År 1891 höll Emilie Rathou, som första kvinna, ett 1 maj-tal för socialdemokraterna i Stockholm. Hon talade om kvinnors rätt att rösta. Från 1900 verkade hon genom organisationen Vita Bandet för kvinnors rösträtt, ett arbete som pågick även efter reformen 1918–1921. Men varför fortsatte det arbetet när kvinnorna hade fått rösträtt?
Emilie Rathou var frisinnad liberal och medlem i nykterhetsorganisationen IOGT. 1893 valdes hon, som enda kvinna, in i den så kallade Folkriksdagen, en konferens som arbetade fram rösträttsförslag. För att hon själv och andra nykterhetskvinnor skulle få göra sin röst hörd bildade hon år 1900 den kvinnliga kristna nykterhetsorganisationen Vita Bandet i Stockholm. Hon och nyrekryterade medlemmar reste sedan runt och startade lokala föreningar i hela landet. Fram till 1919 var Vita Bandet den näst största kvinnoorganisationen i Sverige och när LKPR upphörde blev det den största, med runt 200 lokala föreningar och över 8 000 medlemmar.
Nykterhet och sedlighet
Vita Bandets mål var att skapa ett nyktert och sedligt samhälle och kvinnors rösträtt var då grundläggande. Vitbandisterna bedrev en omfattande politisk lobbyism och informationsspridning för rösträtten. De var aktiva opinionsbildare ute på fältet och genom sin egen tidskrift Vita Bandet och det egna förlaget som publicerade broschyrer, flygblad och böcker. De egna publikationerna var betydelsefulla för att synliggöra kvinnors, och i synnerhet vitbandisternas, åsikter och verksamheter i en tid då kvinnor annars inte tilläts höras eller synas i debatten på samma villkor eller arenor som män.
Vita Bandets rösträttskampanj började som nämnts år 1900. Föreningarna arrangerade offentliga möten, föredrag och kurser i samhällskunskap i hela landet. I Vita Bandet publicerades artiklar som motiverade ett politiskt medborgarskap. Trots att kvinnor vanligen ansågs knutna till familj och omsorg hävdade vitbandisterna att dessa områden var både kvinnors och mäns politiska ansvar. När kvinnorna i de övriga nordiska länderna hade fått rösträtt handlade rösträttspropagandan mer om kvinnors faktiska arbete i samhället, men nu framfördes även argument om diskriminering och att Sverige var odemokratiskt.
Omröstning med könsmärkta valsedlar
År 1920 blev det uppenbart att den planerade folkomröstningen om ett alkoholförbud skulle genomföras 1922 med könsmärkta valsedlar och att kvinnors röster inte skulle värderas på samma sätt som männens. Motiveringen var att eftersom drickandet var mycket mer omfattande bland männen än kvinnorna krävde ett hållbart förbud att männen godkände det.
En ny rösträttskampanj tog då fart, för som Vita Bandet påpekade 1920: ”Hur skulle det i verkligheten komma att se ut, om man skulle avgöra samhällsfrågor efter könet?”. I februari 1921 arrangerade Vita Bandet en fyra dagar lång konferens tillsammans med andra kvinnliga sammanslutningar. Konferensen samlade över 2 000 deltagare. Protester mot könsmärkningen framfördes till riksdagen och en ny riksomfattande organisation, Centralrådet för kvinnors förbudsarbete, bildades med Rathou som ordförande.
Vid riksdagsvalet i september 1921 var kvinnornas deltagande svagt (46 procent). Vita Bandets rösträttsarbete fortsatte och intensifierades inför folkomröstningen 1922 men övergick till att få kvinnor att intressera sig för politik och att rösta ja till förbudet. Centralrådet samordnade kvinnornas opinionsarbete och runt om i hela landet bildades nya sammanslutningar som genomförde omfattande valkampanjer. Vita Bandet blev Centralrådets organ och över 30 000 Förbudsnummer såldes utöver de sedvanliga prenumerationerna. Flygblad trycktes och spreds i mängder och vitbandisterna reste runt och kampanjade. I Skåne höll bland annat Cecilia Francke 30 offentliga föredrag för 9 000 åhörare. Stina Frank i Malmö tog sin egen bil och delade ut propagandabroschyrer i 56 byar. I sin tidskrift och runt om i landet arbetade vitbandisterna febrilt för att motivera kvinnor till att gå och rösta. Rösträttsarbetet hade nu förändrats från att kräva kvinnlig rösträtt till att få kvinnor att använda den.
Åsa Bengtsson, fil.dr i historia, lektor i utbildningsvetenskap vid Högskolan i Halmstad.
Läs mer
- När kvinnornas röster inte räknades
- ”För Gud, för hem och fosterland!” – kvinnoföreningen Vita Bandets kamp för rösträtt och nykterhet
- Åsa Bengtsson, Nyktra Kvinnor. Folkbildare, företagare och politiska aktörer: Vita bandet 1900–1930, 2011.
Texträttigheter: Du får använda materialet fritt om du anger upphov (fotograf, författare, konstnär). CC BY-NC
Bildrättigheter: Bilden visar Vita Bandets Centralstyrelses årsmöte på Östgöta nation i Uppsala 1945 med flera av rörelsens veteraner. Sittandes andra från vänster är Emilie Rathou. Fotograf: Paul Sandberg. Källa: Upplandsmuseet/DigitaltMuseum. Gå till bilden.
Hänvisa till artikeln så här: Åsa Bengtsson, ”Vita Bandet, rösträtten och folkomröstningen”, artikel på Demokrati100.se, www.demokrati100.se/vita-bandet-rostratten-och-folkomrostningen/ (hämtad ÅÅÅÅ-MM-DD).