Anna Johansson-Visborg blev legendarisk för sitt fackliga och politiska arbete i Stockholm under första hälften av 1900-talet. Hon var banbrytande och nyskapande, bland annat i bostadspolitiken, och gick ofta sin egen väg i kampen för ett bättre samhälle.
Anna Johansson-Visborg föddes 1876 som tredje barn av fyra i en småbrukarfamilj i den lilla byn Beateberg i Västergötland. Familjen hade lite mark, en mindre stuga i skogen, ladugård med några djur och under några år även en lastbåt. Tidvis levde de hårt och alla fick hjälpas åt med arbetet, som bland annat innebar timmerkörning. Fadern, som var känd för sin starka vilja, var Anna Johansson-Visborgs största förebild livet igenom. Det var han som ville att hon skulle se världen, utbilda sig, tänka själv och aldrig ge sig när hon visste att hon hade rätt. 17 år gammal reste Anna Johansson-Visborg till Falköping i hopp om att bli frielev på en utbildning till sjuksköterska, hennes drömyrke. Men alla platser var tillsatta så hon blev tvätterska på ortens hotell istället. Efter ännu en anställning som barnjungfru i en förmögen läkarfamilj i Göteborg där hon behandlades snålt och illa, reste hon 1897 till Stockholm och den stora världsutställningen. Där fick hon först arbete som servitris i ett öltält och till hösten en plats som flasksköljare på Hornsbergs bryggeri.
När Anna Johansson-Visborg kom till Stockholm hade staden en enorm bostadskris och själv övernattade hon en natt på en kyrkogård. Därefter fick hon bo på en kökssoffa, och senare i en vindskupa i Holmia arbetarbostäder. År 1905 började hon tillsammans med sin syster Laura och pappan att bygga ett eget hus med fyra lägenheter på en liten tomt de köpt i Ulvsunda, Bromma. År 1914 köpte hon sig en tomt i Äppelviken, Bromma och började bygget av en egen villa. Hon stod själv som byggherre för projektet. Hon besatt de kunskaper hon behövde, även om hon aldrig tagit formell examen, på grund av att inget bygge vid denna tid ville ta emot en kvinna som praktikant. Hon flyttade ut till villan 1916 från adressen på Södermalm där hon stått skriven sedan 1912 och där hennes blivande man Sven Wisborg, som hon träffade runt 1909, bodde.
Det var i industriarbetet som hennes fackliga och politiska bana startade. Upprörd över att de kvinnliga arbetarna tjänade hälften av vad männen fick, var hon med och startade den allra första kvinnliga fackföreningen 1901 och blev snart dess ordförande. Hon fick rykte om sig att vara en stridbar agitator och skicklig organisatör, ofta kallad Bryggar-Anna. Hon var modig och gav sig inte trots att hon ibland mötte handgripligt motstånd. År 1906 valdes hon till ledamot i Bryggeriarbetarförbundets styrelse. Under de följande tre decennierna var hon, som första och enda kvinna, med om att bland annat strida för stopp för barnarbete, införandet av 10 timmars arbetsdag och 60 dagars arbetslöshetskassa. År 1908 var hon drivande i att skriva den allra första motionen om lika-lön-principen. Hon stred också för sundare arbetsmiljö och mot särlagstiftning i olika former. Hon skrev dessutom motionen som 1929 ledde till grundandet av en socialistisk folkhögskola, LO-skolan på Brunnsvik, som drevs fram till 1995.
Anna Johannson-Visborgs politiska intresse väcktes med det fackliga arbetet. Arbetarrörelsens agitatorer föreläste ofta för de fackligt anslutna kvinnorna. Av dessa fick hon inspiration och hon blev medlem i Socialdemokratiska ungdomsklubben Revolt. Därigenom blev hon vän med Zeth Höglund och Fredrik Ström, som kom att ha stor betydelse för hela hennes politiska engagemang. Kata Dalström var också en viktig inspiratör för arbetarkvinnornas politiska bildning. Under några år var Anna Johansson-Visborg en av medlemmarna i den socialdemokratiska Allmänna Kvinnoklubben. I klubben blev Elin Engström en viktig mentor och vän.
Genom medlemskapet i Allmänna kvinnoklubben kom Anna Johansson-Visborg i kontakt med rösträttsrörelsen och Föreningen för kvinnans politiska rösträtt (FKPR, lokalavdelning av LKPR). Hon bildade tillsammans med Anna Lindhagen och Anna Pettersson Mullvadskommittén som skulle agitera bland arbetarkvinnorna. Det var också här hon kom i kontakt med läkaren Alma Sundquist. Som volontär wallraffade hon som städerskan Stina på ett ungkarlshotell i en av undersökningarna av hur arbetarkvinnor med låg lön tvingades in i prostitution. Hon kom även i kontakt med Tolfterna, blev bekant med Ellen Key och inspirerades av hennes föreläsningar och författarskap, speciellt hennes tankar om lärandet. Andra viktiga inspirationskällor för Anna Johansson-Visborg var Frida Stéenhoffs tankar om kvinnans ekonomiska frigörelse och Elise Ottesen-Jensens idéer om kvinnans frigörelse genom barnbegränsning. Karin Adamsson kom också att bli en vän, henne hade hon träffat redan i den socialdemokratiska ungdomsklubben. År 1910 bildades den första sexualpolitiska organisationen, Sällskapet för humanitär barnalstring, och Anna Johansson-Visborg tillsattes som dess första ordförande.
Efter några slitsamma år i industrin påbörjade Anna Johansson-Visborg en söndagskurs i bokhålleri. Efter examen fick hon arbete som kontorsbiträde på ett försäkringsbolag och avancerade snabbt till handelsbiträde. Hon utbildade sig även i byggteknik och i kooperativt företagande.
Redan tidigt hade Anna Johansson-Visborg fått ett intresse för den kooperativa rörelsen och dess vision att frigöra arbetarna från krediterna hos privata handlarna. År 1906 var hon med om att starta kooperativa syfabriken Linnéa. Under åren 1907—1938 var hon ordförande för Kooperativa Kvinnogillesförbundet. Deras främsta uppgift var att utbilda husmödrar i vikten av att stödja de kooperativa butikerna (KF).
År 1916 blev Anna Johansson-Visborg invald i Stockholms kommunfullmäktige för socialdemokraterna. Hon skrev hundratals motioner som ledde till många förbättringar för arbetarkvinnorna. Bland annat en sjuksköterskeskola där flickor från arbetarhem kunde få utbilda sig i yrket utan kostnad, inrättandet av den första kommunala tvättstugan, införandet av sexualrådgivningsbyråer, satsning på stöd, gemenskap och utbildning till arbetslösa kvinnor och kommunalisering av Mjölkdroppen, en privat ekonomisk hjälp till ensamstående nyblivna mammor.
Ett viktigt område var arbetarkvinnornas bostadssituation. Anna Johansson-Visborg såg behovet av välplanerade lägenheter med låg hyra. Hon kom att bli en politisk kraft i Stockholms bostadspolitik, med eget byggande och slutligen med skapandet av en bostadsstiftelse. Under sina år i politiken (1916—1950) satt hon dessutom i många nämnder.
År 1920 var Anna Johansson-Visborg med i starten av Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbund (nuvarande S-kvinnor). På grund av det motstånd hon senare fick i kvinnoförbundet under förbudskampen mot alkohol och folkomröstningen 1922, där Bryggeriindustriarbetarförbundet representerade nej-sidan, gick hon ur kvinnoförbundet 1924. Först senare tog hon upp sitt engagemang bland de socialdemokratiska kvinnorna och startade 1942 Tranebergs socialdemokratiska kvinnoklubb.
År 1923 insåg Anna Johansson-Visborg behovet att förena alla Stockholms fackligt anslutna kvinnor. Hon grundade och blev ordförande för Kvinnornas fackliga samorganisation i Stockholm, som senare bytte namn till Fackliga Centralorganisationens Kvinnosektion (FCO), och startade tidskriften Arbetets Kvinnor där hon blev ansvarig utgivare och redaktör. I sektionen satsade man också mycket på utbildning och grundade de Nordiska studieveckorna, Utbildningssöndagarna och höll många kurser. Anna Johansson-Visborg deltog dessutom i flera nordiska och internationella kongresser.
Med Anna Johansson-Visborg i spetsen startade FCO även ett eget semesterhem i skärgården i Nacka nära Stockholm. Under åren som följde utökades området med sammanlagt flera stora fastigheter och ett åttiotal småstugor. År 1931 bildades en andelsförening som drev semesterhemmet, Stockholms arbeterskors semesterhemsförening, vilken 1946 ombildades till Stiftelsen Anna Johansson-Visborgs minne, vars syfte var att hyra ut semesterstugor och rum för låg kostnad till behövande kvinnor.
I slutet av 1930-talet började Anna Johansson-Visborg arbeta för att få till stånd ett högt hus centralt beläget med bra planerade och billiga smålägenheter för lågavlönade kvinnliga arbetare. Efter många års kamp stod huset klart 1946, stadens första skyskrapa med bostäder, 13 våningar hög, kallad Kvinnohuset. Huset blev en succé, med moderna tvättstugor, samlingsrum och en egen biograf. Under tio års tid satt hon även i det allmännyttiga Stockholmshems styrelse.
Först 1919 gifte sig Anna Johansson-Visborg med Sven Wisborg. Livet igenom stavade makarna det gemensamma efternamnet olika. Anna med det enkla V, Sven med det dubbla W. Redan innan de gifte sig drev de en biografrörelse i en hyrd lokal vid Hornstull. Rörelsen blev mycket framgångsrik och de kunde bygga flera egna biografer. Med åren blev Anna och Sven förmögna på sin biografrörelse och 1944 donerade de därför 300 000 kr som grundkapital i en stiftelse: Anna Johansson-Visborgs stiftelse vars uppgift var att fortsätta bygga lägenhetshus med bra och billiga bostäder. Anna Johansson-Visborg byggde även ett semesterhem i Lilla Lindhult, på platsen där hon växte upp. Det stod klart 1946, men lades ner i mitten på 1950-talet.
Under andra världskriget deltog Anna Johansson-Visborg även i beredskapsarbete, bland annat genom att ta emot finska barnfamiljer som boende på semesterhemmet. Hon var aktiv i insamlingar för att bistå finländarna, bland annat med mobila tvättstugor. För sitt mångåriga arbete tilldelades Anna fyra medaljer: S:t Eriksmedaljen 1939, Silvernålen 1945, Illis quorum 1941 och Vinterkrigsmedaljen 1945.
Anna Johansson-Visborg gick bort 1953. Hon är begravd på Sandsborgs kyrkogård. Efter henne finns de två stiftelserna kvar. År 2010 uppkallades ett litet område i hörnet av Thorildsvägen/Creutzgatan till Bryggar-Annas täppa. Den ligger inte långt ifrån bryggeriet där hennes gärning började och där hennes första egna bostad, vindskupan i Holmia arbetarbostäder, låg.
