Vi lever i en ny tid. Förutsättningar finns också för en ny tingens ordning, baserad på den ursprungliga kristendomens principer. I framtidens jämlika samhälle har alla medborgare samma rättigheter, även landsbygdens fattigaste. Den allmänna rösträtten är ett viktigt steg på vägen mot detta framtidsmål.
Detta är några av huvudtankarna i prästen Enok Hedbergs (1871–1947) broschyr Lantarbetaren förr, nu och framdeles. Ett ord till svenska lantmän, publicerad på Folkvännens förlag i Västerås för jämnt 100 år sedan, 1919. Hedberg, född i Bellö på småländska höglandet, var på tillfälligt besök i Sverige när skriften kom ut. Han hade sedan prästvigningen 1900 verkat som missionär för Evangeliska Fosterlands-Stiftelsen och Svenska Alliansmissionen i Indien och gett ut ett tiotal skrifter om sin verksamhet där. Lantarbetaren förr nu och framdeles är unik i Hedbergs författarskap eftersom han där uttalar sig om Sverige och svenska förhållanden. Formen, det politiska talets, är förstås också en annan än missionsskrifternas.
Det svenska eländet
Hedberg vänder sig uttryckligen till just de lantarbetare som är ämnet för hans broschyr, det vill säga det vill säga det landsbygdens proletariat som fram till 1909 hade saknat rösträtt. Även därefter stod många fattiga utanför på grund av obetalda skatter eller mottagande av fattighjälp.
Även på andra sätt rör det sig om en marginaliserad samhällsgrupp, som ännu levde under mycket enkla förhållanden och som skulle fortsätta att göra det under lång tid framöver (vilket senare skulle lyftas fram av den så kallade ”statarskolans” författare med Ivar Lo-Johansson i spetsen). I en lång inledning förklarar Hedberg att hans broschyr bygger på ett föredrag som han hållit under den stora lantarbetarstrejken i Uppland, där han under 1919 tjänstgjort som vice pastor i Rimbo och Rö församlingar. Ställd inför lantarbetarnas eländiga livs- och arbetsmiljöer betraktar han strejken som legitim och solidariserar sig med de strejkande arbetarna samtidigt som han tar avstånd från de förtryckande patronerna. Hedberg jämför bland annat lantarbetarnas baracker med de enklaste bostäderna i Egypten, Syrien och Manchuriet och broschyren blir här ett slags föregångare till Lubbe Nordströms berömda reportageserie Lort-Sverige (1938).
Förtryckare och förtryckta
Hedbergs främsta ambition tycks vara att gjuta mod i de lantarbetare som ännu inte i praktiken fått möjlighet att ta plats som fullvärdiga medborgare i den framväxande moderna staten. Han gör detta genom att inskärpa vikten av medborgerliga dygder som nykterhet, sparsamhet, rättfärdighetssinne och ”hyfsning”, men också ”solidaritetskänsla”, bildning, självförtroende och ”sammanslutning”. Politisk organisation framstår som nödvändig. Den allmänna rösträtten beskrivs som ”ett väldigare vapen i handen på de underlydande klasserna än själva storstrejken”. Men lantarbetarna kan inte stanna vid att rösta på ”vänligt stämda personer”, de måste ha som sitt ”oavvisliga mål” att få fram representanter ur de egna leden.
Helt i linje med denna ståndpunkt gör Hedberg sina egna erfarenheter till verktyg i argumentationen. Han är visserligen präst och hedersdoktor, och på så sätt hör han till en samhällelig elit, men han använder en stor del av broschyren till att beskriva sin uppväxt i ett fattigt dagsverkstorp (”slavhemmet”, som han kallar det). Läsarna uppmanas på så sätt att i författaren se en representant för den egna klassen. I den känslosamma beskrivningen av barndomens fattigdom utpekas också fiender i form av de ståndspersoner som låter eländet fortgå; förljugna präster som glömt att Jesus var ”speciellt de fattigas och icke de rikas vän” och rika patroner som agar sina underlydande; med illa dold förtjusning återberättar Hedberg en ”lustig historia” som han har hört av sin far, om en rik bergmästare som i gengäld misshandlas av sina drängar.
Förtryckare finns även i samtiden, sägs det vidare, och det är för att möta dem som lantarbetarna måste organisera sig för att börja sin ”kamp för fullt mänskliga rättigheter”. I Hedbergs beskrivning av samtiden får denna kamp modernitetskritiska förtecken. Den snabba samhällsutvecklingen – som för med sig stora förbättringar för lantarbetarna, till exempel tekniska innovationer – producerar också en ny överklass, som sägs sakna den heder som i någon mån tillskrivs de gamla adelsmännen. De nya godsägare som motarbetar lantarbetarnas medborgarrättskamp beskrivs som ”kallt beräknande opportunister” och ”samvetslösa jobbare, utan var sig hjärtats eller huvudets bildning”.
Framtidslandet
Om lantarbetarna lyckas i sin kamp, om de organiserar sig politiskt och lierar sig med ett prästerskap som redan håller på att ”vakna upp över sina försummelser” för att åter förmedla Jesu budskap om den svages värdighet, då finns det inga gränser för möjligheterna. Hedberg utmålar som avslutning ett framtida lyckorike där jorden (tack vare lantarbetarnas inträde i de politiska församlingarna) har socialiserats och bönderna fått odla upp den mark som legat i träda under de giriga godsägarnas kontroll. Lantarbetarna har förvandlats från arbetsdjur till bildade medborgare; vid plogarna går både studenter och filosofie magistrar. Ännu en samhällsklass har funnit sin plats i det stora samhällsbygget.
Sammantaget framstår Lantarbetaren förr nu och framdeles som en i huvudsak progressiv text; Hedberg välkomnar ”den nya tiden” och fäster mycket stora förhoppningar vid den allmänna rösträtten och dess effekter. Han hoppas att landsbygdens fattiga skall organisera sig på samma sätt som industriarbetarna. Detta förutsätter dock en respekt för kristendomens ursprungliga principer hos både präster och lantarbetare; ”[e]n mäktigare hävstång i arbetet för de fattigas och förtrycktas lyftning än religionen finnes icke”. Gudstron framstår också som ett starkt motmedel mot modernitetens avigsidor, till exempel det ”penningvälde” som Hedberg beskriver i mycket negativa ordalag. Detta modernitetskritiska anslag skiljer i någon mån Lantarbetaren förr nu och framdeles från liknande skrifter av än mer radikala kyrkomän, såsom H. Fredrik Spak (1876–1926), kallad ”socialistprästen”, också han engagerad i lantarbetarfrågan, som slutligen avsade sig sin kristna tro och fortsatte sitt politiska engagemang inom den kommunistiska arbetarrörelsen. Hedbergs broschyr blev hans enda politiska inlägg; efter den korta vistelsen i Sverige återvände han till Indien och blev kvar där till 1935.
Andreas Hedberg, docent i litteraturvetenskap, Uppsala universitet
Texträttigheter: Du får använda materialet fritt om du anger upphov (fotograf, författare, konstnär). Skriften Lantarbetaren förr, nu och framdeles finns digitaliserad på KB här (http://libris.kb.se/bib/grzfgk5ndrm9jck8). CC BY-NC
Bildrättigheter: Bilden visar prästen Enok Hedberg tillsammans med sin hustru Helene Hedberg (f. Tapper 1877) och deras gemensamma son Johannes (född 1912) i Dhanora, Indien, ca 1916. Bilden är i privat ägo.
Hänvisa till artikeln så här: Andreas Hedberg, ”Prästen Enok Hedberg om rösträttens väldiga vapen”, artikel på Demokrati100.se, www.demokrati100.se/prasten-enok-hedberg-om-rostrattens-valdiga-vapen/ (hämtad ÅÅÅÅ-MM-DD).
