Inte i något land fick kvinnor politisk rösträtt före män och i de flesta länder var mäns och kvinnors rösträttsfråga åtskilda. Vita medelklasskvinnor i vissa länder fick rösträtt vid slutet av 1800-talet, men i de flesta länder dröjde det till 1900-talet innan kvinnor fick rätten att rösta. Ännu idag finns det kvinnor som saknar rösträtt.
I Sverige startade den organiserade kampen för demokrati i slutet av 1800-talet. Det uppstod en rösträttsrörelse som främst arbetade för mäns politiska rättigheter, Sveriges allmänna rösträttsförbund (SARF), och en annan rörelse som arbetade för kvinnors rättigheter, Landsföreningen för kvinnans politiska rösträtt (LKPR). Därutöver drev nykterhetsrörelserna liksom olika partipolitiska organisationer kampanjer för utsträckta politiska rättigheter – först för mera allmän rösträtt för män och därefter även för kvinnor.
Både den manliga och den kvinnliga rösträttsrörelsen var strategiska koalitioner; den minsta gemensamma nämnaren var att arbeta för att rösträtten skulle ges till fler. Båda arbetade nära partipolitiska organisationer och det fanns överlappande medlemskap. Vissa rösträttskvinnor deltog under 1890-talets folkriksdagar och många manliga kvinnorösträttsförespråkare i riksdagen (som också var medlemmar i Männens Förening för kvinnans politiska rösträtt) kom ursprungligen från den manliga rösträttsrörelsen.
”Medborgarrätt heter pengar”
När den svenska rösträttskampen inleddes på allvar var de politiska rättigheterna i kommun, landsting och riksdag skiktade beroende på ekonomisk ställning och kön. Ju mindre kapital en man hade, desto färre politiska rättigheter hade han. Den politiska rösträtten och det politiska medborgarskapet förutsatte alltså ett ”ekonomiskt medborgarskap”, dvs. egen inkomst eller fastighet, och ett ”civilt medborgarskap” i termer av autonomi och myndighet. Medborgarrätt hette också manligt kön och alltså inte bara, som Verner von Heidenstam skaldade i dikten Medborgarsång från 1902:
Det är skam, det är fläck på Sveriges banér – att medborgarrätt heter pengar.
Samma år som Heidenstam skrev Medborgarsång, 1902, bildades Föreningen för kvinnans politiska rösträtt (FKPR) i Stockholm. Fler föreningar bildades under samma år och 1903 gick dessa ihop och bildade Landsföreningen för kvinnans politiska rösträtt (LKPR) som blev den första riktigt stora kvinnoorganisationen i Sverige och arbetade på lokal, nationell och internationell nivå. Över 300 lokalföreningar bildades och som mest hade LKPR över 17 000 medlemmar.
LKPR samlade unga och gamla från alla samhällsklasser
LKPR samlade kvinnor från olika klasser, med olika ideologiska övertygelser (liberala, socialistiska och konservativa), från land och stad, från Kiruna till Malmö, unga och gamla, gifta och ogifta. Den hade också ambitionen att vara klassöverbryggande och partipolitiskt neutral, men leddes av en krets välutbildade medelklasskvinnor med liberala värderingar.
Liksom flera rösträttsrörelser i andra länder valde LKPR att agera för att kvinnor skulle få rösträtt – och senare även valbarhet – på samma villkor som män. Att sträva efter rösträtt på samma villkor som män innebar att man kunde accepterade rådande klassordning och att vissa personer uteslöts på grund av låga inkomster. Det visar att LKPR i första hand strävade efter en könsneutral grundlag. I praktiken innebar det att kvinnorösträttsfrågan gjordes avhängig männens rösträttsfråga. Detta vägval uppskattades av förklarliga skäl inte av arbetarklassens kvinnor i Sverige och den internationella socialistkongressen uppmanade sina medlemmar att ta avstånd ifrån sådana rörelser som inte hade allmän rösträtt på programmet. Samma klasskonflikt som fanns på internationell nivå fanns alltså i Sverige.
Tre argument för kvinnlig rösträtt
För att uppnå rösträtt och valbarhet för kvinnor på samma villkor som män arbetade LKPR opinionsbildande och använde sig av påtryckningsmetoder och propagandatyper som var vanliga i många andra länder. Kommunalpolitiska rättigheter användes som murbräckor och kvinnor uppmuntrades till partipolitisk aktivism. Landsföreningen skolade kvinnor och försökte få dem intresserade av partipolitik och medverkade till att det manliga partiväsendet ”infiltrerades” av kvinnor redan innan kvinnor erhållit politisk rösträtt. Genom att de svenska rösträttskvinnorna byggt upp en gedigen infrastruktur kunde de ägna sig åt medborgarutbildning i stor skala. De svenska rösträttskvinnornas argumentation präglades av tre –ismer, nämligen liberalism, maternalism och nationalism.
”…det finnes icke en skugga av skäl att icke medgiva kvinnan samma rätt (rösträtt) på samma villkor.” John Stuart Mill
John Stuart Mill. Källa: Wikimedia Commons.
Med utgångspunkt från en liberal medborgarskapstanke som utgick ifrån individen och som betonade människors lika värde och lika rätt till integritet och självbestämmande, argumenterade LKPR för att kvinnor hade samma behov och rätt – som män – att få vara fria att uttrycka sina uppfattningar och att bestämma över sig själva och sina liv. På detta vis argumenterade LKPR bortom kön.
Liksom i många andra länder inspirerades de svenska rösträttskvinnorna av maternalistiska idéer och utnyttjade modern som nationell symbolfigur. Genom att använda sig av bilder av den goda modern och av hemmet som metafor för nationen kan man säga att LKPR förenklade abstrakta resonemang och försökte konkretisera på vilket sätt kvinnor kunde göra nytta inom politiken utan att könsordningen skulle ruckas i sina grundvalar. Denna politiska argumentation uttrycker i sig en intressant paradox – å ena sidan ville man förändra och skapa nya genusrelationer – å andra sidan användes den traditionella genusansvarsfördelningen i hemmet som en förebild. Samtidigt som denna radikala kvinnoorganisation ville bort från det gamla – användes det gamla som mall för framtiden.
Rösträttsvykort som visar Ann Margret Holmgren (född Tersmeden). Reproduktion: KvinnSam, Göteborgs universitetsbibliotek.
Liksom i flera andra länder blev nationalistiska idéer och begrepp viktiga och användbara i den kvinnliga rösträttskampen. Nationalismen visade sig i formspråket och erbjöd retoriska strategier som stärkte och befrämjade kvinnornas rösträttsmobilisering. Rösträtten betraktades inte bara som en symbol för politiskt medborgarskap – utan också för nationellt medborgarskap.
I sin argumentation påtalade LKPR att kvinnor liksom män var svenska medborgare, en del av svenska folket, förvärvsarbetade, betalade skatt och var samhällsnyttiga och därför hade lika stor rätt och lika stort intresse och behov av att uttrycka sin egen åsikt. ”Lyssna, och ni skall höra hur det ropar efter moderlig ömhet överallt i det allmänna livet…”. Ann Margret Holmgren (bilden).
Samförstånd mellan könen
I sin retorik hyllade och argumenterade LKPR för samarbete mellan män och kvinnor och enskilda rösträttskvinnor talade gärna om betydelsen av samförstånd mellan könen. Kvinnor skulle komplettera män och bidra med ”sina” erfarenheter, intressen och kompetenser som i vissa avseenden skilde sig åt. Kvinnor och deras erfarenheter framstod som en outnyttjad resurs. Underförstått skulle kvinnor inte komma att konkurrera med män på deras arenor. Istället framhölls det ömsesidiga beroendet mellan det offentliga och det privata, mellan män och kvinnor.
Sammanfattningsvis kan man säga att LKPR ifrågasatte politikens gränser – vad gäller form och innehåll – genom sina krav på rösträtt och valbarhet. Rösträttskvinnorna protesterade mot åtskillnaden, könssegregeringen, som innebar att män var inneslutna i den politiska och beslutsfattande sfären och att kvinnor var uteslutna därifrån. De ifrågasatte också den manliga normen av vad politik var och skulle vara och att röstning till riksdagen förutsatte ett manligt kön. De protesterade mot mäns politiska tolkningsföreträde och opponerade sig emot att kvinnor var objekt men inte subjekt i lagstiftningsprocessen. De vände sig också mot turordningen – att män skulle ha politiska rättigheter före kvinnor. Man kan alltså säga att rösträttskvinnorna ifrågasatte sekelskiftets genuskontrakt som innebar att endast män kunde verka som medborgare i den politiska offentligheten.
Josefin Rönnbäck
Lektor i historia, Luleå Tekniska universitet
Texträttigheter: Du får använda materialet fritt om du anger upphov (fotograf, författare, konstnär). CC BY-NC
Bildrättigheter: Beskuren bild på en fana med texten ”Rösträtt för kvinnor”. Den är hämtad från en affisch från ett av LKPR:s möten 1916 och finns i Stockholmskällan och i Libris.
Hänvisa till artikeln så här: Josefin Rönnbäck, ”Landsföreningen för kvinnans politiska rösträtt”, artikel på Demokrati100.se, www.demokrati100.se/landsforeningen-for-kvinnans-politiska-rostratt/ (hämtad ÅÅÅÅ-MM-DD).
