När vi ser tillbaka på historien verkar det ofta som om utvecklingen gått som på räls. Samhället har moderniserats – jordbruket ersatts av industri, landsbygd av städer och envälde av demokrati. Men egentligen är historien betydligt mer komplicerad. Sällan finns bara ett spår framåt och sällan någon som gillar alla förändringar. Bland kämparna för allmän och lika rösträtt fanns även de som motsatte sig moderniseringen. En av dem var scoutsångens författare, Johan Nordling.
Johan Nordlings (1863–1938) gärning har fallit i glömska. Men för sin samtid var han en litterär storhet och bestsellerförfattare. Hans nyckelroman Siljan. En bok om Sveriges hjärta (1907) utgavs i nio upplagor om sammanlagt 35 000 exemplar, en enorm framgång vid denna tid. Det enda verk av Nordling som fortfarande når en stor publik är texten till ”Scoutsången” som han skrev 1910. Det budskap som finns i Siljan, hyllandet av det sunda lantlivet som en kontrast till den moderna tillvaron i städerna, förekommer emellertid även där:
”Drag ut från självets trånga vrå
till skogens vida salar,
till svenska berg och dalar,
där friska vindar gå.”
”Sekelgamla orättvisor och klassfördomar”
Den långa romanen Siljan utkom i två volymer med sammanlagt 430 sidor och inleds med en Stockholmsskildring. Öppningsscenen utspelar sig i det öronbedövande sorlet i Operakällarens matsal, där gästerna inväntar riksdagens beslut om rösträttens utvidgande. Slutligen, strax efter midnatt, hörs ropen om tidningarnas extraupplagor i den rökiga lokalen. Men det visar sig att frågan om rösträtten inte nått framgång, åtminstone sett ur Nordlings perspektiv. ”Ännu en gång”, tänker poeten Karl-Olof, en av bokens huvudpersoner, ”har småfolkets förhoppningar om sin främsta medborgarrätt malts till smulor”, ännu en gång har ”ropet från djupen obeaktadt studsat tillbaka mot de fasta murarna kring sekelgamla orättvisor och klassfördomar”. Besvikelsen styrker Karl-Olof i hans övertygelse om att ett framtida samhälle måste skapas någon annanstans, och på ett helt annat sätt. Friheten kan inte förverkligas i den moderna stadsmiljön, med dess ”fasta murar”; de nödvändiga reformerna kan bara ske på en plats med större rymd, såväl bokstavligt som bildligt talat.
Nordlings roman kan beskrivas som en skönlitterär gestaltning av det sociala missnöje som spreds i de stora ungdomsgenerationerna kring sekelskiftet 1900, ett missnöje som bland annat ledde till den så kallade ungdomsrörelsen, en av flera nya modernitetskritiska reformrörelser under denna tid, tillsammans med den vegetariska rörelsen och småbrukarrörelsen. I efterhand kan rörelsens program framstå som motsägelsefullt. Man var kritisk till det moderna samhället, men samtidigt positiv till mycket av det som vi idag ser som modernt och progressivt, framför allt den allmänna rösträttens införande.
Johan Nordling. Wikimedia 
Omslag till romanen Siljan.
Det nya livet – ”äkta svenskt, sundt och hemvarmt”
Nordlings roman har också en tydlig nationalistisk grundsyn. Stockholmsmiljöerna förknippas med utländska fenomen; beskrivningen av Operakällaren präglas av förkonstling och kontinentala lyxprodukter. Huvudpersonerna Sten och Karl-Olof sitter i en soffa vid den stora salens inomhusfontän. Gästerna – bland vilka märks den tidens teaterkändisar och en firad operettdiva som skrattar åt vågade historier – dricker kaffe, rhenvin, likör, whisky och långgrogg. Detta falska och ohälsosamma liv blir senare en kontrast till det renlevnadsprojekt som huvudpersonerna tar initiativ till. Stockholmsmiljön står också i motsättning till målaren Stens eget konstnärskap; han fängslas nämligen av ”de typiskt nationella dragen i naturens och bygdens lif”, det som är ”äkta svenskt, sundt och hemvarmt”. Rösträtten förknippas alltså med dessa nationella strävanden.
I besvikelsen över riksdagens beslut lämnar Sten och Karl-Olof Operakällaren. Vid Norrlandsgatan blir de vittne till ett slagsmål mellan en uniformerad polis och en rasande ”gatnymf” (prostituerad) – blodig, nedsmutsad och med trasiga kläder. Huvudstaden förknippas alltså förutom med det utländska och förkonstlade också med våld och prostitution. Karl-Olof talar om Stockholms ”förstelning”, om ”brutal egoism” och om ”bottenlöst elände”. Den som stannar i staden, säger han, riskerar att själv bli ”en sten bland stenarna”. Han håller ett långt hyllningstal till Dalarna, och romanens första kapitel slutar med att de båda huvudpersonerna beslutar sig för att lämna Stockholm och bosätta sig vid stranden av Siljan, sjön som givit romanen dess namn. Där, i ”Sveriges hjärta”, ska de tillsammans med bygdens invånare skapa en ny tillvaro.
Nordlings budskap, typiskt för det tidiga 1900-talets reformrörelser, är en blandning av det som vi idag uppfattar som progressivt och konservativt. När det moderna Sverige inte kan erbjuda den medborgarrätt som man hoppats på, då får folkets kamp för delaktighet föras på annat håll, på platser med större ”rymd” som ännu inte har förstörts av modernitetens destruktiva krafter.
Andreas Hedberg, docent i litteraturvetenskap, Uppsala universitet
Texträttigheter: Du får använda materialet fritt om du anger upphov (fotograf, författare, konstnär). Johan Nordlings bok Siljan. En bok om Sveriges hjärta (1907) finns digitaliserad här. CC BY-NC
Bildrättigheter: Bilden visar ett utsnitt av omslaget till boken Siljan. En bok om Sveriges hjärta (1907) av Johan Nordling.
Hänvisa till artikeln så här: Andreas Hedberg, ”När hoppet om rösträtten mals till smulor”, artikel på Demokrati100.se, www.demokrati100.se/nar-hoppet-om-rostratten-mals-till-smulor/ (hämtad ÅÅÅÅ-MM-DD).
