Den 17 december 1918 beslutade riksdagen att allmän och lika rösträtt skulle införas. Något för historieböckerna, en dag värd att fira både i samtiden och i efterhand. Både män och kvinnor skulle nu kunna rösta, såväl i kommunala val som i riksdagsval. Men vissa avgörande delar av reformen kunde bara utlovas, exempelvis kvinnornas rösträtt och avskaffande eller minskning av rösträttshinder (såsom skatteskulder). Det krävdes att grundlagen ändrades innan allt var formellt klart.
Schemat för demokratins fulla genombrott blev:
- riksdagsbeslut vid den ordinarie riksdagen våren 1919 (den vid slutet av 1918 var extrainkallad)
- följt av riksdagsval 1920
- och sedan ett nytt identiskt riksdagsbeslut 1921
Höstvalet den 12 september samma år var det första då den allmänna rösträtten tillämpades. Den dagen kan också betecknas som historisk, liksom riksdagens öppnande den 10 januari 1922, med kvinnliga ledamöter närvarande för första gången och med en sammansättning som speglade folkviljan på ett rättvisare sätt än tidigare. Ett mer udda resultat av lagstiftningens procedurer var att antalet ”historiska dagar” blev fler. Och därmed också tillfällena att fira demokratins seger.
Vad skrev tidningarna?
Den 24 maj 1919 tog riksdagen det första formella beslutet till grundlagsändring. Kan man finna någon feststämning då? Där fanns ju en del ledamöter som av olika skäl var emot beslutet. Farligt och förhastat ansåg de mest konservativa. För lite och anpassat till högern ansåg vänstersocialisterna. Vad skrev tidningarna? Och vilka festligheter arrangerades av rösträttens förkämpar?
Liberala Dagens Nyheter, DN, höll rösträttsfanan högt: ”Den stora dagen. Författningsdemokrati och tillämpning” löd ledarsidans rubrik. Statsminister Edéns anförande refererades, men som helhet intog regeringen en tillbakahållen roll, likaså motståndarna: ”Högerns ledande män intog tystnadens vältalighet”. DN återgav också en socialdemokratisk tidnings besvikelse över ett till synes ointresse för dagen landet runt:
Vad som stort sker, sker tyst i Sverge [så skrev anhängarna av en stavningsreform]. En fotbollsmatch blir en nationell händelse, men den svenska demokratins grundlagsfästande inregistreras som en synnerligen alldaglig händelse (25/5).
Sölvesborgstidningen skrev också att en matt stämning rådde i Riksdagshuset. Liksom flera andra tidningar betonade man vikten av upplysning: ”demokratien kan ej leva utan ett upplyst folk” (31/5).
Festligheter i Folkets Hus och på Skansen
Debatterna i de två kamrarna var korta. Inga omröstningar gjordes. Däremot arrangerades flera minnesstunder och festligheter i Stockholm. I Storkyrkan hölls en andaktsstund med predikan av hovpredikanten, kyrkoherde Josef Källander. Man kan ”inte tänka sig någon giltigare anledning till gudstjänst än kvinnans inträde i det politiska livet som likställd med mannen”, sade han. Samtidigt uttalades förhoppningen att kvinnan förblev kvinna, ”vårdarinna av det heligaste i folkets liv”.
I Folkets Hus samlades socialdemokraterna redan vid lunchtid, under ledning av Agda Östlund (en av de fem första kvinnorna i riksdagen 1922) och Anna Sterky. En hälsning från LKPR lästes upp, om ”den gemensamma kampens solidaritetskänsla”. Partiets ”hövding” (som han gärna betraktades som) Hjalmar Branting, betecknade i sitt tal beslutet mer som en inregistrering av rösträtten. Beslutet i december året före såg han som bindande. Det hade vunnits efter hård kamp, men alla stod vid sina ord. På mötet i rymliga Auditorium talade rösträttskvinnorna Selma Lagerlöf, Anna Whitlock och Lydia Matson-Sager.
Rösträttskantaten av Elfrida André och Sigrid Leijonhufvud framfördes med kör och orkester. På plats fanns statsminister Edén och andra statsråd, riksdagsledamöter samt kända namn från rösträttsrörelsen som Carl Lindhagen, Mauritz Hellberg, Herman Kvarnzelius och Ivar Vennerström. På Skansen höll LKPR på kvällen en medborgarfest med 500 deltagare. Lydia Wahlström, Ruth Gustafson, Alexandra Skoglund och Ellen Hagen talade.
Hur folk i allmänhet reagerade på beslutet vet vi inte så mycket om. Att vänstern så tydligt hade talat om reformens seger redan fem månader tidigare kanske försvårade en folklig feststämning. Men de partier och rörelser som burit fram den allmänna rösträtten tog vara på tillfället att hylla reformen, och samtidigt sig själva.
Torbjörn Nilsson, professor i historia vid Södertörns högskola
Texträttigheter: Du får använda materialet fritt om du anger upphov (fotograf, författare, konstnär). CC BY-NC
Bildrättigheter: Bilden är ett kollage av artiklar ur Svenska Dagbladet, Göteborgs Dagblad och Dagens Nyheter den 25 maj 1919. Skapat av Titti Matsson, Demokrati100.
Hänvisa till artikeln så här: Torbjörn Nilsson, ”Grundlagsfästande utan allmänt festande”, artikel på Demokrati100.se, www.demokrati100.se/grundlagsfastande-utan-allmant-festande/ (hämtad ÅÅÅÅ-MM-DD).
