Föreningen Seminarieparkens vänner har tillsammans med många andra engagerade medborgare arbetat för att bevara kvarteret Seminariet med folkskoleseminariets byggnader och dess utbildningsträdgård och idrottsplan som ett kulturhistoriskt arv. Engagemanget sträcker sig från föreningens bildande 2011-12-29 och fram till Mark- och Miljööverdomstolens dom 2022-09-02. Men vi lyckades inte i våra strävanden att för eftervärlden bevara det kulturhistoriska arvet i sin helhet.
Det anser vi är djupt beklagligt, då den nya bebyggelsen utplånar Sveriges enda kvarvarande till hela ytan obebyggda seminarieträdgård och därmed också viktiga delar av folkskollärarutbildningens historia och dess unika pedagogik. Hela anläggningen kännetecknades av den nationalromantiska karaktär som var rådande vid tillkomsten 1918, vilket tydligt framgick i anläggningen trots förenklingar och att den inte nyttjats fullt ut under många år. Utbildningsträdgården och handelsträdgården hade båda central betydelse. Kunskapen om nyttoväxter och deras odling var en viktig och integrerad del av undervisningen. Handeln med frukt, bär och grönsaker från trädgårdens odlingar var ett årligt inslag i seminariets verksamhet. Den stora idrottsplanen med dess skyddande läplantering av gran och lövträd möjliggjorde elevernas fysiska fostran oberoende av årstid, väder och vind. Detta minne och historiska arv har kommunen valt att bortse från och undanhålla för kommande generationer. Detta har hänt i ett Uppsala som gör anspråk på att vara lärdomens stad.
Kvar blev till slut ändå en park på 2,771 hektar, istället för de bostadshus, med nära 300 lägenheter, som planerades i den första detaljplanen och som täckte praktiskt taget hela kvarteret. Den överklagades och upphävdes av MMD 2013-09-09.
Att kvarteret Seminariet inte kunde bevaras i sin helhet berodde inte på bristande engagemang från allmänheten och kultursektorn utan på den bedömning som Länsstyrelsen i Uppsala gjorde. De ansåg att den planerade bebyggelsen endast utgjorde ”rimlig skada” på anläggningen. Tyvärr ansåg också Riksantikvarieämbetet att ingreppen inte vållade påtaglig skada, och att den historiska helheten ändå kunde upplevas.
Länsstyrelsen i Uppsala ansåg att de villkor som de ställde på återskapande av viktiga element i trädgården kompenserade att idrottsplanen med sitt skogsparti ersattes med den nya bebyggelsen. Då dessa åtgärder inte kunde föreskrivas i planen krävde Länsstyrelsen att ett exploateringsavtal skulle upprättas mellan kommunen och Bonava där dessa åtgärder lades fast. Så skedde också och ett omfattande åtgärdsprogram fastslogs i såväl ritningar som text, och signerades av parterna.
Uppsala kommun har hela tiden till varje pris velat genomföra sina planer på en stadsförtätning i kvarteret Seminariet, helt emot all den opinion som förespråkade vikten och betydelsen av att bevara trädgården i Folkskoleseminariet som ett kulturhistoriskt arv för eftervärlden. Kommunen ansåg att det privata byggföretagets intressen och bristen på bostäder var viktigare än att bevara kvarteret i sin ursprungliga omfattning, trots att de drygt 100 bostäderna utgör ett mycket marginellt tillskott.
Då den omgjorda parken 2024 presenterades och under senare delen av 2024 anlades visade det sig att man helt frångått överenskommelsen i exploateringsavtalet och att parken fått en gestaltning som har mycket litet med seminarieträdgårdens utformning att göra. En ordinär promenadpark med sittplatser och vindlande gångar.
Seminarieparkens vänner påtalade detta vid möten med länsantikvarien men det föranledde ingen åtgärd. Länsstyrelsen valde att inte stå för sina tidigare ställda villkor för godkännandet av planen, utan accepterade kommunens ändrade planer för parkdelens ombyggnad.
Seminarieparkens vänner hade för avsikt att överklaga att man frångått vad som lagts fast i exploateringsavtalet, men ett överklagande kan endast göras av de parter som har undertecknat exploateringsavtalet, d.v.s. i detta fall av kommunen och Bonava.
Slutresultatet har därför blivit att kommunen har kunnat göra vad de har velat med Bonavas godkännande. Det visar att exploateringsavtalet, som ett tänkt styrmedel för återställandet av parkdelen var helt utan rättslig effekt och därigenom också helt meningslös.
Parken som nu rustats upp uppskattas av besökarna, men information som visar på den mycket speciella och betydelsefulla verksamhet som under många viktiga år funnits i kvarteret saknas.
Styrelsen för Seminarieparkens vänner
Uppsala 2025-08-27