Ann Margret Holmgren var författare och kulturpersonlighet. Hon var aktiv i arbetet för kvinnors rösträtt och i detta syfte bildade hon bland annat flera lokalföreningar.

Ann Margret Holmgren föddes i februari 1850 som nummer fyra i en syskonskara på sex barn. Modern var friherrinnan Augusta Jacquette Cederström och fadern kammarherren Jacob Nils Tersmeden. Familjen bodde på släktgodset Hessle utanför Uppsala. Hessle var ett stort lanthushåll och barnen fick ta del av det arbete som krävdes för hushållets försörjning. Modern levde länge med sviktande hälsa och under ett besök i Stockholm i början av maj 1860 avled hon i lungtuberkulos. Efter moderns död bodde familjen under terminstiderna hos Ann Margret Holmgrens faster, Adolfina Ulrika von Troil, i Uppsala, där bröderna Carl Herman, Nils och Fredrik Vilhelm Tersmeden gick i skola.

Föräldrarna hade liberala åsikter och värnade om döttrarnas bokliga och intellektuella uppfostran. Ann Margret Holmgren och hennes syster, Augusta Sofia (Sophie), undervisades av en guvernant. I syfte att vidga döttrarnas horisonter tog fadern 1861 med sig Ann Margret och hennes äldre syster Sophie på en bildningsresa genom Europa. Ett år efter hemkomsten insjuknade fadern i en häftig lunginflammation och dog fem år senare.

Syskonen Holmgren fortsatte att tillbringa somrarna på Hessle och vintrarna hos faster Adolfina Ulrika von Troil i Uppsala. Året efter faderns död träffade Ann Margret Holmgren sin blivande man, Fritjof Holmgren, och de gifte sig 1869. Fritjof Holmgren var medicine doktor och vid giftermålet med Ann Margret Holmgren var han professor vid Uppsala universitet. Paret bosatte sig i Uppsala och fick åtta barn under åren 1870–1884. Ann Margret Holmgren kom att ta stor del i den akademiska världen och engagerade sig bland annat i skandinavistiska rörelser, parallellt med sina uppgifter i det stora hushållet. I början av 1880-talet byggde makarna villa Åsen dit familjen flyttade. Här samlades Uppsalas akademiska radikaler, både lärare och studenter. Frågor som rösträtt, parlamentarism, arbetarnas rättigheter, preventivmedel och religiöst fritänkeri debatterades och påverkade Ann Margret Holmgrens synsätt.

Genom sin och makens verksamhet i Uppsala kom Ann Margret Holmgren att knyta kontakt med sin tids stora tänkare och kulturpersonligheter. Somliga av dem hade som studenter tillbringat tid i det Holmgrenska hemmet, andra lärde hon känna genom sitt arbete. Sophie och Artur Hazelius tillhörde familjens närmaste vänner och paret Holmgren kunde på nära håll följa arbetet med att samla in pengar och föremål till det som skulle bli Nordiska museet och Skansen.

Familjen Holmgrens ekonomi försämrades avsevärt när deras arv, som var placerade i bruksaktier, upphörde att ge avkastning. De började då ta emot inackorderingar och hemmet blev en samlingspunkt för ett flertal studentgenerationer. Under hela 1897 hade maken Fritjof Holmgren varit sjuk – han led av artärförkalkning och i augusti samma år avled han. Den ekonomiska situationen blev då än mer ansträngd för Ann Margret Holmgren, i synnerhet med tanke på hennes stora försörjningsbörda. Hon tog anställning som direktör vid Upsala Nya Tidning, men hon trivdes inte och slutade efter ett år. I stället blev hon medlem av redaktionskommittén för Verdandis skriftserie, samtidigt som hon började skriva på allvar. Sin första publikation gav hon ut under pseudonymen Märta Bolle. Den ekonomiska situationen förbättrades dock inte och år 1901 sålde hon familjens hem och flyttade till Stockholm, där hon bodde fram till sin död 1940.

Under sin tid i Uppsala hade Ann Margret Holmgren anordnat vad hon kallade ”familjeaftnar”, ett slags sammankomster där uppsalabor och studenter kunde umgås tillsammans. Dessa aftnar fick ett abrupt slut efter att hon åhört den så kallade ”sedlighetsdebatten” som studentföreningen Verdandi anordnat. Barnbegränsning, prostitution och fri kärlek hade diskuterats. Domen från det konservativa Uppsala var hård och hon uteslöts ur societetslivet, något som hon tog hårt. Under sommaren 1887 reste hon till sina vänner Karoline Reimers och hennes man författaren Bjørnstjerne Bjørnson i Norge. Detta blev början på en tradition som upprepades under flera decennier. Ann Margret Holmgren lärde sig tala norska och var Bjørnsons modell för hjältinnan i hans roman På guds veje, 1889.

Ann Margret Holmgrens syster Sophie hade länge propagerat för det viktiga arbete som kvinnorörelsen bedrev, men det var först efter att hon själv hade deltagit i ett möte i Norge och uppmuntrats av vännerna Ellen Key och Lydia Wahlström som Ann Margret Holmgren själv valde att gå in i rörelsen. Ellen Key och Ann Margret Holmgren hade lärt känna varandra kort efter Verdandistriden, då Ellen Key hållit ett föredrag i Uppsala om ”tanke- och yttrandefriheten”, något som återigen väckte stor uppståndelse i den konservativa staden. Det var dock först i samband med hennes flytt till Stockholm som Ann Margret Holmgrens arbete för kvinnorörelsen startade på allvar.

Ann Margret Holmgrens första uppdrag blev att bidra till grundandet av lokala rösträttsföreningar runt om i landet. Inga pengar fanns till resorna, men systern Sophie skänkte 150 kronor till företaget. År 1903 genomförde Ann Margret Holmgren en resa till södra Sverige och under hösten samma år påbörjade hon sin berömda norrlandsturné som inbegrep alla städer som hade järnväg. Resan började med besök i Luleå, Boden, Malmberget och Kiruna. Under dessa resor kom hennes skicklighet som talare väl till pass och hon fick snart rutin på sina föreläsningar. Resorna gjorde henne välkänd inom rösträttsrörelsen och hennes framgångar var många. Hon deltog i rösträttskongresserna i Köpenhamn 1906 och i Amsterdam 1909. Hon arbetade aktivt för rösträttsfrågan i 20 år.

År 1908 blev systern Sophie änka och tillsammans med Ann Margret Holmgren flyttade hon då till en lägenhet på Norr Mälarstrand. På Ann Margret Holmgrens 60-årsdag två år senare hölls en stor fest på Grand Hôtel till hennes ära, då hon fick motta ett långt collier, sammansatt av ett femtiotal rösträttsmärken med namnen på varje lokal förening som Ann Margret Holmgren initierat. Halsbandet finns idag på Nordiska museet. På sin 75-årsdag fick hon motta medaljen Illis quorum i åttonde storleken i guld.

Ann Margret Holmgren var de sista åren av sitt liv en flitig skribent i flera tidningar och tidskrifter. Mest road var hon av att skriva biografier över män och kvinnor som hon beundrade, som Bjørnstjerne Bjørnson, Fridtjof Nansen, Heliga Birgitta, Fredrika Bremer, Ellen Key, Jenny Lind med flera. När allmän rösträtt för kvinnor infördes 1921 fortsatte hon arbetet med att vara en av stiftarna till Svenska Kvinnors Medborgarförbund, vars uppgift var att lära kvinnorna att se sig som fullvärdiga medborgare med rättigheter och skyldigheter. Hennes arbete för fredssaken engagerade henne på äldre dagar och hon gav under 1920-talet ut sina memoarer i två band, Minnen och tidsbilder, där hon beskriver sitt innehållsrika liv och arbete. Hon avled 1940, 90 år gammal, i Stockholm och är begravd på Uppsala gamla kyrkogård.