I augusti 1892 satte sig folkskolläraren och rösträttsaktivisten Nanny Palmkvist (1862–1940) från Helsingborg på sin velociped för att längs sydsvenska landsvägar ta sig till Jönköping. Hon var en rätt rutinerad velocipedist som sommaren 1891 cyklat inte mindre än 115 mil över de norska och svenska fjällen.
Färden till Jönköping på närmare 25 mil förväntades ta ungefär tre dagar, och den skulle föra henne till det första allmänna folkskollärarinnemötet i Sverige. Uppslutningen på mötet var dålig – endast ett trettiotal deltagare dök upp – och Nanny Palmkvist kom för sent eftersom det tog henne längre tid än beräknat att trampa uppför de branta backarna i de småländska skogarna. Det gjorde henne inte så mycket. Resan dit hade varit ”fröjdefull”, i synnerhet när det bar utför. Men, konstaterade hon,
”man kan också hamna i landsvägsdammet, om man är för överdådig i utförsbackarna. Denna kloka slutsats drog jag, då jag efter en sådan där misslyckad flykt utför gjorde mitt bästa för att utplåna de allt för tydliga märkena efter en allt för innerlig beröring med allas vår moder jorden. Min ’jordafärd’ var så mycket mer snöplig som den haft åskådare.”
Människor stirrade
Nanny Palmkvist hade fått vänja sig vid att människor stannade upp och stirrade efter henne då hon for förbi på sin velociped. När hon året innan gjorde sina första velocipedritter på Helsingborgs gator hade flera av stadens invånare visat sin djupaste indignation. Särskilt vissa kvinnor ska ha vädrat sitt missnöje och livligt diskuterat hur mycket av Nanny Palmkvists ben som blivit synligt vid hennes cykelfärder. En hade skymtat en kvinnlig vad tvärs igenom strumpan och stövelskaftet. En annan hade sett ett helt kvinnligt ben och en tredje två kvinnliga ben som ”vevade och trampade precis som två karlben”.
Som framgår av Nanny Palmkvists berättelse hamnade en cyklande kvinna vid 1800-talets slut lätt i blickfånget, och inte minst hennes val av klädsel blev avgörande för hur hon betraktades. Kvinnligheten satt inte bara i kroppens rörelser utan också i kjolens veck och kappans fall. För en kvinnlig velocipedist gällde det därför att arrangera sin dräkt på ett sätt som signalerade styrka och friskhet utan att för den skull vara osnygg och okvinnlig.
Bestämd uppfattning
Om hur det skulle gå till hade Nanny Palmkvist en mycket bestämd uppfattning. Sedan ett par år tillbaka var hon medlem i Dräktreformföreningen och hade villigt åtagit sig att vara dess ombud i Helsingborg. Hennes förslag till resdräkt låg därför föga förvånande väl i linje med föreningens rekommendationer för hur olika reformplagg skulle sys.
Under resdräkten, som lämpligen syddes upp i ett mörkt och mjukt tyg, borde den kvinnliga cyklisten enligt Nanny Palmkvist bära en underdräkt som bestod av livstycke och benkläder i ett. Det innebar att de besvärande underkjolarna kunde läggas bort och plaggens tyngd placeras på axlarna istället för höfterna.
Det var särskilt viktigt att bröstkorgen kunde röras fritt. Inga band fick dras åt runt buken. Nanny Palmkvists uppfattning var att cykeldräkten måste göra det möjligt för kvinnor att utveckla energi, uthållighet och självständighet, och hon var dessutom övertygad om att den på sikt skulle leda till en reform av den kvinnliga klädedräkten i allmänhet.
Nanny Palmkvist föredrog att cykla i byxor och kjol. Över ett par knäbyxor med damasker som täckte underbenen och skorna bar hon en kjol som slutade en decimeter nedanför knäna. Klänningslivet satt löst om överkroppen, och de vida ärmarna hölls vid handlederna samman av en decimeterbred linning. Midjan omgavs av ett brett skärp, och på huvudet satt en enkel skärmmössa.
Rösträttsaktivist som var radikal för sin tid
Nanny Palmkvists cykelkostym var radikal för sin tid. Den gick emot en utbredd uppfattning om att de kvinnliga velocipedisternas dräkter så långt det var möjligt skulle följa modet och ordnas på ett sätt som i allmänhetens ögon var elegant och smakfullt. Helst skulle kvinnor cykla i vanlig promenaddräkt, eftersom den inte väckte något uppseende och med fördel även kunde användas när färden gjordes till fots.
Nanny Palmkvists förhoppningar om att praktiska cykelkostymer med löst sittande plagg, som hennes egen, skulle uppmärksamma kvinnor på hur ohygieniska och obekväma deras vanliga kläder var kom därmed på skam. Den av henne så efterlängtade dräktreformen uteblev.
Bilden: Fotot, som är taget från en tidningssida, visar Nanny Palmkvist i cykelkostym.
