Kampen för en ökad rösträtt handlade inte bara om att fler skulle få rösta. Det handlade även om att göra fler människor valbara. Även den striden syns i arkiven, berättar arkivarien Eva Tegnhed på Föreningsarkivet i Jämtland.
På Föreningsarkiven samlas material som kommer från det civila samhället. Det som skiljer det från till exempel arkiv där myndigheters efterlämnade papper hamnar är att föreningar, varken i dag eller för 100 år sedan, är tvingade att lämna in material.
– Samtidigt är det ju ett jätteviktigt material eftersom väldigt mycket av samhällsutvecklingen skedde genom att enskilda människor, genom föreningar, engagerade sig, säger Eva Tegnhed.
Rösträtten i arkiven
På Föreningsarkiven finns således efterlämnade papper, fanor, bilder och annat från folkrörelserna som spelade en mycket viktig roll när Sverige demokratiserades.
Det material som finns i arkiven – alla arkiv – är ju det som är vår allas historia. Det handlar om oss, vilka vi är och vår identitet. Här finns nyckeln till framtiden, för det är först när vi förstår bakgrunden till hur det är idag som vi kan försöka oss på att förstå framtiden. (Eva Tegnhed)
– Och så har vi så klart massor av handlingar som speglar rösträttsrörelserna här i arkivet, säger Eva Tegnhed. Men kampen om rösträtten handlade inte bara om att få rösträtt. Den handlade lika mycket om att göra folk valbara, och det blev medlemmarna genom utbildning. I dag är det kanske svårare att förstå, när alla gått både grundskola och gymnasium, men för 100 år sedan var det annorlunda. Den som valdes förutsattes redan från början kunna skriva protokoll, läsa propositioner, förstå mötesordning och inte minst kunna argumentera för sina åsikter i olika situationer.
– Det roliga är att vi i arkivet har material från en rad olika lokala diskussionsklubbar, som rent praktiskt tränade på just det här. Det är ett jättespännande och roligt material, där man kan följa debattens vågor och tidens aktuella frågor genom protokollen.
Klubbar för talträning
Det här materialet är också en del av rösträttsrörelsen, men av lite annan karaktär än till exempel FKPR, Föreningar för Kvinnans politiska rösträtt, och många gånger mycket mer tillgängligt. I Jämtland har Eva Tegnhed och hennes kollegor hittat 16 diskussionsklubbar, där föreningens syfte var just att träna medlemmarna i att tala. Många av dem uppkom i anslutning till en fackförening eller ungdomsloge inom nykterhetsrörelsen, andra var helt fristående.
Jämtland var ett bondesamhälle, och de allra flesta som var med kom från bondefamiljer, men det fanns diskussionsklubbar både för äldre och yngre, från byarna och de större tätorterna.
De diskuterade precis allt! Det finns diskussioner om alltifrån om det var bäst att vara lång eller kort, om vad lycka är eller om krig är nödvändigt. (Eva Tegnhed)
Hon berättar också att man använt materialet när skolor kommit dit. Då har ungdomar idag fått samma frågor som de unga för drygt 100 år sedan och det visar sig att diskussionerna ser rätt lika ut. Arkivarierna har dessutom sett att det gavs ut böcker som tipsade om bra diskussionsämnen, så den här typen av klubbar fanns i hela landet.
– Det vore förstås intressant att se hur diskussionerna påverkas av var man bor, eller vilka som är med, säger Eva Tegnhed.
Tystnadsplikt och tillit
De äldsta diskussionsklubbarna är från 1880-talet. Eva Tegnhed berättar att många av dem bara tillät män, men att det inom föreningarna ofta fördes en diskussion om man skulle tillåta kvinnor – svaret var nej, eftersom det ändå skulle dröja innan de fick rösträtt. Många klubbar antecknade precis allt som sades – också när det blev bråk, som det blev när ungdomarna i en klubb diskuterade vad som kännetecknade en man. Känslorna gick heta när några kastade fram uppfattningen att en man inte bara snusade och kunde ha en pava i varje ficka utan också kunde käfta med sina föräldrar.
– I några klubbar hade man tystnadsplikt. En klubb lade faktiskt ner när det kom fram att en medlem berättat vad andra sagt utanför klubben, säger Eva Tegnhed.
Detta belyser hur viktiga diskussionsklubbarna var som fora för att bilda sig och just kunna bli valbara. För att öva sig i att tala krävdes tillit inom gruppen. Och även om många teman var lättsamma (för eller mot dans, kortspel, vilka böcker bör man läsa och så vidare) och mer som övningar, fanns det också mycket aktuella teman (om alkohol exempelvis). I vissa föreningar rollspelade deltagarna kommunalstämma. Då diskuterades exempelvis om kommunen skulle införa hundskatt och vad eventuellt inkomna skattemedel i så fall skulle användas till (se bilden ovan).
– I Funäsdalen slogs det i den diskussionen fast att målet var en telestolpe så att man skulle kunna ha kontakt med omvärlden, säger Eva Tegnhed, och betonar att detta berättar mycket både om rösträttskampen och om ett samhälle med en helt annan infrastruktur.
Jenny Björkman
Docent i historia, Riksbankens Jubileumsfond
Några exempel på diskussionsklubbar i Föreningsarkivet i Jämtland:
Hissmofors diskussionsklubb 1903
Näldens diskussionsklubb/rösträtts-förening 1896-1901
Funäsdalens diskussionsklubb 1889-1890
Rödöns diskussionsklubb 1886-1888
Diskussionsföreningen Tyst, Kälen 1890-1892
Texträttigheter: Du får använda materialet fritt om du anger upphov (fotograf, författare, konstnär). CC BY-NC
Bildrättigheter: Bilden visar utdrag ur protokoll fört vid Funäsdalens diskussionsklubb om bland annat hundskatt från 1889. Foto: Eva Tegnhed / Föreningsarkivet i Jämtland.
Hänvisa till artikeln så här: Jenny Björkman, ”Kampen i diskussionsklubben”, artikel på Demokrati100.se, www.demokrati100.se/kampen-i-diskussionsklubben (hämtad ÅÅÅÅ-MM-DD).
