Gulli Petrini tillhörde den frisinnade liberala vänsterrörelsen vid sekelskiftet 1900. Hon gjorde sig känd som en av rörelsens mest karismatiska talare och åkte landet runt för att sprida kampen för kvinnlig rösträtt.
De talande kvinnorna
År 1908 publicerades i Stockholms Dagblad en artikel som hette ”Våra kvinnliga talare”. Där stod att läsa:
Ur den starka förenings- och folkupplysningsverksamhet som på senare år har utbredt sig öfver landet, och i hvilken kvinnorna tagit den icke minst verksamma delen, har uppstått en ny kvinnotyp som vi kunna kalla kvinnan i talarstolen, och som numera blifvit en integrerande del i det moderna kulturlifvet. […] De flesta ha lämnat sina lugna platser vid hemmets härd för att gå ut och tala till människorna och bereda väg för reformer som vänta sin lösning. Kvinnliga talare äro nu icke längre något så märkvärdigt ens i de aflägsnaste platser i Sverige.
Talarstolen, som dittills varit en symbol för mäns makt och myndighet, hade börjat beträdas av kvinnor – ett tecken på att en viss förändring i det offentliga rummet hade skett när det gällde relationen mellan könen. En kvinna i talarstolen dök upp i många sammanhang. Inte minst för att landet vid det nya århundradet korsades av kvinnliga ”resetalare” som tillhörde den svenska rösträttsrörelsen och som propagerade för kvinnlig rösträtt. Signe Bergman, en av de mycket aktiva i rörelsen, skrev i ett brev: ”vi behöver en armé av talande tungor”. Talandet och talarstolen var nödvändiga för att kunna driva politiska frågor.
En av de mest kända av denna nya ”kvinnotyp” av talande kvinnor var fil. dr. Gulli Petrini, en framstående aktivist i just denna rörelse. Redan som ung studentska i Uppsala blev hon uppmärksammad som en temperamentsfull och flitig debattör inom den liberala vänsterrörelsen. Hon blev också en av de främsta talarna inom Landsföreningen för kvinnans politiska rösträtt (LKPR) och arbetade som resetalare i flera år. Och hon var inte ensam: Lydia Wahlström, Anna Whitlock, Ann Margret Holmgren, Frigga Carlberg, Augusta Tonning, Anna Lindhagen och många fler reste omkring i landet och stod i talarstolar i föreningshus, nykterhetsloger, flickskoleaulor, i kommunalhus, parker och på gator och torg.
Bildad och radikal
Gulli Petrini var professorsdotter och kom från en familj fylld av bildningstraditioner. Många syskon och en stor politiskt engagerad släkt utgjorde en viktig bakgrund till hennes engagemang för kvinnors rättigheter. Två av hennes fastrar var föregångare när det gällde utbildning för flickor – de startade en verksamhet som kallades ”rossanderska kurserna”, ett slags tidigt lärarinneseminarium, där kända feminister som Anna Whitlock och Ellen Key hade varit elever. Hon och henne systrar sattes i kända flickskolor – Åhlinska skolan och sedermera Wallinska skolan där hon tog studentexamen år 1887.
Det var självklart för både Gulli Petrini och hennes far, överkirurg och professor vid Karolinska institutet, att hon skulle fortsätta sina studier vid universitetet. Hon läste matematik och fysik i Uppsala och disputerade i fysik år 1900. Genom familjens försorg blev hon inackorderad i professor Fritiof och Ann Margreth Holmgrens hem – Villa Åsen i Uppsala. Detta hem var en känd samlingspunkt för frisinnade och radikala studenter och blev en givande miljö för en frispråkig ung dam som Gulli Petrini.
Hon gifte sig borgerligt med en naturvetare, docent Henrik Petrini och efter studierna flyttade paret till Växjö där han blev lektor i gossläroverket och hon tjänstgjorde i flickskolan. Detta unga, radikala och kristendomskritiska par blev lite ”för mycket” för den kyrkligt dominerade miljön i Växjös skolkretsar. Ständiga konflikter uppstod mellan domkapitlet och lektor Petrini, bland annat för hans kritik av katekesläsningen i folkskolan och syn på prästvälde och kyrklig disciplin. Han kallades av somliga för ”biskoparnas skräck”. Hustrun drabbades också. Hon blev avsatt från sin tjänst i flickskolan för att hon under en lektion hade hävdat att människorna enligt Darwin härstammade från aporna och alltså inte var skapade av Gud.
Gulli Petrini hävdar senare i livet att det var denna händelse – plus en del andra orättvisor i tjänstefrågor – som gjorde henne till rösträttskvinna och folkbildande politiker. Men hon blev alltså inte bitter eller stängde in sig i ett laboratorium. I stället tog hon tjänst som resetalare åt Landsföreningen för kvinnans politiska rösträtt (LKPR) och Frisinnade Landsföreningen och började en ny karriär som rösträttsagitator. Hon blev ordförande i Växjökretsen av LKPR och anträdde långa turnéer i hela Sverige för att ”predika rösträtt”. En lång period satt hon också i Växjö stadsfullmäktige där hon mestadels tog upp en rad sociala frågor som berörde kvinnor och barn.
Idéerna spreds med tåget
I Petrinis digra brevsamling, som finns bevarad på Göteborgs universitetsbibliotek, finns mycket information om hennes erfarenheter i talarstolen och alla vedermödor som väntade när hon färdades genom landet med en rad olika färdmedel för att sprida budskapet om rösträtten även till mindre orter. Agitationsresor även för kvinnor hade blivit möjliga tack vare stambanornas, kanalernas och landsvägarnas utbyggnad och den nya tekniken med telegraf, snabbare postgång och telefon underlättade resor och planering. Man kan säga att de nya feministiska idéerna om rösträtt ”åkte tåg” tillsammans med sina resande talare. Det märktes också på att nytillkomna lokalföreningarna inom LKPR låg som pärlband efter stambanornas orter och småstäder. Man förstår av spridningen att resetalare hade hållit möte och grundat lokalföreningar under sina turnéer.
Varje ny resa krävde långa förberedelser och noggranna angivelser om tågtider, vem som skulle möta och hjälpa till, möteslokalen, övernattningar etc. Här är det Signe Bergman i Stockholm som år 1907 planlägger en resa som Gulli Petrini ska göra i Norrbotten och som inkluderar alla slags färdmedel och transporter:
Bäst vore att börja i Skellefteå, tåg till Bastuträsk, häst till Skellefteå (5 mil), där föredrag kunde hållas på aftonen andra dagen, Ursviken tredje dagen, häst Ursviken-Piteå (8mil) 5:e dagen i Piteå, 6:e dagen med båt till Luleå, där man är kl 12 fm, 7de dagen båt till Neder-Kalix, 8de dagen båt till Haparanda, 9de dagen båt till Luleå, 10de dagen tåg till Kiruna, 12 Gellivare, 13de till Boden, 14de Jörn, därifrån med häst till Arvidsjaur(7mil) sen åter till Jörn och Umeå och sedan söderut igen. /—/ du skall hålla rena rösträttsföredrag.
Ilska och nervositet
Och doktor Petrini var en populär talare. Kunnig, orädd, humoristisk och hon vågade visa sin ilska över samhällets orättvisor. I ett inbjudningsbrev står det: ”Du får tala hur ilsket du vill och så länge du kan.” I ett annat brev uppmanas hon att ta det lugnt och inte reta upp den eller den personen.
I brevsamlingen finns en provkarta på olika ämnen som man önskar att hon skall hålla föredrag om och om möten med olika folkbildare, mötesarrangörer och rösträttsaktivister. Men det var inte lika lätt för alla: hennes gamla studentkamrat från Uppsala, bosatt i Karlstad, Gerda Hellberg var uppstigandet i talarstolen ibland ångestladdat och hon beklagar sig i breven över att hon känner sig som ”en arm trasa … vill bara gråta, har nervös hjärtklappning och hela nervnätet reser på sig och ruskar sig då och då…”.
Skribenten i Stockholms Dagblad fick rätt: ”Kvinnliga talare äro numera icke längre någon sällsynthet”. Och det var bland annat kvinnorna i rösträttsrörelsen som bröt ny mark för att ändra på inställningen till den manliga talarstolen.
Christina Florin, professor emerita i historia Stockholms universitet.
Texträttigheter: Du får använda materialet fritt om du anger upphov (fotograf, författare, konstnär). CC BY-NC
Bildrättigheter: Bilden är en stillbild ur journalfilmen Veckorevy från 1921-09-19 / SVT arkiv. Gå till filmen i Filmarkivet.se.
Hänvisa till artikeln så här: Christina Florin, ”Gulli Petrini – kvinnan i talarstolen”, artikel på Demokrati100.se, www.demokrati100.se/gulli-petrini-kvinnan-i-talarstolen/ (hämtad ÅÅÅÅ-MM-DD).
