Året är 1915, en arkeologisk utgrävning utförs av Rounala kyrkogård, belägen i Norrbotten inom vidsträckta Kiruna kommun. Det är arkeologen Eskil Olsson som har fått i uppdrag av den anatomiska institutionen vid Uppsala universitet att utföra arbetet. Två skelett och 21 kranier tas med till Uppsala. Flera andra utgrävningar, som idag mer skulle betraktas som gravplundringar, utförs under denna tid.
Utgrävningarna företogs av både svenska och utländska arkeologer i Sverige, Norge, Finland och Ryssland. Många syftade till att samla in skelett och kranium från den samiska befolkningen. Ett exempel är arkeologen Gustaf Hallström, som reste till Kolahalvön i Ryssland åren 1908 och 1910. Under sina resor utförde han flera utgrävningar på gravfält och kyrkogårdar för att samla in samiska kvarlevor. Han skriver själv att han många gånger mötte motstånd från lokalbefolkningen och fick utföra arbetet ”på småstunder” eller ”ogynnsamma tider”.
Det här är händelser som idag väcker många tankar inom oss och en viktig fråga är: Varför? Låt oss börja med Sveriges politiska situation vid tiden för utgrävningarna av samernas kvarlevor.
Det sker många positiva ting inom politiken. År 1918 beslutade riksdagen att genomföra allmän och lika rösträtt. Kommunerna demokratiserades och kvinnorna fick vid 1921 års riksdagsval för första gången rösta. Grundtanken med demokrati är att medborgarna i ett land ska kunna påverka hur landet ska styras. Det finns också en tanke om människors lika värde och lika rättigheter. I en demokrati där majoriteten av en befolkning styr, finns också minoritetsgrupper, som i Sverige bland annat inkluderar samerna. Sådana kan i en demokrati ha svårt att nå fram eftersom majoriteten styr. På många håll i världen lyfts idag rättvisa för minoriteter fram som demokratiska mål.
Men hur var situationen för samerna i början av 1900-talet? Att den var svår är uppenbart, de blev inte rättvist behandlade. Orsaken var inte främst att de tillhörde en minoritet, men just det gjorde knappast saken bättre. Nej, en av de viktigaste anledningarna var samhällets och forskarvärldens synsätt, arkeologins inkluderad, på olika befolkningsgrupper. Under hundratals år har det inom flera vetenskapliga ämnen funnits ett intresse för det samiska, det har setts som något exotiskt och annorlunda. Inte minst har man velat söka efter samernas ”ursprung”, vilket har betraktats som något gåtfullt och mystiskt. Från senare delen av 1800-talet kom den samiska befolkningen att betraktas som ett slags ”främmande” folk som först under senare tid hade invandrat till Skandinavien österifrån. Denna syn på samerna kom i en tid då nationalistiska och evolutionistiska idéer blev allt vanligare. Men det är viktigt att påpeka att de flesta forskare inte hade några onda avsikter, de trodde onekligen att världen var uppbyggd på detta sätt. Vi får också komma ihåg att det fanns de som inte fullt ut höll med om dessa tankegångar.
År 1922 öppnas Rasbiologiska institutet i Uppsala efter ett beslut av den nu demokratiskt valda riksdagen. Läkaren Herman Lundborg leder forskningen, samer mäts, blir fotograferade och dokumenterade. Inom forskningen används också en del av de skelett och kranier som tidigare grävts upp. Samerna sågs inom rasbiologin som ett lägre stående folk som för sitt eget bästas skull behövde kontrolleras och styras av majoritetssamhället. Det är viktigt att påpeka att det inte enbart var samer som ingick i den rasbiologiska forskningen, utan också andra befolkningsgrupper.
Arkeologins tankegångar under 1900-talet
Om vi granskar arkeologins tankegångar under denna tid, ser vi att de stämmer ganska väl överens med den vetenskapliga forskningen i stort. Arkeologen Vere Gordon Childe var en känd arkeolog vars tankegångar inspirerade under 1900-talets början. Childe var australier men emigrerade tidigt till Storbritannien. Hans första arbeten kom att präglas av språkvetenskapen och frågan om folkslags ursprung.
En idé var att de ursprungliga indogermanerna tillhörde den ariska folkrasen och att arierna var nordiska. Detta kunde förklara den indoeuropeiska språkfamiljens stora utbredning, det nordiska folket var fysiskt överlägset andra folkslag och kunde överta andra områden. I en bok från 1925 kombinerar han sina idéer med den svenska arkeologen Oscar Montelius hypotes, att de flesta kulturella framsteg hade spritt sig från Mellanöstern till Europa. Under 1930-talet börjar dock Childe bli skeptisk till denna typ av arkeologi. Han avfärdar relationen mellan ras och kultur och år 1933 uttrycker han sitt missnöje över att arkeologer, inklusive han själv, isolerar kulturgrupper för att undersöka deras uppdelningar och vandringar.
Childe var möjligtvis mer långtgående i sina tankegångar i början av sin karriär än många andra av tidens forskare. Visserligen finns både europeiska och svenska arkeologer som inspirerats av hans arbeten. Men just de tankegångarna som behandlats här ovan, har knappast svenska arkeologer bidragit med. Men det finns ändå ett visst tankemönster i Childes arbeten som speglar tidens synsätt på folkgrupper i Sverige och Europa. Ett exempel är det stora intresset i att finna ett ”ursprung” eller ”urhem”, oavsett om det gällt språk eller en folkgrupp. Intresset för att spåra ursprung har i hög grad, som nämnts tidigare, speglat arkeologins forskning om samer. En annan uppfattning inom arkeologin, som vi också ser hos Childe, har varit att vissa folkgrupper står över andra. Forskarna har under historien ansett att samerna har varit ett lägre stående folk som behövde kontrolleras och styras av majoritetssamhället. Här har ett betydande problem varit att den samiska befolkningen tillhört en minoritetsgrupp i den för övrigt framgångsrika demokratin. De har under denna tid haft svårt att stå emot ett majoritetssamhälle som i mångt och mycket sett dem som lägre stående.
Detta synsätt har tyvärr fått långtgående konsekvenser som arkeologin utan tvivel har medverkat till. Idag har vi en annan inställning än som fanns då och viktigt är, även om det är ett mörkt förflutet, att lyfta fram det som hänt, få förståelse för historien och se till att den inte upprepas.
Anna-Maria Falck, student i arkeologi vid Södertörns högskola
Läs vidare:
- Evert Baudou (2000). ”Nationalismen i den svenska arkeologin under 1900-talet”. Fornvännen.
- Lennart Lundmark (2007). Allt som kan mätas är inte vetenskap: en populärhistorisk skrift om Rasbiologiska institutet. Stockholm: Forum för levande historia
Artikeln har tillkommit inom master-/magisterkursen Att kommunicera vetenskap vid institutionen Historia och samtidsstudier vid Södertörns högskola, hösten 2018, under ledning av Torbjörn Nilsson. De andra artiklarna handlar om arkeologin och demokratin, kvinnokonferensen och nykterhetsrörelsen.
Texträttigheter: Du får använda materialet fritt om du anger upphov (fotograf, författare, konstnär). CC BY-NC
Bildrättigheter: Bilden visar antropologen Gustaf Retzius i färd med att mäta härjedalssamen Fjellstedts huvud, inom ramen för den rasbiologiska forskningen. Fotograf: Okänd. Källa Nordiska museet. Den andra bilden visar arkeologen Vere Gordon Childe. Foto: Wikimedia Commons.
Hänvisa till artikeln så här: Anna-Maria Falck, ”Samerna med arkeologins mått mätt – under demokratins barndom”, artikel på Demokrati100.se, www.demokrati100.se/samerna-med-arkeologins-matt-matt/ (hämtad ÅÅÅÅ-MM-DD).
