Nils Edén

Nils Edén, f. 25 aug. 1871 i Piteå, d. 16 Juni 1945 i Stockholm (Engelbr.). Föräldrar: rektorn Per Olof Edén och Mathilda Kristina Clausén. Mogenhetsex. vid Luleå h. allm. lärov. 13 juni 1889; student vid Uppsala univ. 16 sept. s. å.; fil. kand. 25 maj 1892; fil. lic. 15 dec. 1897; disp. för fil. doktorsgrad 10 maj 1899; promoverad 31 maj s. å.; provårskurs vid Uppsala h. allm. lärov. 1898–99; docent i historia vid Uppsala univ. 26 maj 1899; vik. lektor där vt. 1900 och vt. 1901; lektor i historia och geografi samt modersmålet där 27 aug. 1902; tf. e. o. professor i historia ht. 1903; e. o. professor i historia 18 dec. s. å.; professor i historia 1 jan. 1909–3 dec. 1920 (från 1909 uppehöll E. professuren endast höstterminerna 1909–11 och 1915–16); inspektor för Norrlands nation 1909–20 (dess hed:led. 1904); led. av riksdagens andra kammare 1909–24 (ordf. i konstitutionsutskottet 1913–17, led. i talmanskonferensen 1913, 1914, 1916, 1917, av försvarsutskottet 1914 b., hemliga utskottet 1914 b., 1916, 1917, 1920, ordf. i kommunalskatteutskottet 1920, led. av utrikesnämnden 1921–23, av ryska handelsavtalsutskottet 1922); stadsfullmäktig i Uppsala 1911–17; statsminister 19 okt. 1917–10 mars 1920; landshövding i Stockholms län 3 dec. 1920–31 aug. 1938; jur. hedersdoktor vid Stockholms högskola 21 maj 1927; ordf. i liberala samlingspartiet 1918–23; led. av frisinnade landsföreningens förtroenderåd och arbetsutskott; led. av försvarsberedningen 1911–14 och av kommittén för utarbetande av instruktion för militieombudsmannen 1914; ordf. i folkomröstningskommittén 1920–23, i kommittén för granskning av Genèveprotokollen 1924–25, i 1932 års järnvägsekonomiutredning 1932–37, i styr. för Stockholms konserthus 1932, i Djurgårdskommissionen 1934–42, i Sveriges allmänna hypoteksbank 1925–43, i nämnden för Statens trofésamling 1937, i centrala krigskonjunktur-skattenämnden 1941; inspektor för Djursholms samskola 1938–45. LSkS 1901; LHVS 1904; HedLHA 1927.

G. 22 aug. 1904 i Bergs sn (Jämtl.) m. Marja Wallmark, f. 31 maj 1878 där, dotter av förvaltaren Anton Erhard Wallmark och Charlotte Engholm.

E:s far, som varit informator för E. G. Boström och blev rektor vid det femklassiga läroverket i Piteå, togs livligt i anspråk för stadens och länets angelägenheter, bl. a. som stadsfullmäktige- och landstingsordförande. Denna verksamhet väckte även sonens intresse och gav honom inblick i kommunal självstyrelse. 1 de rikspolitiska frågorna intog rektor E. liksom sin släkt- och umgängeskrets i Piteå en konservativ hållning. Sonen E:s politiska åskådning präglades ännu under tidiga studentår av åsikterna i hemmet. Han karakteriserar den själv som »traditionsmässigt konservativ» med en »allmänt fosterländsk idealitet, som starkt höll på Sveriges historiska arv». När E. i Uppsala började som historiker, kom han att tillhöra ett släktled av dylika, för vilket deltagandet i samhällsarbetet var en självklar sak. Det är också kännetecknande, att han vid sin tidiga historiska debut som 23-årig fil. kand. valt till ämne frågan om den svensk-norska unionens grundläggning, som han utredde 1894 i tvenne skrifter, vilkas helhetssyn uttryckte den Alinska skolans (se Alin, Oscar) nationella ståndpunkt. År 1905 återkom han på uppdrag av Lundebergska regeringen till unionsfrågan i en till tyska, engelska och franska översatt officiös skrift om »Det svenska programmet i unionskrisen».

Sin viktigaste historiska alstring inledde E. eljest med en rad arbeten rörande den svenska ämbetsstatens grundläggning och framväxt intill 1634 års regeringsform. Han började med doktorsavhandlingen 1899 »Om centralregeringens organisation under den äldre Vasatiden (1523–94)», ett banbrytande arbete och redan nu ett klassiskt verk, byggt på ett mycket betydande och svårtillgängligt material. Att det likvisst med stöd av ett vidare källstoff kan korrigeras och kompletteras, ej minst i fråga om personalredovisningen, är en annan sak; därtill är det praktiskt svårtillgängligt genom bristen på register. Undersökningen fullföljdes på liknande sätt dels för tiden 1594–1602 med en uppsats i Historisk tidskrift 1901, dels i »Den svenska centralregeringens utveckling till kollegial organisation ...» (1902) för perioden 1602–34. E. fick vid denna tid historielektorat i Uppsala, blev 1903 e. o. och 1909 ordinarie professor i historia. Han var en utmärkt universitetslärare, ej minst tack vare sin metodiska skärpa och klarhet. Alldeles särskilt kommo dessa egenskaper till sin rätt vid seminarieövningarna, medan en viss schematisering i pedagogiskt syfte kanske i föreläsningens koncentrerade form kunde skymma de historiska frågornas komplicerade natur. E. intresserade sig även för principfrågor, som han belyste t. ex. i Historisk tidskrift 1900 i en utförlig granskning av Karl Lamprechts teorier och metod. Från den ända till 1908 odelat aktiva professorstiden härröra även ett par uppslagsrika bidrag till Karl X Gustavs historia. Han utgav också en omfångsrik del av Axel Oxenstiernas skrifter och brevväxling, nämligen bd 2:11 (1905) med brev till rikskanslern från Carl Bonde, Louis De Geer m. fl., en volym, som har särskilt värde för svensk ekonomisk historia. En annan ämneskrets berörde E. under striden om Gustav IV Adolf med de populärvetenskapliga Verdandihäftena om »1809 års revolution» (1–2, 1911), där han företräder en tidigare uppfattning av konungen, i medveten motsats till S. Clasons. Som utgivare framträdde han ytterligare med editionen av Peder Swarts krönika 1912, åtföljd av två dithörande uppsatser i Historisk tidskrift 1914, samt ett urval av Gustav Vasas brev 1917, s. å. E. blev statsminister. Då hade han emellertid sedan länge alltmer dragits över till politiken.

Under studenttiden hade en förskjutning i vänsterriktning av E:s politiska åsikter ägt rum, detta under påverkan av tidsströmningarna, bl. a. inom skönlitteraturen, och sannolikt även av personliga vänner. Av betydelse blev framför allt, att E:s beundrade lärare H. Hjärne framträdde med kravet på utsträckt värnplikt kombinerad med allmän rösträtt. Parollen »försvar och reformer» uppfattades av E. som ett förlösande ord.

E:s politiska nyorientering har av honom själv betecknats som en rent personlig sak, som först sent gjorde sig märkbar utåt. Det skedde vid ett studentmöte 1901, sammankallat i syfte att stödja ministären v. Otters förslag till ny härordning på grundval av ettårig värnplikt. E. underströk angelägenheten att fullfölja värnpliktsreformen med ett kraftigt inre reformarbete. Ett än mer uppmärksammat inlägg gjorde E. i en studentdiskussion våren 1902, sedan regeringen efter försvarsfrågans lösning 1901 framlagt ett förslag till rösträttsreform, som dock väckte stor besvikelse bland de reformvänliga. E. angrep starkt regeringsförslaget, kritiserade även den liberala kompromissen och förordade den allmänna rösträtten som »den enda riktiga konsekvensen av fjolårets beslut i försvarsfrågan». När han nästa gång framträdde politiskt, var det vid unionskrisen 1905. Han skrev då den ovan nämnda officiösa broschyren, som kom att fylla en upplysande, betydelsefull uppgift. Unionsfrågans sista skede skulle även sätta djupa spår i E: s fortsatta ställningstagande till inrikespolitiken. Han har själv framhållit, hur djupt det grep honom, att Sverige måste möta krisen med en oförberedd regering, som var utan förmåga att leda och samla. Han ansåg, att vårt land även under normala förhållanden borde äga en regering med direkt fäste i riksdagen och att denna i sin tur borde förankras djupare i hela folket. I okt., då ministären Lundeberg efter fullbordat värv övervägde sin avgång men ansträngningar gjordes att rekonstruera den i högerriktning, krävde E. i en uppfordrande artikel i Svenska Dagbladet en regering, som kunde ta ledningen med ett klart och avgörande reformprogram i rösträttsfrågan. Han understödde också vid upprepade framträdanden ministären Staaff och medverkade efter dennas uppseendeväckande avgång till bildandet av en vänsterförening i Uppsala. År 1908 valdes han till föreningens ordförande, nominerades till dess kandidat vid andrakammarvalet och erövrade efter en uppmärksammad valstrid det av högern tidigare innehavda mandatet.

I riksdagen gjorde sig E. från början kraftigt gällande. Det är betecknande, att hans första framträdande där skedde redan i remissdebatten 1909, då han i ett oförberett men skickligt anförande bemötte ecklesiastikministern i Lindmans ministär, Å. H. Hammarskjöld, i en universitetsfråga, som tagits upp. E:s utskottskarriär blev ovanligt snabb. Riksdagsperioden 1909–11 utmärktes av ett allt mera skärpt motsatsförhållande mellan vänstern, som hade majoritet i andra kammaren, och ministären Lindman, och E. bidrog verksamt att belysa stridens principiella och författningspolitiska innebörd. Vid den stormiga riksdagen 1911 kritiserade E. starkt regeringens försvarspolitik. Sin försvarsvänliga hållning betonade han såväl här som inom partiet. Mot tanken på övningstidens minskning uttalade han inför meningsfränderna sina stora betänkligheter och varnade för överord i valprogrammet. En frisinnad regering finge måhända senare ansvara därför, yttrade han profetiskt.

När Staaff efter vänstersegern vid 1911 års val gick att bilda sin andra ministär, var han först betänkt att erbjuda E. en post som konsult men fann det efter närmare övervägande nödvändigt att tillgodogöra sig hans kapacitet för riksdagsledningen och andrakammardebatterna. E. blev också 1912 på Staaffs förslag vald till ordförande för den liberala andrakammargruppen, vilket belyser såväl den auktoritet han på kort tid vunnit bland partivännerna som den betydelse Staaff, trots stora olikheter dem emellan i temperament och åskådning, tillskrev E:s förmåga. Att E. med påpasslighet förde regeringspartiets talan i riksdagen är allmänt omvittnat, men påfallande är även den skicklighet och takt, varmed han handlade uppgiften att under Staaffs alltjämt utövade partiordförandeskap leda den stora partigruppen samt hålla erforderlig kontakt med det socialdemokratiska stödpartiet. Som ordförande i den andra av de försvarsberedningar ministären Staaff tillsatt visade E. prov på ett utvecklat praktiskt handlag såväl vid organiserandet av den vidlyftiga utrednings- och expertapparaten som vid utformandet av beredningens resultat, vilka gingo ut på verkliga förstärkningar av i synnerhet lantförsvaret. I den omstridda frågan om övningstidens längd för infanteriet anslöt sig E. till förslaget om en utsträckning från åtta till tio månader men accepterade likväl det av Staaff framlagda s. k. Karlskronaprogrammet på grund av de vinster han ansåg dess genomförande i övrigt innebära för försvaret.

Då ministären Staaff omedelbart efter konung Gustavs tal till bondetåget 6 febr. 1914 tog sin ställning under omprövning, hörde E. till dem, som förordade en uppgörelse med monarken i godo. Ansträngningar gjordes också i detta syfte ehuru utan resultat, och det blev då E: s uppgift att ge uttryck åt riksdagspartiets solidaritet med ministären. Tonen i hans inlägg var i jämförelse med många, andra vänstermäns påfallande försiktig och avsåg tydligen att mildra den uppkomna konflikten, men han fastslog dock i allvarliga ordalag och utan tvekan sin uppfattning av dess konstitutionella innebörd, och betydelse. Hans historiska perspektiv på statsskickets karaktär och utveckling utgjorde en betydelsefull tillgång för vänstern, liksom även det faktum, att han tidigare gjort uttalanden, som givit uttryck för en positiv uppskattning av monarkens ställning i ett parlamentariskt statsskick. E. tog livlig del i det hårda och för de liberala otacksamma arbetet inför 1914 års andrakammarval, ocb i den påfrestning, som partiet utsattes för, då Staaff efter världskrigets utbrott anslöt sig till ministären Hammarskjölds värnpliktsförslag, understödde E. partiledaren med all kraft.

Efter försvarsbeslutet framkommo nya frågor och problemställningar, i vilka E. skulle bli engagerad. Han deltog i de på socialdemokratiskt initiativ tillkomna underhandlingarna om samverkan mellan de båda vänsterpartierna men motsatte sig bestämt tanken på en regeringskoalition. Socialdemokraterna hade, framhöll han på våren 1915, att nu själva taga konsekvenserna av att de undandragit ministären Staaff sitt stöd. Vid samma tid väcktes bland de liberala tanken på en reform av den kommunala rösträtten efter regeln »en man, en röst». E. förordade livligt aktionen och medverkade vid de principiella förberedelserna för densamma.

Efter Staaffs död på hösten 1915 blev ledarfrågan inom samlingspartiet för en tid dominerande. Olika grupper funnos. E. betraktades som den främste företrädaren för ett antal intellektuella, som hyste ett utpräglat försvarsintresse men ansågo nykterhetsfrågan överbetonad och vilkas talan i pressen fördes av bl. a. Dagens Nyheter. Efter omfattande diskussioner löstes frågan i början av 1916 års riksdag genom en kompromiss, varigenom ledningen uppdrogs åt ett femmannaråd, i vilket E. invaldes. Som ordförande i den mera betydande andrakammargruppen och inte minst genom sin stora formella begåvning kom han att redan från början framstå som partiets främste man, vartill även bidrog hans inriktning på de viktiga utrikes- och neutralitetsfrågorna samt hans nyckelställning som konstitutionsutskottets ordförande. I remissdebatten 1916 angav han ett par av riktlinjerna för partiets hållning, i det han kritiserade regeringen för bristande vilja till samarbete med riksdagen i utrikespolitiska och finansiella ärenden. Därmed kan E. sägas ha inträtt i en ny roll, den liberale oppositionsledarens, som kom att präglas av avsevärt större stridbarhet än förut. Man vet, att den bars upp av en allvarlig farhåga, att regeringen och särskilt statsministern skulle lyckas skjuta riksdagen tillbaka till en mera underordnad plats i statslivet. E. råkade även ofta i hårda ordskiften med högerns talesmän. Så var fallet i uppgörelserna om de s. k. krigsaktivisterna, mot vilka han ansåg, att högerledarna uppträdde alltför tolerant, och vid behandlingen av ett par av vänstern framförda krav på närmare samarbete mellan statsmakterna i utrikespolitiska angelägenheter samt på lika kommunal rösträtt. I båda dessa fall gjorde E. betydande insatser, bl. a. vid utskottsbehandlingen; reformförslagen föllo emellertid på grund av högerns avvisande hållning.

I de nämnda frågorna stod E. i spetsen för ett enigt parti, men så var inte alla gånger fallet. Förhållandet sammanhänger med de fraktionsmotsättningar, som förut berörts. I försvarsfrågan stodo åtskilliga liberala riksdagsmän till vänster om E., och han drog sig icke för strid inom partiet, när det gällde att hävda en stark övertygelse. I slutet av 1916 års riksdag brast sålunda sammanhållningen fullständigt i en ganska viktig militär anslagsfråga. E. hade tagit aktiv del i en med högern träffad utskottskompromiss, som motarbetades av andra ledande partimedlemmar, såsom R. Hamilton, A. Petersson i Påboda och C. G. Ekman. Majoritet vanns för kompromissen men först efter uppslitande debatter i förtroenderåd och parti, och motsättningarna fördes till och med ut i riksdagsdebatterna.

Vid början av 1917 års riksdag urladdade sig allt missnöje, som samlats mot ministären Hammarskjöld. E. anklagade den för att ha misskött samarbetet med hemliga utskottet, åsidosatt riksdagens rätt i viktiga krisförsörjnings- och neutralitetsvaktfrågor samt. ej med nödig kraft fullföljt de påbörjade handelsförhandlingarna med västmakterna. Ehuru E: s inlägg inte erhöllo samma våldsamma tillspetsning som de socialdemokratiska oppositionstalarnas, utmärktes de dock av synnerlig skärpa i sak. Riksdagen hade, sade han, »förlorat tålamodet» med regeringen. I lösningen av den regeringskris, vartill konflikten ledde i mars, hade E. lika litet som vänstern i övrigt någon del. Till den nya ministären Swartz-Lindman ställde han sig under riksdagen i stort sett avvaktande och inriktade sig i stället på en uppgörelse vid höstens val. E: s deltagande i valrörelsen, som kom honom att än tydligare framstå som de liberalas verklige ledare, formade sig så gott som uteslutande till angrepp mot de senaste årens högerpolitik i regering och riksdag, sådan den yttrat sig på det ideologiska och konstitutionella planet (»1914 års idéer») såväl som på det praktiskt-politiska (»systemet Hammarskjöld»). Mot socialdemokraterna vände han sig däremot knappast utan framträdde snarare som talesman för de gemensamma vänsterkraven på en omläggning av handels- och försörjningspolitiken samt på en genomgripande rösträttsreform.

Efter valen, som inneburo en markant framgång för oppositionen, ansågs läget peka på en regeringsförändring till förmån för en vänsterns koalitionsministär under liberal ledning. E. var från början inställd på en sådan lösning, ehuru han var klart medveten om olägenheterna av en blandad regering. I slutet av sept. upptog en socialdemokratisk delegation förhandlingar med det liberala femmannarådet, varvid E. synes ha tagit ledningen. »Eden visade», uppger en av deltagarna, »att han väl genomtänkt hela läget, och han förde debatten med stor skicklighet». Vid detta tillfälle dryftades tämligen detaljerat programmet för en gemensam vänsterministär. Denna skulle emellertid låta vänta på sig, vilket uppenbarligen berodde på konungens och den avgående ministären Swartz' obenägenhet för en så radikal konstellation som Edén-Branting. I stället vände sig monarken till de tre stora partierna med en uppmaning att samlas i en allmän koalitionsministär och, sedan detta försök misslyckats, till J. Widén, som inriktade sig på att bilda en samlingsministär på grundval av det liberala programmet i rösträttsfrågan. E., som anmodades inträda som ecklesiastikminister, stödde lojalt Widéns ansträngningar, vilka emellertid måste uppges, då högern undandrog dem sitt stöd. Först nu gick anbudet till E., vars uppgift i hög grad underlättats genom de erfarenheter, som vunnits under krisens tidigare skeden. E. erhöll fullständigt fria händer av konungen men ansåg sig dessutom böra ställa vissa villkor, som också accepterades av denne. När E. samlade sin statsrådsuppsättning, handlade han med stor självständighet i förhållande till partiinstanserna. Han fann det dock angeläget att rekrytera ministären så allsidigt som möjligt ur partiernas olika grupper. Även med hänsyn till den personliga kapaciteten och den parlamentariska meriteringen var E: s val av medarbetare lyckligt. Det av honom avfattade regeringsprogrammet, som föredrogs vid tillträdet 19 okt., gav ett adekvat uttryck åt vänsterns samlade politiska krav, och han kunde, då han gick att förverkliga det, stödja sig på en fast majoritet i den folkvalda kammaren. Sålunda betecknar tillkomsten av E:s ministär parlamentarismens definitiva genombrott i Sverige.

Som statsminister motsvarade E. högt ställda krav. Han var ministärens ledande och sammanhållande kraft, och han höll regeringsarbetets trådar säkert i sin hand. På samma gång gav han dock sina kolleger betydande utrymme för personlig självständighet och aktivitet och tog dem alltid till råds i frågor av vikt. När skiljaktigheter någon gång gjorde sig gällande inom statsrådskretsen, var det i regel han, som utförde det erforderliga medlingsarbetet. Någon votering ägde aldrig rum i beredningen, och ingen reservation av politisk karaktär anmäldes till statsrådsprotokollet. En god arbetsgemenskap växte fram under statsministerns av alla kolleger erkända ledarauktoritet. Denna grundades inte minst på hans stora politiska och historiska insikter och på klokheten i hans omdöme. Med energi, och noggrannhet satte han sig in i frågorna och mätte omsorgsfullt styrkan hos olika argument. När han på detta sätt bildat sig en ståndpunkt, fasthöll han den orubbligt. Han följde intresserat arbetet i departementen och deltog personligen i utformningen av viktigare ärenden. I en del huvudfrågor skrev han själv väsentliga delar av lagförslag och motiveringar. Hans samarbete med monarken blev utan friktion. Beträffande hans förhållande till liberala partiet kan sägas, att de ansatser till inre kriser, som förut yppat sig, väsentligen eliminerades i och med inträdet i regeringsställning. Efter hand höjdes dock viss kritik mot E. för bristande hänsyn till partiopinionen, ett förhållande, som delvis bottnade i skilda uppfattningar av det parlamentariska ledarskapet. Frågornas riksdagsbehandling bevakade han med omsorg. Det förekom, att han sökte kontakt med utskottsledamöter, då så ansågs erforderligt för ärendenas framgång, och han visade genom att reservationslöst sätta in sin person i kammardebatterna, att han tog fullt ansvar för sitt regeringssystem.

Inte minst med utrikespolitiken tog E. ingående befattning, varvid han förtroendefullt samarbetade med sin utrikesminister, J. Hellner. Inför viktiga avgöranden ställdes regeringen i de båda av krigsutvecklingen aktualiserade frågorna om ett svenskt övertagande av Åland och om bistånd i olika former åt den vita sidan i finska inbördeskriget. Häftiga anklagelser för passivitet riktades mot regeringen från högeroppositionen men bemöttes ingående av E. vid 1918 års lagtima riksdag. Om E: s allmänna inställning kan sägas, att han varken saknade intresse för det vita Finlands sak eller – såsom hans fortsatta politik också visade – för det starkt berättigade i ålänningarnas strävanden. Hans kritiserade försiktighet, som dock inte uteslöt fasthet och konsekvens i målsättningen, var främst förestavad av beslutet att hålla landet utanför stormaktskriget och att inte ens tillåta skenet av en svensk anknytning till den tyska utrikespolitiken, det sistnämnda bland annat med hänsyn till de viktiga men ytterst ömtåliga handelsförhandlingarna med ententen. E. ansåg sig vidare till en viss grad förpliktad att följa en politik, som inte sprängde den rådande regeringssamverkan. Man vet till exempel numera, att E., liksom för övrigt även Hellner, från början var för export till Finland av vapen ur kronans förråd, men att tanken uppgavs, då de socialdemokratiska statsråden bestämt motsatte sig den. En regeringskris med dess svåröverskådliga konsekvenser ansågs lägga hinder i vägen för såväl den planerade för- fattningsreformen som de nämnda handelsförhandlingarna. I de tålamodsprövande och tidsödande förberedelserna för de senare tog E. personligen stor del. De avtal, som kommo till stånd 1918, medförde efter hand lättnader i den hårt pressade livsmedelssituationen, även om de måste köpas till priset av kännbara motprestationer, och inneburo en handelspolitisk nyorientering, som kände genomföras med fullt bevarad värdighet för vårt land, och utan att någon brytning med Tyskland behövde äga rum. Efter fredsslutet framlade regeringen vid 1920 års riksdag förslag om Sveriges anslutning till Nationernas förbund. E. medverkade själv vid propositionens utarbetande och uppges ha skrivit en väsentlig del av motiveringen. I riksdagen kämpade han för propositionen med en energi, som tydde på en stark personlig övertygelse, och kunde med stöd av en obruten regeringsfront genomföra beslutet trots starkt motstånd från högern.

På det inrikespolitiska området ådagalade E:s ministär en allmänt erkänd arbetsduglighet. Antalet propositioner vid 1918 års lagtima var större än någon tidigare riksdag fått att behandla, och åtskilliga betydande reformer kunde genomföras. Dock hämmades ministärens planer betydligt av motståndet från första kammarens konservativa majoritet, en kännbar erinran om att regeringsprogrammets huvudpunkt, rösträttsfrågan, alltjämt, var olöst. När rösträttspropositionema föllo på våren 1918, uttalade emellertid E. sin övertygelse, att det ej skulle bli möjligt att skjuta den viktiga frågan tillbaka. Ett personligt initiativ av E. att på förhösten samma år söka kontakt med högern för en samförståndslösning blev utan resultat. Inför centralmakternas militära och inrikespolitiska sammanbrott blev frågan plötsligt aktuell vid månadsskiftet okt.–nov. och togs då åter upp inom regeringen under aktiv medverkan från konungahusets sida. Händelserna följde nu i rask takt. När budet kom om det tyska revolutionsutbrottet 9 nov., skall E. ha varit betänkt på att söka genomföra reformen redan vid den pågående urtiman. Under intryck av en livlig opinionsrörelse på den vänsterradikala sidan, där även klart revolutionära tendenser gjorde sig gällande, stadgades denna hans tanke efter några dagar, ehuru underhandlingar med högerledarna visat, att dessa ännu ej voro villiga till eftergift. E. gick till verket i det dubbla syftet att hålla rörelsen på lagbundna vägar och att äntligen bringa författnings-frågan till lösning. Uppgiften var svår inte minst på grund av de skiljaktigheter, som gjorde sig gällande mellan olika grupper av regeringspartierna beträffande såväl program som taktik. Efter intensiva och skickligt förda underhandlingar och genom att gå med på en viss radikalisering av det liberala programmet lyckades emellertid E. samordna de skilda krafterna till en aktionslinje. Denna offentliggjordes 14 nov. och gick ut på en reform av den kommunala rösträtten vid urtiman och av den politiska vid följande lagtima, då även grundlagsändringar skulle föreslås i syfte att ge riksdagen ökad medbestämmanderätt och kontroll över utrikespolitiken. Med stor snabbhet och under E: s personliga medverkan utarbetades urtimapropositionen, som kunde avlämnas redan 22 nov. I en principmotivering utvecklade E. regeringsprogrammet mot bakgrunden av den pågående omvandlingen av Europas statsliv. Det blev snart tydligt, att regeringen genom sitt resoluta handlingssätt lyckats besvärja de vänsterextremistiska aktionsplanerna samt att en uppluckring av högerns motstånd var på väg. Inte desto mindre blevo förhandlingarna i det särskilda utskott, som tillsatts för författningsfrågan, både spänningsfyllda och långdragna. Inom regeringen och den närstående kretsar dryftades olika påtryckningsmedel på högern, såsom en offentlig deklaration av monarken, vartill denne personligen var villig, samt strejker och andra liknande åtgärder. E. ställde sig emellertid av principiella skäl starkt reserverad till, dylika planer. Däremot torde det ha haft sin betydelse, att han under förhandlingarnas gång upprätthöll kontakt med utskottet och särskilt att han personligen överlade med C. Swartz, som var den ledande bland högerns mera moderata utskottsrepresentanter. En uppgörelse kom också till stånd, och i enlighet med den blev regeringens författningsprogram i det väsentliga antaget av riksdagen. Därmed var den politiska demokratien genomförd i Sverige. Reformen tillkom genom en ministär, som stod på höjden av sin bana, och regeringschefen har, inte minst av statsrådskollegerna, tillskrivits en betydande förtjänst av den stora framgången.

Även under 1919 fortsatte regeringen sitt reformarbete, vars förutsättningar avsevärt förbättrades, sedan nyval av första kammaren ägt rum på sommaren i enlighet med de nya rösträttsprinciperna, och regeringen erhållit majoritet i båda kamrarna. Nu kunde den vid urtima riksdag genomföra sitt största socialpolitiska initiativ, åttatimm årslag en, samt en provisorisk nedsättning av värnpliktstiden. Betecknande för det efter författningsreformen inträdda läget var emellertid, att skiljaktigheter i besvärande mån började göra sig gällande mellan de samverkande partierna. E. insatte avsevärda ansträngningar på att hålla koalitionen samman. Han verkade merendels i kompromissande och utjämnande riktning men kunde även, såsom när han i försvarsfrågan motsatte sig långtgående krav från regeringsunderlagets vänsterelement, genom ett ultimativt upp- trädande genomdriva sin ståndpunkt. På hösten 1919 verkade E. för en fortsättning av samverkan på grundval av ett nytt regeringsprogram, vilket också lyckades trots visst motstånd inom båda partierna. Som ett av huvudargumenten framhöll han svårigheten att få till stånd en effektiv lösning av regeringsproblemet, om koalitionen sprängdes. Redan på vintern 1920 måste emellertid ministären upplösas på grund av motsättningar mellan regeringspartierna i frågan om den kommunala beskattningens reformering. När det blev tydligt, att socialdemokraterna ensamma önskade komma i regeringsställning för att kunna föra fram sin linje i skattefrågan som proposition, verkade E. för att konungens anbud skulle gå till dem. Det från högerhåll framförda kravet på deras utestängande underkändes av E., som menade, att socialdemokratien som det största partiet inte borde placeras i undantagsställning samt att dess ansvar såsom regeringsparti skulle befordra dess fortsatta inväxande i samhället. Denna ståndpunkt ändrade ingenting i det förhållandet, att han med stor pessimism såg fram mot den utveckling, som väntades bli följden av den inträdda minoritetsparlamentarismen.

I fortsättningen avböjde E. konsekvent liberala regeringsengagemang, vilket uppenbarligen, sammanhängde med partiets för varje val minskade numerär och dess tilltagande inre motsättningar. Dessa kommo efter ministären E:s avgång att allt mera tillspetsas i frågorna om nykterhetslagstiftningen. Det stora antalet förbudsanhängare fordrade att få sin ståndpunkt inskriven i partiprogrammet, medan E., som visserligen sökte ge den omstridda programpunkten en utformning, som kunde täcka båda parternas uppfattning, bestämt vägrade att i sak göra några medgivanden åt förbudskravet. För denna mening satte han in hela sin auktoritet och kunde vid ett frisinnat landsmöte till och med ställa upprepade ultimata, vilket väckte indignation bland förbudsvännerna såsom innebärande en obehörig press på partimajoritetens övertygelse. Genom E: s starka engagemang i förbudsfrågan tillspetsades även den kritik, som av andra skäl riktades mot honom som partiledare, vilket allt gav brytningarna i partiet en utpräglat personlig accent. Vid ett extra landsmöte 27 maj 1923 genomdrev den förbudsvänliga majoriteten sin ståndpunkt, varpå den motsatta riktningens representanter redan samma dag samlades under E:s ordförandeskap för att förbereda en ny liberal partibildning. E. synes ha varit villig att mottaga ordförandeposten i denna men blev under hand underrättad om att ett ledarbyte ansågs önskvärt. När hans mandattid 1924 gick ut, lämnade han riksdagen och stod under hela sin följande mer än tjuguåriga livstid utanför det politiska arbetet.

E:s politiska bana blev kort men synnerligen händelserik. Den nådde sin kulmen, då han stod i ledningen för den ministär, som i en svår och brydsam tid kallades att ta ansvaret för Sveriges öden. I allt väsentligt präglades dess verksamhet av regeringsledarens person. Främst blev det honom förunnat att föra vänsterns långa och bittra författningskamp till seger. Därunder kom han, ehuru han i själva verket ägde många konservativa drag och till sin läggning var i egentlig mening samhällsbevarande, i den skarpaste motsättning till högern. Bland socialdemokraterna vann han genom sin regeringspolitik en förståndsmässigt grundad tacksamhet och respekt. Det egna partiet lyckades han forma till ett dugligt verktyg för det demokratiska genombrottet, innan de destruktiva tendenserna togo överhand. Som en stor tillgång inom partiet räknades inte minst hans utomordentliga förmåga att i riksdagen och inför offentligheten föra de liberala idéernas talan. Den välklingande stämman, som i riksdagskretsar gav honom namnet »silvertrumpeten», och det klara, logiskt uppbyggda framställningssättet gjorde honom till en av de förnämsta talare, som andra kammaren haft. Såsom partiledare har han blivit föremål för skiftande omdömen, inte minst i samband med omständigheterna kring liberala partiets kris. Det hette bland annat, att han ställde sig främmande för stämningar och åsikter inom breda lager av partiet. Många stötte sig på ett drag av avmätthet och oåtkomlighet i hans väsen, vilket de uppfattade som »höghet» men som djupast torde ha haft sin grund i en viss känslighet. Obestridligen saknade han något av den för en politisk ledare så värdefulla förmågan att lätt få kontakt med människor. Han lärde känna, uppges det, endast ett fåtal av de liberala riksdagsmännen mer än till namnet. Därtill kom, att hans förkunnelse, trots alla sina formella förtjänster, merendels saknade entusiasmerande och värmande inslag. Den vädjade enbart till förnuftet, ej till känslan. Samtidigt förtjänar dock framhållas, att detta drag var ett uttryck för hans motvilja mot demagogiska och förenklade uppläggningar av problemen. En grundmurad redbarhet utgjorde det moraliska komplementet till hans intellektuella skärpa och nyktra saklighet, hans förmåga av analys och överblick, hans genomtänkta politiska åskådning, hans fasta men på samma gång smidiga grepp på uppgifterna och hans lätthet att samarbeta med dem, som en gång kommit honom nära. Det var dessa egenskaper, som gjorde honom till en framstående regeringsledare.

Efter statsministertiden övervägde E. en återgång till sin historieprofessur men valde slutligen posten som landshövding i Stockholms län 1920. Som sådan var E. både djupt intresserad av länets angelägenheter och mycket skicklig i handläggningen av dithörande ärenden. Särskilt intresse visade han för kommunikationsfrågor, för vägväsendets och vägtrafikens modernisering. Han hade i olika ärenden en skarp blick för det väsentliga och en ovanlig förmåga av klara sammanfattningar. År 1938 avgick han.

Sina rent historiska intressen hade E. emellertid aldrig släppt, och han upptog under landshövdingetiden åter både sitt sysslande med dithörande problem och sitt historiska författarskap. Han ägnade sig givetvis särskilt väl för det redaktörskap han åtog sig för det stora verket »Sveriges riksdag» (1–17, 1931–38). På planering, övervakande, granskning och redigering därav nedlade han ett betydande arbete, ofta förlagt till nattens timmar, och förde det i hamn. I översikten »Den svenska riksdagen under femhundra år» (1935) gav han en samlad, klar och översiktlig sammanfattning av det stora verket, ehuru han själv beklagade, att den för jubileets skull bestämt utsatta tryckningstiden givetvis kom att oförmånligt inverka. E. var en verksam och intresserad ledamot av Vitterhetsakademiens historiska nämnd 1930–36. Åren 1929–39 var E. ordförande i Svenska fornminnesföreningen och nedlade som sådan ett värdefullt och skickligt arbete samt valdes, när han avgick, till hedersordförande och hedersledamot. Efter avgången som landshövding återgick han till sin ursprungliga historiska intressesfär, 1500-talets och den följande tidens administrativa utveckling i Sverige. Han utgav nu den värdefulla teckningen av »Kammarkollegiets historia 1539–1718» (1941). Mot slutet av sitt liv var han sysselsatt med sina memoarer, ett brett upplagt arbete, som han tyvärr endast fick föra fram till 1914. Vid en eldsvåda på senhösten 1944 drabbades han av svåra skador och avled ett halvt år senare.