Talmannen kan sägas vara den som lyssnar mest på riksdagens debatter – och som talar minst. En talman, numera i könsneutral betydelse, är den som håller ordning, ger ledamöterna ordet, övervakar omröstningar och slår klubban i bordet när debatten avslutas. I skuggan av rösträttsreformerna förändrades också hur talmännen i de båda kamrarna utsågs.
Louis De Geer (den yngre), sentida släkting till namnen och tvåkammarriksdagens politiske arkitekt, var 1921 statsminister i den politiskt neutrala expeditionsregeringen. I den rollen svarade han den 29 januari på kamrarnas skrivelse om de vilande grundlagsförändringarna. Därmed bekräftades kvinnorösträtten som de båda kamrarna i linje med reglerna för grundlagars förändring hade godkänt för andra gången (1919 var den första) några dagar tidigare.
Mindre uppmärksamhet väckte talmansfrågan som också ingick i reformpaketet. Hur talmännen skulle utses var dock också en stridsfråga och resultatet innebar ett stärkande av parlamentarismen som bara hade några år på nacken.
När riksdagen öppnats ett par veckor tidigare hade Hugo Hamilton av kungen (i realiteten av regeringen) utsetts till talman i första kammaren och Herman Lindqvist i den andra. Den partilöse Hamilton innehade posten från 1916 och socialdemokraten Lindqvist från 1918. Samma dag som talmansfrågan var uppe i riksdagen lämnade de sina poster, eller entledigades som termen var. Nästa steg blev att riksdagens båda kamrar själva valde sina talmän. Och valde Hamilton och Lindqvist!
Parlamentarisk princip
Varför strida om en princip om ändå samma personer valdes? Förklaringen är att regeringarna sedan något år hade utsett dem som kamrarna önskade. Parlamentarismen var nu rådande. Regeringen skulle bygga på stödet i riksdagen, och kamrarnas val av talmän låg i linje med den parlamentariska ordning som – utan formell grundlagsändring – ersatt maktdelningen i 1809 års regeringsform. Förändringen innebar också att två vice talmän, mot tidigare en, i varje kammare valdes.
Parlamentarismen hade införts när Nils Edén, liberal statsminister i koalitionsregeringen med socialdemokraterna, inför tillträdet hösten 1917 hade utverkat ett löfte från Gustaf V att denne inte skulle – som vid bondetåget 1914 – angripa regeringen. Därmed inleddes vad författningsexperten Fredrik Sterzel kallat ”det författningslösa halvseklet”, alltså fram till dess att parlamentarismen skrevs in i författningen 1974 .
Riksdagens val av egna talmän var ett gammalt krav från politikens vänstersida, liberaler och socialdemokrater. Det fanns också exempel i historien på denna rättighet. Under ”frihetstiden” på 1700-talet, en kontroversiell epok i svensk historia, var riksdagen och det av adeln dominerade rådet (”regeringen”) styrande. Stånden – adel, präster, borgare och bönder – utsåg själva talmän. Gustav III avskaffade systemet och senare i 1809 års regeringsform fastslogs att kungen utsåg lantmarskalken på Riddarhuset samt talmän i Borgar- och Bondestånden. I Prästeståndet var ärkebiskopen självskriven som talman.
Frågan om egna talmansval var dock inte död. Bondeståndet ville att kungen åtminstone skulle välja någon av tre kandidater som ståndet utsåg, men varken det eller liknande förslag från andra stånd gick igenom. När tvåkammarsystemet utformades i början av 1860-talet var Louis De Geer inne på tanken, men frågan kom inte med i slutprodukten.
Efter tvåkammarriksdagens öppnande 1867 ställdes kravet vid flera tillfällen. Finansmannen André Oscar Wallenberg 1873, rösträttspionjären Fredrik T Borg 1891 samt ledamöter från Socialdemokratiska vänsterpartiet (senare kommunister) 1919 är några exempel. Åtminstone avskaffades 1887 seden att talmännen inför kungen på slottet under ed svor att följa lagen.
Talmannen som ordningsman
Vad gjorde då en talman? Varför var den posten så viktig för såväl kungamakt som riksdag? Talmannen ledde kammarens sammanträden utifrån regler i grundlagen. Riksdagsledamöterna hade frihet att uttala sig om alla riksdagsärenden. Däremot fick de inte ta upp tillsättning och avsättande av ämbetsmän eller domstolars beslut. Inte heller inlägg om enskilda medborgares förhållanden var tillåtna. Hur regeringen verkställde lagar med mera var inte heller godkända debattfrågor. Men var gränsen gick mellan tillåtet och otillåtet på en del områden var oklart, och omdiskuterat. Slutligen fastslog Riksdagsordningens § 52 också att ingen talare fick ”tillåta sig personligen förolämpande uttryck”. Om det hände kunde talmannen utdela en varning. Ingripande från talmansstolen skedde relativt ofta under den upphettade tullfrågan vid 1880-talets senare del. Därefter mera sällan.
En viktig uppgift, särskilt under slutstriden om demokratin, var att talmannen avgjorde hur omröstningarna skulle gå till. I andra kammaren vägrade talmannen 1912 att tillåta en sådan om socialdemokraternas Carl Lindhagen och Rickard Sandler krav på monarkins avskaffande. Konstitutionsutskottet, som i efterhand prövade det hela, underkände talmannens vägran. Mot det reserverade sig högermän som Sam Clason, Rudolf Kjellén och Ernst Trygger.
När talmansfrågan utreddes kring 1920 framfördes att Sverige troligen var det enda land där en folkvald församling inte valde talmän. Då hade man undersökt reglerna i Danmark, Norge, Finland, Island, Frankrike, Grekland, Italien, Nederländerna, Schweiz, Storbritannien, Spanien, Tyskland, Canada och USA.
Det fanns ett kvardröjande motstånd, även efter december 1918 då rösträttsfrågan i praktiken avgjorts med vänstern som segrare. I andra kammaren den 30 april 1920 uttalade högemannen Arne Forssell att idén om riksdagsvalda talmän byggde på olyckliga abstraktioner och doktriner. Genom den svenska riksdagens ärofulla tid hade värdiga talmän alltid utsetts av kungamakten. Utländska exempel vägde mindre än en svensk tradition som vuxit fram. Den påminde oss om historien. Här möts folkmakt och kungamakt på samma sätt som för hundratals år sedan, framhöll han, utan att få kammaren med sig. Tiden för nationell nostalgi var uppenbarligen ute.
Torbjörn Nilsson, professor i historia, Södertörns högskola
Läs mer
- Nils Stjernquist, Tvåkammartiden. Sveriges riksdag 1867–1970, 1996
Texträttigheter: Du får använda materialet fritt om du anger upphov (fotograf, författare, konstnär). CC BY-NC
Bildrättigheter: Hugo Hamilton, talman i första kammarens 1916–1928. Gå till bilden i Wikimedia.
Hänvisa till artikeln så här: Torbjörn Nilsson, ”Val av talman – parlamentarisk reform i tysthet”, artikel på Demokrati100.se, www.demokrati100.se/val-av-talman-parlamentarisk-reform-i-tysthet/ (hämtad ÅÅÅÅ-MM-DD).
