Året är 1918. Det är den 17 december och riksdagen har just sagt ja till allmän och lika rösträtt. Hur gick det till? Vilka grupper och individer var indragna i avgörandet?
Rösträttens historia har både mer händelselösa och händelserika skeden. Dess avgörande senhösten 1918 ska här iscensättas med huvudaktörerna. Alltså: Ridån upp för Rösträttens seger. Ett politiskt drama i en akt. I rollerna:
Regeringen
Statsministern Nils Edén, liberal
Högern, AVF
Vänstersocialisterna, SSV
Kvinnornas rösträttsrörelse, LKPR
Fackföreningsrörelsen, LO
Kungahuset
Näringslivet
Böndernas organisationer
Dramat inleds med ett telegram om det tyska kejsardömets kollaps den 9 november:
– Kejsaren har avgått och flytt. Republik har utropats. Socialdemokraterna tar över. Revolutionära socialister och väpnade högerextremister mobiliserar sina styrkor.
Den svenska regeringen (liberaler och socialdemokrater) tar tillfället i akt. Man publicerar den 14 november en kommuniké där reformplanen presenteras, utformar en proposition till den extrariksdag som egentligen var tänkt att handla om andra frågor och uppmanar arbetarna att ge regeringen sitt aktiva stöd. Fackföreningarna värnar om samhällslugnet och försvarar regeringen mot vänstersocialisternas revolutionära paroller, exempelvis uppmaningen den 11 november om storstrejk.
Med oron runt Europa som stöd förklarar regeringen:
– Bara en full demokratisering kan förhindra social oro också här i Sverige. Författningsfrågan måste lösas nu!
Högern hade så sent som på den ordinarie vårriksdagen sagt blankt nej, nu gällde det för regeringen att passa på i det förtätade läge som uppstått. Statsministern Nils Edén, liberal:
”I tider som den världen nu genomlever, gäller det för varje statsledning, som är medveten om sitt ansvar, att göra sitt yttersta för att icke försumma det psykologiska ögonblick, då det gäller att inrikta rörelsen inom samhället mot mål, som överensstämma med samhällets verkliga livsintressen.” Statsministern Nils Edén (liberal)
Högern, i form av Allmänna Valmansförbundet, är skakade och samlas till möte.
– Vi har redan släppt motståndet mot kvinnornas rösträtt. Kanske vi kan hoppas på att de röstar mer konservativt än männen? Den graderade skalan måste också falla. Men låt oss för stabilitetens skull rädda andra hinder för rösträtten så att tvåkammarsystemet inte faller samman, och vårt inflytande med det. Vi kan knappast göra något annat.
Två representanter för samhällsfred och mot radikal politik, kungahuset och storföretagen, träder nu in på scenen för att påverka högern.
Kung Gustaf V:
– Jag måste se till så att landet inte hamnar i kris, med uppror eller andra problem som följd. Högern måste ge med sig!
Näringslivet:
– Samhällsfred och lugn på arbetsmarknaden är A och O för oss. Regeringens reform är inte så farlig. Högern måste ge med sig!
Dramatiken förflyttas i början av december till riksdagens mötesrum. Förhandlingarna i det Särskilda utskott som tillsatts, förs över till en mindre grupp där regeringspartierna och högern är representerade. Senare fortsätter dramat i en ännu mindre grupp på fyra innan överenskommelsen är klar. Triumferande utropar de:
– Så här får det bli! Allmän och lika kommunal rösträtt vid 23 år, för minst ett av de tre senaste åren måste skatten vara betald, för landstingsvalen krävs 27 år vilket också är gränsen för valbarhet. Till andra kammaren krävs också 23 år, inget krav på betald skatt för att rösta.
Lantmännen har knappt synts till på scen. I skymundan har någon av bönderna varnat för att släppa helt på ”ordentlighetskravet” vid kommunalvalen. De är rädda för att de som inte sköter sin ekonomi och har skulder till staten ska få inflytande.
Men kvinnorna då? Deras kamp för rösträtt har skildrats i tidigare pjäser om tiden från sekelskiftet 1900 till första världskrigets utbrott 1914. I slutskedet har de trots allt biroller. De fortsätter sin aktiva kampanj i kulisserna, men längst fram på scen står högerns hållning till den kommunala rösträtten och de garantier partiet vill ha.
När Särskilda utskottets förslag godkänns i kamrarna den 17 december ges en försäkran, som kräver beslut på två riksdagar med val däremellan, en beslutskedja som den extra riksdagen inte kan påbörja.
”Slutligen har förutsatts, att politisk rösträtt skall genom grundlagsändring tillkomma jämväl kvinnorna.” [de flesta män fick rösträtt 1909].
Först med beslutet vid den ordinarie riksdagen 1919 vågar kvinnorna ta ut segern. Men ett reellt inflytande krävde många akter till.
Texten är en dramatisering, men Nils Edéns uttalande och den slutgiltiga försäkran är citat från tiden.
Torbjörn Nilsson
Professor i historia, Södertörns högskola
Texträttigheter: Du får använda materialet fritt om du anger upphov (fotograf, författare, konstnär). CC BY-NC
Bildrättigheter: Bilden visar en biografgardin och texten Sista akten, kollage av Demokrati100.
Hänvisa till artikeln så här: Torbjörn Nilsson, ”Sista akten i rösträttsdramat”, artikel på Demokrati100.se, www.demokrati100.se/sista-akten-i-rostrattsdramat/ (hämtad ÅÅÅÅ-MM-DD).
