Hatten var en viktig modeaccessoar under 1910-talet. Inte minst var den stora bredbrättade hatten i ropet. Hattar bars allmänt men det var särskilt rösträttskvinnornas som uppmärksammades.
En ordväxling i Elin Wägners roman Pennskaftet från 1910 ger exempel på hur hatten användes inom rösträttsrörelsen:
Fru Horneman stod i ett hörn och talade livligt med adjunkten Vallmark, som såg alldeles olycklig ut.
– Kära barn, sade hon, du måste ha en ny hatt. Du kommer att synas ganska mycket på mötet och som presskommitté måste du tala med alla journalisterna. Kan du verkligen försvara för ditt rösträttssamvete, att pressen skall gå hem och förbinda rörelsen med den där otäcka, gamla hattfulingen? Hur mycket vill du ge för en hatt? – Vad som helst, sade adjunkten med förtvivlans generositet. Men låt oss gå genast. När vi fått rösträtt, tar jag till min gamla kära hatt igen.
Fru Horneman, som i boken är rösträttsrörelsens ledarfigur, inskärper det otänkbara i att adjunkt Vallmark ska representera rösträtten iklädd en ”hattfuling”. En snygg fasad upplevdes som ett nödvändigt ont och så snart rösträttsmålet var uppnått tänkte Vallmark använda sin gamla hatt igen.
Verklighetens rösträttskvinnor lade, likt huvudpersonerna i Pennskaftet, vikt vid att framstå som hela, rena och välklädda – med hjälp av en elegant hatt. Romanens författare Elin Wägner var själv känd för sina stiliga hattar, och hade säkert denna strategi i åtanke då hon på rösträttsvykortet från 1910-talet poserar i stor, generöst draperad turban med dekorativa fasanfjädrar instuckna på sidan (bild 1).
Hon ger intryck av att nästan huka under tyngden av ett påbjudet modeideal med konstfullt utformade hattar – ett ideal hon inte desto mindre insåg betydelsen av att anamma i ett representativt sammanhang som detta. Omslaget till den första utgåvan av Pennskaftet 1910 (bild 2), är likaledes illustrerad med en kvinna i en stor hatt, liknande den turban Elin Wägner själv bär.
Rösträttsvykort på Elin Wägner. Bild: Kvinnsam, Göteborgs universitetsbibliotek.
Elin Wägners roman Pennskaftet (1910). Foto: Maria Carlgren.
Vid sidan av den bredbrättade hatten var variationen stor. På ett fotografi från Haag 1915 syns bland andra Elin Wägner och Emilia Fogelklou posera med andra kvinnor, alla i hatt, för en gruppbild (bild 3). De ger nästan intryck av att agera hattparad. Kvinnorna bär filthattar och stråhattar. De är bred- eller smalbrättade med runda eller platta huvudbonader. Flera har uppvikta brätten. Gemensamt för dem alla är att de är rikt garnerade med fjädrar, plymer, rosetter och tygblommor. Två av hattarna har dessutom flor som täcker ansiktet. Eleganta huvudbonader bär också rösträttskämparna Eva Andén i stråhatt, Elin Wägner och troligen Lisa Ekdahl (längst till höger) i filthattar på ett fotografi där de läser tidningar framför en tidningskiosk (ovan).
Även inom den engelska Suffragettrörelsen användes hattar i kampen för kvinnlig rösträtt. Och de användes i de våldsamma attacker som Suffragetterna utförde. Under stora hattar kunde kvinnorna snabbt försvinna in i folkvimlet efter sina attacker. Både varuhus och hattmakare hakade på – och gjorde kommers på rösträttsrörelsen. De erbjöd stiliga hattar, inte minst i Suffragettrörelsens färger, inför de stora rösträttsmanifestationerna (bild 4).
Rörelsens kritiker uppehöll sig också vid hattarna, och framhöll att dyrbara, stora hattar kunde förknippas med ytlighet och oförmåga till kritisk tankeverksamhet. Den konservative litteraturkritikern Fredrik Böök gav uttryck för detta i Svenska Dagbladet 1910, då han recenserade Pennskaftet. Att ett huvud kan användas både för att formulera politiska resonemang och bära upp en bredbrättad hatt ter sig för honom djupt motsägelsefullt, obegripligt rentav. På liknande sätt argumenterade riksdagsmannen Carl Boberg mot rösträtten 1914 genom att framhålla att kvinnor, om de valdes till riksdagsledamöter, skulle skymma sikten i möteslokalerna med sina bredbrättade hattar. Dessutom, anförde han, utgjorde de vassa hattnålarna ett vapen, varför kvinnor med hattnålar var otänkbara som parlamentariker.
I karikatyrteckningar mot rösträtten tecknades följaktligen rösträttskvinnorna iförda hattar. I Edvard Forsströms teckning från Puck, 1912 mönstras en trupp hattförsedda rösträttskvinnor av sin ledare, modejournalisten Else Kleen (Gwen), till vänster i hög hatt (bild 5).
På Donald Trumps första arbetsdag som amerikansk president den 21 januari 2017 deltog i Washington DC omkring femhundra tusen kvinnor i ”The Women’s March” för att demonstrera mot den nyvalda ledaren. Många bar tecknet för motståndet, de karaktäristiska stickade rosa mössor som under valrörelsen blivit allt vanligare och på engelska kallades ”pussy hats”. Hundra år efter kampen för kvinnlig rösträtt under 1900-talets början är huvudbonader fortfarande viktiga som politiska motståndssymboler.
Maria Carlgren, fil. dr i konst- och bildvetenskap, enhetschef Röhsska museet
Linda Fagerström, docent i konstvetenskap, Linnéuniversitetet
Texträttigheter: Du får använda materialet fritt om du anger upphov (fotograf, författare, konstnär). CC BY-NC
Bildrättigheter: Tidningsläsarna Eva Andén, Elin Wägner och troligen Lisa Ekdahl (längst till höger), reproduktion KvinnSam, Göteborgs universitetsbibliotek.
Hänvisa till artikeln så här: Maria Carlgren & Linda Fagerström, ”En otäck gammal hattfuling”, artikel på Demokrati100.se, www.demokrati100.se/en-otack-gammal-hattfuling/ (hämtad ÅÅÅÅ-MM-DD).
