Fredrik Teodor Borg

Borg, Fredrik Teodor, f. 18 sept. 1824 i Landskrona, d 23 okt. 1895 i Hälsingborg. Föräldrar: skräddarmästaren Anders Borg och Anna Margareta Svensson. Elev vid Landskrona läroverk 1833−40; student i Lund 16 juni 1841 men måste av ekonomiska skäl avbryta universitetsstudierna för konditioner; överflyttade utan att ha avlagt examen år 1847 till Stockholm, där han s. å. blev korrespondent för Landskronatidningen Nya korrespondenten samt på nyåret 1848 jämte Nils Persson-Nordin öppnade en reformskola för gossar, vilken dock efter två år måste upphöra på grund av ringa tillslutning; utgav tillsammans med Nordin den socialistiska tidningen Reform 18 dec. 1849−29 maj 1850; medarbetare i Aftonbladet 1850−51 samt i Budbäraren; blev 1853 O. P. Sturzen-Beckers medarbetare i Öresunds-Posten, som han redigerade från 1855 till sin död och vars ägare han var sedan 1856; tillika medarbetare i tidskriften Skandinavien, som utkom 1881−83; ledamot av riksdagens andra kammare för Hälsingborgs stad 1879−84 och av dess första kammare för Malmöhus län 1884−92 lagt. och var därunder bl. a. ledamot av konstitutionsutskottet 1880−84 och statsrevisor 1883.

Gift 30 juni 1869 med Kristina Jönsson, f. 3 sept. 1844J dotter till lantbrukaren Jöns Andersson i Västra Broby.

B. kom till universitetet i avsikt att bli präst men övergav snart de teologiska studierna för filosofi och historia. Han påverkades av den hegelska skolans radikala tänkare, vilkas förkunnelse starkt bidrog att revolutionera åskådningen i vårt land på 1840-talet, icke minst hos ungdomen i Lund. Samtidigt drogs han till den socialreformatoriska strömning, som då började bana sig väg genom Sverige. Det var med det djärva uppsåtet att i grund reformera samhället han tjugutreårig for till Stockholm jämte meningsvännerna K. V. Bergman och Nils Persson-Nordin. Han försökte sig där som skolman och tidningsutgivare men hade ingen framgång. I febr. 1850 stiftade han jämte några andra socialt intresserade personer efter danskt-norskt mönster Sveriges första arbetarförening, vars organ tidningen Reform en kort tid var. Ett föredrag, som B. höll i denna förening några månader efter dess stiftande, föranledde ett åtal för hädelse; processen, som väckte mycket uppseende, slutade emellertid med hans frikännande. Under Stockholmsvistelsen umgicks B. rätt nära med K. J. L. Almquist, varom hans brev till Bergman upplysa. Han kom även i förbindelse med Lars Hierta, vilken anställde honom som sin medarbetare i Aftonbladet och dessutom gav honom en del översättningsuppdrag. Vänskapen med Hierta varade så länge denne levde; de brevväxlade flitigt, och Hierta, som under sina senare år saknade pressorgan, lät ofta sina meningar komma till uttryck i Öresunds-Posten. Denna tidning blev under B:s redaktörskap ett av landsortens mera uppmärksammade och värderade organ. Där medarbetade bl. a. P. G. Ahnfelt, som jämte Peter Wieselgren och J. H. Thomander hörde till B: s nära vänner. Stridbar och orädd, fick han även fiender, och under de första tio åren i Hälsingborg låg han i oavbruten fejd med sina motståndare på platsen. »Väktaren på Kärnan» kallade Viktor Rydberg honom i ett brev av 14 sept. 1864 och tillade en god karakteristik av den polemiske tidningsmannen: »Beslut och handling äro ett hos min friske, redlige, ofta uppbrusande, någon gång sig förhastande, än oftare i grevens tid uppträdande, alltid rättänkande Borg!» Inom politiken intresserade sig B. särskilt för de skandinaviska och unionella frågorna och för kvinnosaken. För skandinavismen agiterade han under tidigare år i tidningsartiklar och tal, och mot slutet av sitt liv gjorde han sig under de unionspolitiska tvisterna bemärkt som en vän av norrmännens självständighetskamp. Rörande dessa ting förde han länge en förtrolig korrespondens med Björnstjerne Björnson, med vilken han i frisk impulsivitet och stridbarhet hade ett visst släkttycke. Björnsons brev till B. äro tryckta i Louise Hamiltons biografi över B. Som publicist och riksdagsman arbetade B. ivrigt för kvinnans likställighet med mannen politiskt och socialt. År 1884 framförde han första gången i vår riksdag kravet på politisk rösträtt och valbarhet för kvinnor. År 1879 hade han yrkat på nedsättning av valcensus. Ett annat liberalt yrkande, som B. gjorde sig till målsman för, var försvarsfrågans ordnande genom allmän medborgarbeväpning. Sedan ungdomen intresserad för undervisningsfrågor väckte han i riksdagen flera skolmotioner i modern anda. Han tillhörde under sin riksdagsmannatid lantmannapartiet. Även som kommunalman var B. verksam på flera områden; särskilt arbetade han för folkskolor, bibliotek, asyler och fattigvård.

Bevarande ett historiskt intresse från studentåren, påbörjade B. ett större kulturhistoriskt arbete, »Qvinnans historia», varav dock endast en första del fullbordades. I skriften »De tre äro ett: kommunismen, socialismen, socialdemokratien» (1887) varnade han för de politiska ytterlighetsriktningarna och uttryckte sitt tvivel på att det någonsin komme att givas en »universalkur för mensklighetens lycka». Efter den revolutionära sturm- und drangperioden utvecklades han så småningom till liberal med tämligen moderata åsikter.