Nu går Sverige snart till val. Kanske kan det svenska valet tyckas självklart, enkelt och okomplicerat: här är rösträtten allmän och lika, och har så varit i snart ett sekel. Men det finns ändå anledning att titta närmare på det svenska valet i allmänhet och på den svenska rösträtten i synnerhet.
Val spelar en viktig roll i både demokratier och diktaturer, och allmän och lika rösträtt anses ofta utgöra en grundbult i västerländsk demokrati. Trots detta finns det faktiskt inget demokratiskt land där alla tillåts att rösta. Rösträtten kan därför tolkas som en indikation på uppfattningen om demokrati och synen på medborgarna. Vad betyder det att vissa grupper inte tillåts rösta? Och vilka grupper är det som utesluts?
I delstaten Florida i USA förlorar man helt sin rösträtt om man har suttit i fängelse. Eftersom en majoritet av dem som döms till fängelse är svarta och fattiga, har det hävdats att denna begränsning av rösträtten på sikt utgör ett hot mot demokratin. Sannolikt hade presidentvalet 2000, som avgjordes med några få röster just i Florida, slutat annorlunda om fler svarta medborgare fått rösta.
Begränsningar för utsatta grupper
Att utsatta grupper på olika sätt har hindrats från att delta i val är dock ingen nyhet, och på intet vis enbart något amerikanskt. Den i dag vanligaste demokratiska begränsningen av rösträtten är olika former av åldersstreck – barn anses i de flesta demokratier inte mogna att fatta beslut om landets styrelse. Var åldersgränsen går skiljer sig dock åt.
Då allmän och lika rösträtt först infördes i Sverige 1909 var det bara män över 24 år som betalat skatt till både stat och kommun i minst tre år som fick rösta i riksdagsvalen till andra kammaren. De fick inte heller vara omhändertagna av fattigvården. Härmed uteslöts mer än halva befolkningen. Att kvinnor inte tilldelades rösträtt förrän senare känner de flesta till, mer okänt är att 1909 års rösträttsreform genom nämnda begränsningar också uteslöt fattiga, värnpliktsvägrare och fängelseinterner.
Gemensamt för de uteslutna grupperna var att de av olika anledningar inte betraktades som ansvarsfulla medborgare. Av samma skäl fick de som var satta i konkurs inte rösta, eftersom de slarvat och därigenom ansågs ha förlorat det medborgerliga förtroende, som låg till grund för rösträtten.
Värnpliktsvägrarna fick inte rösta
För en annan av de uteslutna grupperna, värnpliktsvägrarna, var dock orsaken inte bara brist på ansvarstagande. Eftersom rösträtten hade drivits fram med argument om att de som genom militärplikten tvingades att gå i döden för sitt land också borde ha rätt att rösta, var det lätt att hävda motsatsen: de som inte gjorde sin värnplikt borde inte heller få rösta. Många vägrade att fullgöra värnplikten till följd av de oroliga tiderna och krigshotet, men också med hänvisning till hur samhället styrdes. Dessa pacifister – eller desertörer, omdömena om dem var inte entydiga – uteslöts således ytterst på grund av sina åsikter. Först 1922 togs värnpliktsstrecket bort och även värnpliktsvägrare kunde delta i riksdagsvalen.
Rösträtten återspeglar de värderingar som fanns i samtiden. Den ansågs vara en förmån som bara vissa förvärvade, vilket reflekterar det skötsamhetsideal som fanns under det tidiga 1900-talet. De som skötte sig, betalade skatt, undvek brottslighet och inte använde sig av fattigvården, tilldelades rösträtt som en belöning för att de tog ansvar för sig själva och samhället.
Nuförtiden brukar det ofta vara 1921, det år då kvinnor fick rösträtt, som man hänvisar till då man diskuterar den allmänna rösträttens införande i Sverige. Det skvallrar inte bara om samtidens syn på fullvärdiga medborgare utan också om vår egen – ännu var de som dömts till någon form av straffpåföljd utan rösträtt. Det skulle dröja ända till 1937 innan fängelseinterner fick rösta i riksdagsvalen.
Mest frapperande i den svenska rösträttshistorien är emellertid det faktum att de fattigaste, de som i dag skulle kallas socialbidragstagare, var fråntagna rätten att påverka samhället genom allmänna val ända fram till 1945. Anledningen var just att de ansågs slarviga och därmed oförmögna att fatta beslut som rörde hela samhället. Det hävdades att fattigdomen omöjliggjorde ett intresse för samhället – fattiga förmodades inte kunna se till det allmännas bästa utan bara till sin egen vinning.
Den sista rösträttsreformen
I dag får både fattiga och kriminella rösta i Sverige. Men 1945 års rösträttsreform var inte den sista. År 1976 tilldelades utländska medborgare rätten att rösta i lokala val. Fortfarande får dock inte alla som bor i Sverige rösta i riksdagsvalen – barn, ungdomar och utlänningar har av olika skäl inte rösträtt.
Medborgarskapet är i många länder nyckeln till rösträtten. Det är rimligt men leder till att de som av olika anledningar inte får medborgarskap inte heller ges möjlighet att påverka samhällets utveckling genom val. I ett land som säger sig vara mångkulturellt kan detta onekligen bli ett problem.
Den senaste svenska rösträttsbegränsningen som togs bort var myndighetskravet som försvann 1989, vilket bland annat innebar att flertalet psykiskt handikappade och utvecklingsstörda fick möjlighet att rösta. I viss bemärkelse skulle man således kunna hävda att det först var då som handikappade började ses som fullvärdiga medborgare.
Rösträtten, hur den ser och har sett ut, vilka som räknats till den massa som utgör grunden för demokratiska beslut – och framför allt vilka som inte räknats – är värd en reflektion. Vilka som får och inte får rösta berättar både om dagens och dåtidens uppfattning om medborgarskapet. Inte minst avslöjar rösträtten skillnaderna mellan fullvärdiga och ovärdiga medborgare. Därmed blottlägger den också något om vår demokratiuppfattning och därför är det viktigt att den och dess begränsningar diskuteras. Det finns inga perfekta demokratier, allmän och lika rösträtt är vare sig så självklart eller enkelt som det låter.
Jenny Björkman, docent i historia, Riksbankens Jubileumsfond
Läs mer
- När fick romer rösträtt?
- Samernas förbryllande rösträttshistoria
- Den allmänna rösträtten – när infördes den?
Artikeln är tidigare publicerad i Populär Historia nr 5 (2002).
Texträttigheter: Du får använda materialet fritt om du anger upphov (fotograf, författare, konstnär). CC BY-NC
Bildrättigheter: Bilden visar första gången kvinnor fick rösträtt i det brittiska parlamentsvalet var 1918. Illustration från samma år. Foto: Time Life Pictures/Getty/All over Press.
Hänvisa till artikeln så här: Jenny Björkman, ”Rösträttens begränsningar”, artikel på Demokrati100.se, www.demokrati100.se/rostrattens-begransningar/ (hämtad ÅÅÅÅ-MM-DD).
