Under fjolåret fick jag en spännande förfrågan från Mediabruket i Stockholm. De jobbade med en dokumentär om kampen för kvinnlig rösträtt och sökte spår i arkiven av Ann Margret Holmgrens Norrlandsresa år 1903. Holmgren höll föredrag på olika orter i hela Sverige för att uppmana till bildandet av lokala grenar av Föreningen för Kvinnlig Politisk Rösträtt (FKPR), och reste norrut under hösten 1903.

Jag blev genast entusiastisk – det är inte bara ett ämne som intresserar mig, utan också något som vi har en hel del fint material kring. Bland de många arkiven hos oss på Arkivcentrum finns exempelvis en vacker fana, protokollsbok och medlemsförteckning för Luleåavdelningen av FKRP, daterad 1907-1909.

I Norrbottens-Kuriren hittade jag såväl annonser inför Holmgrens föredrag som artiklar som beskriver dem. Besöket i Luleå beskrivs i detalj och tycks ha varit mycket lyckat, med 40-talet namnunderskrifter, medan Kirunaborna var betydligt mer svårflirtade med mestadels män i publiken.

Filmteamet beslöt sig för att följa Ann Margret in i länet, till Malmberget och Kiruna, innan de avslutade med ett besök hos oss. Arkivcentrum (och jag själv) figurerar alltså i första delen av dokumentärserien ”Kvinnorna på fröken Frimans tid”. Även om mina trettio sekunder i strålkastarljuset är roliga så är det faktum att kvinnorna lyfts ur historiens glömska än bättre – särskilt i mina egna hemtrakter.

Sedan flera år tillbaka har jag lekt med tanken att på ett eller annat sätt lyfta fram de många starka och betydelsefulla kvinnor som dyker upp i offentlighetens ljus i Norrbotten vid 1900-talets början. ”Alla dessa fröknar” heter projektet i mitt huvud. I fokus står de många beundransvärda kvinnor jag stött på i arkiven. Dessa kvinnor, födda omkring hundra år innan min egen generation, har varit med och skapat de rättigheter och livsförutsättningar som jag vuxit upp med och länge tagit för givna.

Att de var just fröknar är ingen slump, då gifta kvinnor i regel fick avsäga sig sina egna karriärer och mycket av sin självständighet. Flera av kvinnorna på min lista var dessutom lärarinnor, och alltså fröknar dubbelt upp!

Fokus hamnar på Luleå av den anledningen att här finns den enda (vad jag vet i alla fall) bevarade protokollsboken från lokala FKPR-avdelningar i Norrbotten. I staden fanns flera viktiga faktorer på plats som möjliggjorde att kvinnor kunde slå igenom på områden som tidigare varit förbehållna männen. Här fanns en stark medelklass och kvinnor som tidigt organiserat sig – faktum är att Luleå Fruntimmersförening, bildad 1857, är en av stadens allra äldsta. En annan viktig pusselbit var utbildning – Luleå Elementärläroverk för flickor startades år 1875 av Elina Benckert och Ester Lönnegren. Flickskolan kom att bli grogrunden för mycket av det som komma skulle.

I det här inlägget vill jag alltså ta chansen att teckna några ”idolporträtt” av de starka kvinnor som lyfte FKPR:s fana i Luleå. De kämpade inte bara för rösträtt, utan för en bättre värld; för jämlikhet, utbildning, social trygghet och rättvisa, fred och frihet.

Anna Gustafsson (1860-1944), ordförande / vice ordförande i FKPR Luleå.

”Kunskap är makt var mottot för hennes arbete inom alla områden.” (W.L . Wanhainen)

Anna Gustafsson var länsmejerska i Norrbottens Hushållningssällskap under åren 1892-1924/25. Hon var en driftig, orädd och mångbegåvad lantbrukardotter från Kållandsö som efter utbildning till mejerska antog utmaningen att bli länsmejerska i det avlägsna Norrbotten. Långa resor, främmande språk som finska och de konservativt motsträviga bönderna tacklade hon med framgång där många innan henne misslyckats. Anna Gustafsson räknas med rätta som en pionjär inom sitt fält.

Mejerinäringen var outvecklad, för att inte säga primitiv då Anna Gustafsson kom till Norrbotten – praktiskt taget all mjölk förädlades fortfarande till smör i hemmen. Anna Gustafsson moderniserade mjölkhanteringen med både utbildning, organisering och ny teknik. En mejeriskola och omkring trettio andelsmejerier skapades under hennes ledning, och hon lade grunden för det som skulle komma att bli Norrbottens Producentförening (senare Norrmejerier).

Hennes engagemang slutade inte där – alla sidor av lanthushållning intresserade Anna Gustafsson, som flitigt höll föredrag och kurser, skrev artiklar och anordnade studieresor för husmödrar. Hemslöjden och trädgårdsskötseln var favoritområdena bland en rad andra.

Utanför Hushållningssällskapets tjänst var Anna Gustafsson lika energisk, och tog sig an ett stort antal förenings- och förtroendeuppdrag. Hon var t ex ordförande i landstingets skolköksstyrelse och verksam inom husmodersföreningen, djurskyddsföreningen, Fredrika Bremerförbundet och inte minst Norrbottens museum. Anna Gustafsson var nämligen den första kvinnan i Norrbottens museiförening, den organisation som med tiden blev Norrbottens museum.

Tillsammans med den gode vännen David Törnqvist, intendent och sekreterare i museiföreningen, var Anna Gustafsson en drivande kraft i skapandet av friluftsmuseet Hägnan, till en början förlagt till Gültzauudden. Samma radarpar låg också bakom skapandet av Norrbottensdräkten år 1912. Genom de många och långa resorna i länet införskaffade hon också många föremål till museets samlingar, mestadels textilier.

Anna Gustafsson tilldelades Norrbottens Hushållningssällskaps guldmedalj vid sin pensionering.

Siri Holm (1870-1960), medlem i FKPR Luleå.

”Idealist av renaste vatten” (om Siri Holm då hon fyllt 70 år, NK)

Sigrid eller Siri Holm var uppvuxen i Luleå, dotter till läroverksadjunkt O. M. Holm. Efter utbildning i Stockholm blev hon år 1891 lärarinna vid flickskolan i Luleå, en tjänst hon innehade fram till pensionen 1930.

Nykterhetsrörelsen var stark i Luleå i början av 1900-talet och Siri Holm var en av förgrundspersonerna. Hon bildade Luleås kvinnliga nykterhetsförening (LKN) år 1902. Föreningen diskuterade inte bara nykterhet, utan behandlade en rad andra sociala och rättsliga frågor, inte minst kvinnosaken. ”Är det önskligt att kvinnorna skola ha samma lön för samma arbete?”, frågade man sig exempelvis vid ett av mötena.

LKN uppgick i Vita bandet 1913, men var fortfarande i högsta grad förknippad med Siri Holm, som var dess ordförande ända fram till 1953.

Holm var dessutom engagerad i en rad andra ideella strävanden, till exempel djurskydds- och fredsrörelsen, missionen och rösträttsrörelsen. År 1910 blev Siri Holm den första kvinnan i Luleå stadsfullmäktige och sjätte inröstade kvinnan i fullmäktige i Sverige. Hon var ledamot av fullmäktige fram till 1919. Under 1910-talet förbjöd stadsfullmäktige flera gånger detaljhandel med brännvin.

O.M. Holm hade suttit i fullmäktige i närmare trettio år, bland annat som ordförande. Dottern Siri följde i hans fotspår och hade alla de rätta förutsättningarna för att lyckas – förutom just det att hon var kvinna. I en liten artikel i NK 1964 kan man läsa om de kvinnliga pionjärerna i stadens politiska styre. Där låter det som att hon utan problem och med självklarhet klivit in i fullmäktige. Men själv noterar hon i en jubileumsartikel om nykterhetsrörelsen att det inte var utan friktion.

”Den där ohängda S.H., henne skulle man då vilja få bort.”, sade en okänd ledamot av fullmäktige, medan skribenter i tidningen Norrskensflamman gjorde sig lustiga över hennes vana att ta med sig stickningen till mötena.

2016 beslutade Luleå kommun att namnge de nya cykelbroarna i staden efter Siri Holm, tillsammans med Märta Bucht, Linda Fagerlin och Lotten Burman. Alla fyra var engagerade i rösträtts- och nykterhetsfrågor i Luleå i början av 1900-talet och pionjärer inom det kommunala arbetet.

Anna Svensson (1873-1947), sekreterare i FKPR Luleå fr o m dec 1908.

”Hennes undervisning var som hon själv – klar, saklig och fri från alla oväsentligheter.” (Karin Lindgren-Rietz)

Anna Svensson föddes i Östergötland där hon gick i Linköpings flickskola. 1887 flyttade familjen Svensson till Luleå. Den 15-åriga Anna inledde sin långa lärargärning 1888 vid den Norbergska privatskolan i staden, för att snart övergå till Luleå Elementärläroverk för flickor. Efter vidareutbildning i Stockholm återkom hon till skolan 1897 och tog över ägarskapet och rollen som föreståndarinna – senare kallat rektor – från Elina Benckert år 1909.

Anna Svensson var, liksom kollegorna Siri Holm och Märta Bucht, både politiskt och ideellt engagerad trots att ansvaret för skolan måste ha tagit upp mycket av hennes tid. Hon blev den andra kvinnan i stadsfullmäktige i Luleå, ett år efter Siri Holm. Från 1912 och ända fram till 1934 var Anna Svensson ledamot i fullmäktige och arbetade idogt för de frågor som intresserade henne, framför allt nykterhet, fred och kvinnorörelsen. Liksom vännen Märta Bucht var hon medlem i Frisinnade kvinnoklubben och skolans SSUH-förening, samt förstås FKPR.

Att Anna Svensson var en känd profil i sin dåtid är tydligt, men för mig känns hon som lite av en doldis, kanske mer bortglömd än de andra. I flickskolans jubileumsskrift beskrivs Anna Svensson som en skicklig pedagog med gedigna kunskaper, ständig innovationslusta och god organisationsförmåga. Hon blev storslaget firad då hon gick i pension år 1933 och blev belönad med kunglig medalj för medborgerlig förtjänst. Samtidigt övergick flickskolan i kommunal regi och en epok avslutades.

Märta Bucht (1882-1962), ordförande fr o m dec 1908 till föreningens upplösande 1920.

”Samhället behöver många sådana kvinnor, kloka, goda, modiga och mänskliga.” (Anna Svensson)

Märta Bucht, dotter till kartografen G. W Bucht, växte upp i Luleå. Hon fick sin utbildning vid flickskolan, där hon efter vidareutbildning i Stockholm tog plats i kollegiet år 1907. Hon var lärarinna vid skolan fram till pensionering år 1948, men fortsatte att arbeta med vikariat ett flertal år. Dessutom var Märta Bucht starkt engagerad i ett antal ideella och politiska strävanden, där hennes outtröttliga entusiasm och goda förmåga att uttrycka sig tal och skrift gjorde henne till en viktig och drivande kraft.

Internationella Kvinnoförbundet för Fred och Frihet byggdes upp på den avsky för krig och våld som skapades av första världskriget. Märta Bucht reste som en av tolv svenskor till Zürich för bildandet av förbundet, och förblev sedan Luleåkretsens ordförande i 40 år. Att ett dekret kom från huvudstaden i maj 1940 om att alla medlemsmatriklar och protokoll skulle brännas vittnar om att arbetet för fred ingalunda var utan kamp och faror. Hitlertiden var svår, berättar Bucht i en artikel i NK 1961. ”[…] vi visste ju alla att vi stod på tyskarnas svarta lista.”

Märta Bucht engagerade sig också i Frisinnade kvinnoklubben i Luleå, Vita Bandet, Norrbottens föreläsningsförbund m fl föreningar. Hon var ledamot i stadsfullmäktige och i folkskolestyrelsen (1911-1930), dessutom barnavårdsman och innehade förtroendeuppdrag av landstinget. För SSUH:s barnkoloni i Måttsund gjorde Märta Bucht stora insatser via flickskoleföreningen Rimfrost. Hon blev belönad med kunglig medalj och orden för sina insatser i samhället.

Emma Isakson (1880-1952), kassör i FKPR Luleå fr o m dec 1908.

”Hon stod på egna ben och såg med egna ögon.” (Ivar Frick)

Emma Isakson var dotter till Norrbottens-Kurirens grundare, Nils Petter Isakson, och fick liksom sina systrar sin utbildning på flickskolan i Luleå. Precis som bröderna Georg och Rudolf arbetade Emma tidigt i familjeföretaget. Hon tog över posten som kassör från Rudolf år 1908 och blev därmed en maktfaktor vid tidningen och den som höll i företagets hela ekonomi. 1924 valdes hon in i företagsstyrelsen, där hon 1945 tog över som ordförande. Samma år blev hon även ansvarig utgivare för tidningen. Ändå var och förblev hon ”kassörskan”, trots att hon med rätta kunnat titulera sig direktör.

Utöver arbetet var Emma Isakson aktiv inom lottakåren, som kassör och ordförande för Luleå Lottakår och en tid som chefslotta i överstyrelsen som representant för hela Norrland. Hon var kassör i FKPR Luleå (som naturligtvis kunde annonsera gratis i Norrbottens-Kuriren) samt i styrelsen för Luleå Fruntimmers Pensions- och Understödsförening.

Hon beskrivs i jubileumsspalter och minnesord i den egna tidningen bl a som klok, sansad och beslutsam, med ett rättframt och stundtals barskt sätt men också ett gott hjärta. ”Sträng men rättvis”, sägs Emmas valspråk vara.

Emma Isaksons egna ord, förevigade på diktafonrulle nedlagd i tidskapseln som begravdes i Kurirenhuset 1936, är blygsamma i uttryckandet av den roll hon själv spelar:

”Att nu vara kassörska i Norrbottens-Kuriren är nu ej så svårt. Visserligen är utgifterna stora, men vi ha också inkomster. Annat var det för ett 70-tal år sedan, då min far, boktryckaren N.P. Isakson, kom hit upp. Dagskassan var ibland 37 öre. Tiderna ha gått framåt, och genom arbete, sparsamhet och gott förstånd har företaget blivit vad det nu är. Måtte nu även kommande släktled fortsätta i samma fotspår, så hoppas jag att Norrbottens-Kuriren skall få fortleva i många generationer och vara till arbetsglädje och utkomstmöjligheter för dem, som ärligen arbeta inom företaget.”

Trots att hon knappast förhäver sig i ord så råder det inget tvivel om att Emma Isakson var den som bestämde – och trots att brodern Rudolf talar betydligt längre så är det Emma som får ordet först.

Vid tangentbordet:
Karin Tjernström, arkivarie

Mer om fröknarna i Luleå och den kvinnliga rösträttsrörelsen i:

Rönnbäck, Josefin. 2004. Politikens genusgränser – den kvinnliga rösträttsrörelsen och kampen för kvinnors politiska medborgarskap. Stockholms universitet. Stockholm

Florin, Christina. , 2006. Kvinnor får röst – kön, känslor och politiska kultur i kvinnornas rösträttsrörelse. Atlas. Stockholm.

”Flickskolan i Luleå 1875-1965”, Svea Bergström och Bengta Risberg, 1965

Norrbottens-Kurirens arkiv (deponerat vid Norrbottens museum). Se särskilt Marianne Söderbergs berättelse om Emma Isaksson: http://www.kuriren.nu/nyheter/150-ardel-6-kassorskan-en-kvinna-att-rakna-med-6156694.aspx

Märta Buchts privatarkiv (NF 1978)

Anna Svensson och Betty Strates privatarkiv (Nbm 77)

Vita Bandet Luleå (NF 785)

Norrbottens Läns Hushållningssällskap (NF 143)