I den tvåkammarriksdag som hade införts 1865/66 bestämdes rösträtten och valbarheten av individens ekonomiska ställning. Borta var den gamla ståndsriksdagens indelning i adel, präster, borgare och bönder.
Adeln hade då representerats av varje släkts överhuvud. Biskopar och andra av kyrkans män var självskrivna i prästeståndet. Nu skulle alla väljas. Ändå dominerades den nya riksdagen av samma grupper: adliga godsägare, ämbetsmän, företagare och självägande bönder. Krav på inkomst och förmögenhet uteslöt stora delar av befolkningen.
Reformens upphovsman, Louis De Geer, hade förklarat att syftet var att förhindra ”ensidiga och förhastade beslut” samt trygga ”bildningens och förmögenhetens talan”. Rikedom ansågs bevisa personens kompetens. De mer förmögna kunde stå oberoende och inte styras av mäktiga personer och intressen i samhället.
I första kammaren (125 ledamöter 1867) samlades godsägare, höga ämbetsmän, finansmän och enstaka bönder. ”Överhuset” valdes av landstingen via lokala val där den kommunala rösträtten omfattade närmare hälften av de vuxna männen, de som uppnått inkomstgränsen för kommunalskatt, (ca 500 kr). Den för sin tid relativt omfattande rösträtten uppvägdes dock med råge av att antalet röster varierade kraftigt utifrån inkomst och förmögenhet. Högsta antal röster var 5 000, från 1909 sänktes den till 40 röster. Som exempel kan vi ta en röstlängd för kommunalval i Alsike där friherre Karl Gustaf Cederström förfogade över 34 röster medan statdrängen Johan Erik Jansson bara hade tre.
Graderad rösträtt
Men varför graderad rösträtt? Kommunerna sågs som opolitiska organ där medborgarna gemensamt skötte skola, fattigvård och andra frågor. Bolag hade också röster i kommunerna vars princip liknade aktiebolagens. Den som ägde mest ansågs ha störst intresse i vad som gjordes. Att fattiga som inte ens betalade skatt skulle bestämma över kommunens utgifter (taget från de förmögnas skatter) sågs som ett hot.
För att kunna väljas in i första kammaren krävdes än högre inkomst och förmögenhet. Att arbetet var obetalt innebar också en begränsning och bidrog till att bevara de övre klassernas övermakt. Bara 6 000 män var valbara till första kammaren under den nya riksdagens första tid. Även kvinnor kunde i princip rösta – det ytterst lilla fåtal som hade egna inkomster eller förmögenhet.
Inkomstkrav
Valen till den mer folkliga andra kammaren (190 ledamöter 1867) var lika. Varje röstberättigad hade en röst. Men för att uppfylla kraven på politisk rösträtt krävdes en årlig inkomst på 800 kronor, eller ägande av fastighet värd 1 000 kronor, eller arrenderande av jordbruk taxerat till 6 000 kronor. Kommunalskatten skulle vara betald. Kvinnorna var också formellt utestängda från valen.
Knappt 22 procent av de vuxna männen beräknas ha haft rösträtt. Visserligen ökade inkomsterna med tiden och alltfler tog sig över rösträttsstrecket, men efter 40 år var andelen vuxna män som formellt hade rösträtt inte mer än drygt 40 procent. Därifrån försvann 7–8 procent, ca 100 000 väljare, med obetalda kommunalskatter eller andra hinder. Andra kammaren kom att till hälften bestå av jordbrukare. Dessutom satt här städernas redaktörer, företagare och ämbetsmän samt ett antal godsägare.
Torbjörn Nilsson
Professor i historia, Södertörns högskola
Texträttigheter: Du får använda materialet fritt om du anger upphov (fotograf, författare, konstnär). CC BY-NC
Bildrättigheter: Bilden visar en gungbräda med det gamla och nya systemet. Bilden är beskuren och redigerad. Den återfinns på ett flygblad som gavs ut av Socialdemokratiska arbetarepartiet 1910. Källa: Arkiv Gävleborg.
Hänvisa till artikeln så här: Torbjörn Nilsson, ”Politiskt system för elitstyre”, artikel på Demokrati100.se, www.demokrati100.se/politiskt-system-for-elitstyre/ (hämtad ÅÅÅÅ-MM-DD).
