Frida Stéenhoff var författaren och samhällsdebattören som introducerade begreppet feminism i det tidiga 1900-talets kulturdebatt. Hon skrev i första hand dramatik och väckte återkommande debatter med sina kontroversiella skådespel, men hon var också engagerad i den vidare samhällsdebatten.
Frida Stéenhoff föddes 1865, som dotter till Helga och Bernhard Wadström. Fadern var en av grundarna av Evangeliska Fosterlands-Stiftelsen och komminister i Klara församling i Stockholm. Under perioder var han prinsessan Eugénies själasörjare. När modern dog 1879 kom prinsessan att fungera som ett stöd för familjen och hon uppmuntrade särskilt Frida Stéenhoff, som då endast var 13 år, att utveckla sina konstnärliga anlag. Familjen tillbringade flera somrar på hennes sommarställe Fridhem på Gotland. Till denna tid skulle Frida Stéenhoff senare återkomma i den delvis självbiografiska romanen Filippas öden år 1918.
Den unga Frida Stéenhoff fick en för tiden gedigen utbildning. Hon genomgick Normalskolan för flickor och gick därefter de tre högsta klasserna vid Åhlinska skolan i Stockholm, känd för att ha fostrat moderna, självförsörjande och emancipationsmedvetna kvinnor. Redan under skoltiden reagerade hon mot den stränga religiositet som präglade hemmet. Detta förstärktes då hon våren 1883 sändes till Schweiz för att studera franska och ta målarlektioner. I breven hon skrev hem var hon fascinerad av tidens nya och moderna tankegångar och blev alltmer övertygad om att hon inte kunde dela sin fars religiösa övertygelse. Religionskritiken kom sedan att vara ett centralt tema i hennes författarskap.
När Frida Stéenhoff kom tillbaka till Stockholm våren 1884 inriktade hon sig på att läsa in en gymnasieexamen. Hon kom halvvägs, då hon år 1886 tog det som kallades "Lilla studenten", det vill säga examen i tyska och naturkunnighet. Avbrottet berodde på att hon då hade träffat sin blivande man, läkaren Gotthilf Stéenhoff. Året därpå gifte de sig och slog sig sedan ned i Sundsvall, där maken sedan en tid tillbaka hade sin läkarpraktik. Det var där som hon kom att debutera som dramatiker.
Under de första åren i Sundsvall ägnade sig Frida Stéenhoff framför allt åt måleri och åt deras första barn, dottern Fanny, född 1888. Men lusten att skriva trängde sig på och resulterade i fyra artiklar för tidskriften Idun, som visar att hon redan då hade tagit till sig radikala idéer i kvinnofrågan. År 1886 debuterade hon i bokform med sitt första drama, Lejonets unge, som hon skrev under pseudonymen Harold Gote. Dramat var kompromisslöst i sin kritik av samhällets konventioner. Genom att låta dramats huvudperson, bildhuggarinnan Saga, välja kärleken, friheten och konsten framför äktenskapet och genom att antyda barnbegränsning utmanades religion och samhällsmoral i grunden. När dramat året efter spelades på Sundsvalls teater rasade det borgerliga etablissemanget. Lejonets unge väckte därefter enorm debatt varhelst det sattes upp. Frida Stéenhoff skrev sedan i rask följd flera dramer, som hon fick både erkännande och kritik för. Hon fick ofta beröm för sin dramatiska förmåga och stilistiska talang, medan kritiken mest gällde de ämnen och idéer hon valde att ta upp. Hennes dramer handlade alla på olika sätt om relationen mellan könen, om kärlekens natur och om kvinnans rätt till ett eget liv, men också om barnets rätt. ”Låt detta bli barnets århundrade” låter hon en av sina karaktärer i Lejonets unge yttra. Ett uttryck som Ellen Key senare bad att få använda som titel på ett av sina mest kända verk.
Efter sekelskiftet började Frida Stéenhoff även att engagera sig i den offentliga debatten, i tal och i skrift. Hon skrev om prostitution, barnbegränsning, rösträtt, äktenskap, krig och fred. Hon var en udda och kontroversiell fågel i dåtidens litterära och politiska samtal och hennes dramer och debattskrifter orsakade återkommande debattstormar. Motskrifter skrevs och protestmöten anordnades i samband med teaterföreställningar och föredrag. Som mest omdebatterad var Frida Stéenhoff under tiden i Sundsvall. Det gällde också hennes man, Gotthilf Stéenhoff, den socialt engagerade fattigläkaren, som orsakade återkommande strider i stadens olika nämnder, när han ville minska religionsundervisningen i skolan eller vägrade att besiktiga prostituerade kvinnor. Via honom fick Frida Stéenhoff en nära inblick i fattigdomen och nöden, inte minst i de ensamstående mödrarnas svåra situation. Han stod också alltid vid hennes sida då debatterna rasade.
År 1903 höll Frida Stéenhoff sitt första offentliga föredrag under rubriken Feminismens moral, vilket också blev titeln på den efterföljande skriften. Detta var inledningen till ett samhällskritiskt feministiskt projekt som skulle bli mer uttalat efterhand. Hon delade kvinnorörelsens strävan efter jämställdhet mellan män och kvinnor på olika områden, men det är tankar kring familjen, kärleken och moderskapet som är i fokus i såväl denna som i hennes senare skrifter. Det var genom en analys av äktenskapet som orsakerna till kvinnors underordning skulle förstås. Skriftens kritik av äktenskapsinstitutionen är hård. Den rådande moralen gav plats för lagliga förbindelser, för celibat och prostitution, men inte för kärleken, var författarens slutsats. En social uppvärdering av moderskapet, ekonomiskt oberoende för kvinnor och barn och moralisk nyordning är hennes vision för framtiden. Dessa tankegångar utvecklade hon ytterligare bland annat i föredraget och skriften Penningen och kärleken, 1908. Frida Stéenhoff var inspirerad av nymalthusianismen och också av tidens arvs- och rashygieniska tankar, vilket tydligast framgår i Humanitet och barnalstring från 1905, där hon talar om barnbegränsning, men framför allt om behovet av sociala reformer.
Inom kvinnorörelsen i Sverige fanns en stark tveksamhet inför Frida Stéenhoffs idéer. Hon fick stöd från de delar av rörelsen som hade en mer radikalliberal framtoning, och för sina tankar kring barnbegränsning fick hon gehör inom delar av den socialdemokratiska kvinnorörelsen. Själv tyckte hon att den svenska kvinnorörelsen var alltför måttfull och pragmatisk och lät sig i stället inspireras av de rörelser i Frankrike och Tyskland som inriktade sig på dessa mer kontroversiella frågor. Idéer liknande hennes finner vi till exempel hos Rosa Mayreder, Helene Stöcker och Grete Meisel-Hess i Tyskland och hos Caroline Rémy i Frankrike.
Frida Stéenhoff förblev politiskt obunden, influerad av såväl socialism som liberalism. Efter sin författardebut sökte hon närmare kontakt med tidens radikala kulturella elit genom brevväxling och resor till huvudstaden och ut i Europa. I hennes nätverk finner vi exempelvis Georg Brandes, Algot Ruhe, Hinke Bergegren och Ellen Key. Den sistnämnda hade tagit kontakt med Frida Stéenhoff apropå Lejonets unge och därmed uppstod en livslång vänskap mellan de två. I mycket var de eniga, inte minst i kritiken av religionen och rådande äktenskaps- och sexualmoral, men de skilde sig åt i synen på kvinnans natur och roll i samhället. Ellen Key utgick från ett särartstänkande och såg moderskapet som kvinnans viktigaste uppgift, medan Frida Stéenhoff i stället värnade kvinnans rätt till både arbete och moderskap och vände sig mot den gängse könsuppdelade moralen, där mannen fick stå för förnuftet och kvinnan för känslosamheten.
År 1908 lämnade familjen Stéenhoff, som 1898 utökats med sonen Rolf, Sundsvall och flyttade till Oskarshamn där Gotthilf Stéenhoff utnämnts till provinsialläkare. De stannade där i fyra år, vilka blev mycket produktiva för Frida Stéenhoffs del. Hon gav ut tio skrifter, varav tre dramer och en novell, och skrev dessutom artiklar för olika tidningar och tidskrifter. Hon var vidare aktiv i stadens kvinnliga rösträttsförening, och ingick under en tid i centralstyrelsen för Landsföreningen för kvinnans politiska rösträtt, där hennes syster Ellen Hagen hade en framträdande roll. År 1911 deltog Frida Stéenhoff i den kongress i Dresden då Bund für Mutterschutz und Sexualreform bildades och hon blev också invald i styrelsen. Efter återkomsten till Sverige tog hon initiativ till Föreningen för moderskydd och sexualreform, en svensk avdelning av den internationella organisationen, som var verksam till 1916. Ett viktigt syfte med föreningen var att verka för att skapa ett skyddsnät för ogifta mödrar och ge de utomäktenskapliga barnen erkännande och rättigheter.
Frida Stéenhoff hade redan tidigt engagerat sig i fredsfrågan. Hennes skådespel Stridbar ungdom från 1907, betraktas som den första pacifistiska pjäsen i Sverige. I och med första världskrigets utbrott blev detta en än mer angelägen fråga, som hon engagerade sig i genom skrifter och genom att delta i olika fredsaktioner. Samtidigt fortsatte hon att skriva dramer och debattskrifter i andra frågor. År 1913 hade familjen Stéenhoff återvänt till Stockholm, vilket innebar att Frida Stéenhoff på ett helt annat sätt än tidigare fick ett kontaktnät av kvinnliga intellektuella - författare, fredsaktivister och feminister - av sin egen sort, som Anna Lenah Elgström, Naima Sahlbom och Elin Wägner.
Frida Stéenhoff vidhöll sitt skrivande och sitt engagemang livet ut. Under 1930-talet och 1940-talets början deltog hon fortsatt i den offentliga debatten, trots att hon då uppnått en ganska hög ålder. År 1937 gav hon till exempel ut boken Objektiv stats- och könsmoral. Både hon och hennes man engagerade sig i kampen mot nazismen. De deltog båda i den antinazistiska Tisdagsklubben, och hon skrev bland annat flera artiklar i tidskriften Trots allt! och medverkade i boken Mot antisemitismen, utgiven 1943. Sitt sista föredrag höll hon 1943. Det var ett radioföredrag med titeln Den nya moralens genombrott vid sekelskiftet. Året innan hon dog, 1944, utkom hennes sista arbete, som var en bok om den engelska feministen och abolitionisten Josephine Butler.
Frida Stéenhoff dog i Stockholm 1945.
