elsa Beskow.

Lisbeth Håkansson Petré, bibliotekarie och författare till Tisdagar med Tolfterna. Nätverkande kvinnor i sekelskiftets Stockholm (Stockholmia 2019).

Artikeln är en kortare version av den längre artikeln ”De spred bildning i sekelskiftets Stockholm” i Historiskan (2020:1).

Läs mer


Texträttigheter: Du får använda materialet fritt om du anger upphov (fotograf, författare, konstnär). CC BY-NC

Bildrättigheter: Bilden har rubriken ”Hattparad” och föreställer hattsömmerskor från firman Vilhelm Carlsson & co. på Humlegårdsgatan. De var alla medlemmar i Tolfterna och hade en bokklubb ihop. På fotografiet är bokklubben på utflykt i Lill-Jansskogen. Foto: Fröken Jakobsson 1903, Kungliga biblioteket. Gå till bilden i Libris.

Hänvisa till artikeln så här: Lisbeth Håkansson Petré, ”Tolfterna som mötesplats för bildning”, artikel på Demokrati100.se, www.demokrati100.se/tolfterna-som-motesplats-for-bildning/ (hämtad ÅÅÅÅ-MM-DD).

Om Lisbeth Håkansson Petré

Lisbeth Håkansson Petré är bibliotekarie och kommunikatör. Hon är även en av redaktörerna för Facebooksidan Ellen Key säger.

Visa alla artiklar av Lisbeth Håkansson Petré